Berlusconis avgång beror dessvärre inte direkt på hans svindlande privata affärer eller sexskandaler med minderåriga. I stället är det hans ”otillräckliga” fokus på en hård åtstramningspolitik som straffas.De ”teknokratiska” regeringar som nu tar över i Grekland och Italien, EU:s tredje största land, är ett direkt resultat av finansmarknadernas utpressning med skyhöga räntor på italienska statspapper och order från deras politiska verktyg i EU och Internationella valutafonden IMF i spåren på den pågående eurokrisen.
Mario Montis uppdrag är att driva igenom de svepande nedskärningar, höjd pensionsålder, uppluckrad arbetsrätt, skattehöjningar, avregleringar och privatiseringar som har krävts av EU och IMF och som både senaten, med 156 röster mot 12, och representanthuset, med 380 röster mot 26, redan har böjt sig för.
Att Berlusconi så länge har kunnat klamra sig fast vid regeringsmakten är ironiskt nog ett resultat av att både de f d stalinisterna och socialdemokraterna inom den italienska vänstern sedan mitten av 1990-talet gång på gång diskrediterat sig själva till döds genom att stödja tidigare nedskärningsregeringar – som ekonomen Lamberto Dinis teknokratregering 1995-96, följt av den högerpolitik som därefter praktiserades av Romani Prodis s k olivträdsregering och andra ”centervänster”-projekt.
Marknadernas glädje över Papandreous och Berlusconis fall blev kortlivad, då Italiens tioårsränta redan på tisdagen åter steg över ohållbara 7 procent. Det betyder att effekten av Berlusconis sista åtstramningspaket redan har ätits upp av stigande räntor, och att Monti snarast väntas lägga fram en tilläggsbudget med nya massiva nedskärningar.
I Grekland försvagas Papademos redan från början sedan högerpartiet Nea Demokratia försöker två sina händer med ett nej till ännu fler nedskärningar och krav på ett snart nyval.
Samtidigt steg även Spaniens tioårsränta inför det förestående valet till den högsta nivån på tre månader. ”Kanske är det så att finansmarknaden undan för undan inser att det inte finns någon ’quick fix’”, kommenterade en analytiker på Danske Bank.
Även i Belgien och Frankrike steg räntorna på statspapper, i det franska fallet till dubbelt så hög nivå som i Tyskland och Sverige. Om även Frankrikes AAA-status nedgraderas av kreditvärderingsinstituten, som dessa förvarnat om, betyder detta stora problem med att finansiera den förstärkning av EU:s s k räddningsfond EFSF som det senaste EU-toppmötet beslutade om.
Som Wall Street Journal påpekar är Italiens främsta problem inte budgetunderskottet, som inte hör till Europas värsta, utan landets långvariga ekonomiska stagnation. Något som inte förbättras av skärpt svångremspolitik på hemmaplan, samtidigt som euron blockerar Italien från att exportera sig ur krisen i en tid när Europas konjunktur viker, med ett tvåprocentigt ras för industriproduktionen inom eurozonens länder förra månaden och en prognos för tysk tillväxt nästa år som stannar på en procent.
De stigande räntorna speglar också en växande oro för konsekvenserna om till exempel Grekland som första land skulle tvingas lämna euron, en Pandoras ask som Angela Merkel och Nicolas Sarkozy öppnade genom att för första gången öppet varna för detta i samband med den avsatte grekiske premiärministern Papandreous utspel om en grekisk folkomröstning.
Samtidigt betonade Angela Merkels tal på helgens CDU-kongress att det nu krävs ”mer Europa” och att ”allt” måste göras för att rädda euron och ta Europa igenom ”sin svåraste timma sedan andra världskriget”. Enligt Merkel är det ”vår generations uppgift att fullborda Europas ekonomiska och valutaunion genom att skapa, steg för steg, en politisk union” – till exempel med en ”ekonomisk regering” för euroländerna och böter för brott mot stabilitetspaktens regler.
Beslutsamheten understryks av att den tyska regeringen för att kunna driva igenom den fördragsändring och de ändrade grundlagar i 27 stater som detta kräver nu överväger en tysk folkomröstning. Samtidigt röstade CDU-kongressen även för att tillåta länder att frivilligt lämna euroområdet.
Medan Angela Merkel främst argumenterade för en ökad överstatlig EU-makt att styra euroländernas budgetarbete fortsatte hon att motsätta sig den enda åtgärd som på kort sikt kanske skulle lugna finansmarknaderna och sänka staternas lånekostnader, nämligen genom att tillåta Europeiska Centralbanken att vara lika generös mot EU-staterna som mot bankerna och tillåta euroobligationer med ett obegränsat och kollektivt ansvar för alla skulder och en möjlighet för ECB att i sista hand trycka pengar.
”Vi närmar oss den punkt där ECB måste visa sin hand och acceptera rollen som en sista lånegarant”, förklarade en analytiker på Credit Suisse på fredagen som citeras av New York Times. ”Frågan är hur mycket mer finansoro som krävs för att det ska ske”.
Medan Tyskland, Frankrike och Europas ledande storföretag försöker rädda euron och säkra att krisens bördor lastas på arbetarklassen med steg mot ökad överstatlighet och i värsta fall rena bankmannavälden växer samtidigt både motsättningarna till de tio EU-stater som står utanför euron och oddsen för att någon eller några stater snart kan tvingas överge euron. Uppgiften att ena Europa i en frivillig federation för jobb och välfärd visar sig än en gång omöjligt på kapitalistisk basis.
Arne Johansson
