Den svenska EU-kommissionären Margot Wallström (S) och andra ”experter” kommer aldrig att förstå den massiva kritiken mot EU och de etablerade partierna.Wallström påstod i Dagens Nyheter att media inte rapporterat tillräckligt när de senaste veckorna varit en enda reklamkampanj för EU-valet i tidningar och TV. Hon tror att ”EU är för komplicerat”, när det istället är EU:s politik det handlar om – privati-seringar, mur mot flyktingar, militär upprustning o s v.
Extremhöger- och rasistpartier gick framåt i flera länder i EU-valet. Nederländska ”frihetspartiet”, som hetsar mot islam, blev näst största parti och tog tre mandat.
I Ungern fick Jobbik 14,7 procent efter en rasistisk kampanj mot romer och högerpopulistiska krav mot utländska banker.
De två rasistpartierna i Österrike, FPÖ och BZÖ, fick tillsammans 18 procent (två mandat). I Slovakien tog SNS, som också driver en hetskampanj mot romer, ett mandat.
Det ökända brittiska rasistpartiet BNP tog två mandat, liksom Dansk Folkeparti. Även Sannfinländarna tog ett mandat i Finland.
I en del länder gick välkända rasistpartier bakåt i valet, som Front National i Frankrike och Vlaams Belang i Belgien.
Rasistpartierna driver kampanjer där de ställer jobb och välfärd mot invandrare och minoriteter. De kan ibland låta som om de kritiserar kapi- talismen och EU. De får en hel del proteströster, men få av dess väljare blir aktiva i partierna. De är ändå ett mycket allvarligt hot.
Etablerade partier och regeringar tar över deras program, som t ex Sarkozy i Frankrike och Berlusconi i Italien. Rasistpartierna uppmuntrar ock- så de våldsamma nazistgrupperna.
Men framför allt riskerar rasismen att ställa hinder i vägen för gemensam arbetarkamp, både inom län- derna och över gränserna. På detta sätt är rasistpartierna ett inofficiellt redskap för makthavarna.
Rasism och splittring trängs undan när kampen ökar, t ex i Lettland där lettiska och rysktalande har strejkat och demonstrerat tillsammans mot regeringens krisprogram.
Det här EU-valet innebär ytterligare fördjupad kris för de socialdemokratiska partier som de senaste 15-20 åren blivit borgarpartiernas B-lag. I EU-parlamentet är Moderaternas och Socialdemokraternas block överens om det mesta. Med marknadspolitiken har ”Socialdemokraterna förlorat sitt språk, sina visioner och sina väljare”, säger forskaren Franz Walter i Svenska Dagbladet.
Socialdemokratiska regeringspartier tappade i Storbritannien, Spanien och Tyskland.
Det brittiska Labourpartiet blev bara tredje parti med 16 procent och partiledaren Gordon Brown är ytterst nära att få sparken.
Tyska SPD, som sitter i koalitionsregering, fick bara drygt hälften av högerpartiet CDU:s resultat, 24 respektive 39 procent.
Både i Tyskland och Österrike hade socialdemokratierna sina sämsta val någonsin. Men även i opposition var socialdemokraterna förlorare, för-utom i Sverige även i Danmark och Frankrike.
Den socialdemokratiska gruppen i EU-parlamentet minskar från 217 mandat till omkring 160. Vissa S-politiker i Europa vill som svar befästa högerkursen genom att byta namn till Demokraterna.
Men högerpolitikerna är långtifrån populära. De etablerade partierna är förmodligen svagare än någon- sin efter detta val, räknat i antalet akti-va anhängare.
Ledande politiker försökte också, som Moderaterna i Sverige, ha en nationell prägel på EU-valkampanjen. Margot Wallström klagar bittert över att partierna inte försvarade EU.
De gröna partierna gick framåt, särskilt i Frankrike, där man ökade från 6 till 14 mandat. Det visar intresset för klimatkrisen och att många söker ett alternativ som inte är höger.
Jobben och den ekonomiska krisen toppade listorna över de frågor folk tycker är viktiga i de flesta EU-länderna. Samtidigt visade det låga valdeltagandet på att inte många tror att partierna har något att komma med. I Slovakien, med en mycket skarp ekonomisk nedgång, röstade färre än var femte. I Litauen deltog drygt 20 procent, i Polen, Rumänien och Tjeckien drygt 27 procent och i Storbritannien bara 34 procent.
Nya vänsteralternativ ställde upp i många länder. Vänsterblocket i Portugal tog tre mandat med 10,7 procent. Franska NPA fick 4,9 procent men fick tyvärr inte plats i EU-parlamentet. Däremot tog vänsterfronten, med kommunistpartiet och avhoppare från socialistpartiet, med 6,0 procent, fyra mandat. I Italien fick en al- lians med kommunistpartiet PRC 3,3 procent och i Polen fick arbetarpartiet PPP 0,4 procent. Grekiska Syriza fick ett mandat med 4,7 procent och tyska Die Linke tog 8 mandat med 7,5 procent.
CWI deltog i kampanjen No2EU – yes to democracy i Storbritannien, som fick en procent. Det viktigaste med kampanjen var att den samlade aktivister från flera organisationer, med facklig uppbackning från det radikala järnvägsfacket. I Belgien ställde CWI:s sektion LSP upp på egen hand i Flandern och i en allians i Vallonien, med sammanlagt 17 000 röster. I regionalvalen lyckades den allians LSP deltog i bäst i Bryssel, med 0,44 procent.
Ökat röstetal för rasistpartier och det låga valdeltagandet kan båda förklaras med bristen på verkliga arbetaralternativ, både partier och fackfö- reningar. Partier som är kämpande och som under en tid i praktiken har visat sig försvara arbetarklassens intressen. Joe Higgins och CWI:s spektakulära framgång i Dublin visar ock- så tydligt att en klar och tydlig socialistisk politik inte är ett hinder, tvärtom.
Kapitalismen är i sin djupaste kris sedan 1930-talet. Nya arbetarpartier med ett antikapitalistiskt och socialistiskt program, och med en kämpande profil, skulle snabbt kunna vinna för- troende och stöd, både i val och i kommande kamprörelser.
Per-Åke Westerlund
