Evergrandes kollaps: Den kinesiska regimen står inför ett dilemma

av International Socialist Alternative // Artikel i Offensiv

Det kinesiska fastighetsbolaget Evergrande missar den ena betalningen efter den andra. Om bolaget kollapsar kan konsekvenserna bli enorma för Kinas auktoritära regim och ekonomi samt den globala kapitalismen. ISA och Offensiv har talat med Vincent Kolo från chinaworker.info om krisen och vad som kan hända.

Hur har Evergrande kunnat bli ett så stort bolag?
– Evergrande är Kinas näst största fastighetsutvecklare. Det är ett enormt företag i dödsångest på väg mot konkurs. Evergrande har byggt omkring 12 miljoner bostäder, vilket motsvarar hälften av Storbritanniens totala bostadsbestånd, säger Vincent Kolo och fortsätter:
– En del i den pågående krisen är att bolaget för närvarande har 1,6 miljoner bostäder som ännu inte är färdigbyggda. Många fastighetsutvecklare i Kina använder en affärsmodell som bygger på förhandsförsäljning. Människor köper sitt nya hem innan det första spadtaget har tagits. Nu får de panik eftersom de redan har betalat, men om företaget kollapsar kommer de inte att få sina nya hem.
– Evergrande har skulder som uppgår till 300 miljarder dollar, mer än hälften av Sveriges BNP. Det finns en utbredd oro över vad som ska hända om bolaget kollapsar, vilket skulle utlösa en härdsmälta i Kinas fastighetssektor som sedan skulle spridas till bankerna som är starkt exponerade mot fastighetsmarknaden. Och då har vi en finanskris i Kina med alla de ekonomiska och politiska effekterna som detta skulle innebära.

Vissa jämför Evergrande med Leh­man Brothers (den amerikanska investmentbanken som kollapsade 2008) – är det en bra jämförelse?
– Jag tror att svaret är både ja och nej. Evergrande är till skillnad från Lehman Brothers inte en investmentbank. Det kinesiska finanssystemet skiljer sig också från USA:s och EU:s. Det domineras av bankerna, och bankerna är i de flesta fall statligt ägda. Banksystemet skyddas av valutakontroller, valutan är inte fritt utbytbar och omges av kapitalkontroll, vilket innebär att de har en större motståndskraft mot finansiell turbulens än västerländska kapitalister.
– Betyder det att systemet är skottsäkert, att det inte skulle kunna uppstå en finansiell kris i Kina? Svaret på den frågan är ”nej”, men det är mindre sannolikt att en kris skulle utspela sig på samma sätt som i en västerländsk kapitalistisk ekonomi.

Fram till 2008 verkade det som om fastighetsbubblan i USA och Kina blåstes upp jämsides, men efter 2008 sprack bubblan i USA, medan den kinesiska fortsatte att växa. Vad betyder detta?
– År 2008 var en vändpunkt. Sedan dess har inget av de grundläggande problemen som orsakade den globala krisen lösts. Skulderna har exploderat på global nivå, och i det kalla krigets två poler – USA och Kina – växer skuldberget snabbt. Men den snabbaste skuldexplosionen har skett i Kina, där aktiemarknaden är en sekundär faktor. Här har fastighetsmarknaden varit avgörande.
– Kina, med en befolkning som är ungefär fyra gånger så stor som USA:s, bygger årligen tio gånger så många bostäder. Även om detta låter bra har många vanliga människor inte råd att köpa dem. Fyra av de fem dyraste städerna i världen när det gäller bostäder ligger i Kina. Hela bostadsmarknaden har privatiserats sedan 1998, och det finns få sociala bostäder.
– Ägarandelen på bostadsmarknaden är 93 procent, vilket är mycket högre än i USA och Europa. Men medan väldigt många inte har råd att köpa nya bostäder spekulerar de rika, regeringstjänstemännen och de mest välbärgade skikten av medelklassen i fastigheter. Detta leder till ett enormt problem med tomma bostäder. År 2017 stod 20 procent av bostäderna i städerna tomma. Detta utgör en otroligt slösaktig och improduktiv användning av kapitalet, och regimen anser att den måste ingripa för att stoppa denna utveckling.

Hur har krisen på fastighetsmarknaden utvecklats?
– Fastighetsbubblan i Kina håller på att brista. Hur processen kommer att utvecklas är inte helt klart, det kan finnas olika scenarier. Men vad vi med säkerhet kan säga är att Evergrande markerar en vändpunkt.
– Fastighetsmarknaden har varit en tillväxtmotor och står för 29 procent av Kinas BNP. Nu är det troligt att hela sektorn kommer att hamna i kris. Evergrande är det största av krisbolagen, men det finns också andra fastighetsbolag som inte klarar av att betala sina skulder och som sannolikt snart kollapsar. Krisen är mycket större än Evergrande och fastighetsmarknaden kan inte längre vara den viktigaste tillväxtmotorn för den kinesiska ekonomin.

Den globala finansmarknaden oroar sig över effekten som Evergrandes kollaps skulle få på banker och spekulanter, men hur kommer en kollaps påverka vanliga människor och bolagets anställda? 
– Majoriteten av arbetarna i Kina, bortsett från kanske några få inom den, jag antar att man kan kalla det arbetararistokratin, har inte kunnat köpa de hus som byggts; de har varit utestängda. Så effekten på arbetarklassen kommer att vara motsägelsefull. Om fastighetsmarknaden kollapsar och priserna börjar falla kan det bli populärt bland en del av befolkningen.
– Men för dem som köpt fastigheter, vilket inkluderar en del tjänstemän i städerna, som har investerat inte bara sina egna besparingar utan även föräldrarnas och släktingarnas för att köpa någonstans att bo, skulle en kollaps av fastighetspriserna vara en katastrof. Detta i sin tur skulle hissa röd flagg för den kinesiska regimen och så fröet till ett massivt socialt missnöje.
– När det gäller Evergrandes anställda är de huvudsakligen chefer, planerare, säljare och de som arbetar med bokföring samt redovisning. Företagets arbetsstyrka uppgår till cirka 160 000 personer och de är nu mycket oroliga för att förlora sina jobb. 
– Evergrande har inga byggnadsarbetare anställda, utan själva byggandet görs av företag som huvudsakligen använder sig av migrantarbetare på tillfälliga kontrakt, som arbetar för låga löner och med urusla villkor. När jobbet är färdigt är de arbetslösa och går då någon annanstans. Om Evergrande går omkull hotas tre till fyra miljoner arbetstillfällen inom byggbranschen och i bolagets olika leveranskedjor.

Det finns rapporter om att krisen redan har orsakat protester i Kina. Är de utbredda?
– Sedan flera månader tillbaka har det varit protester med krav på att pengarna ska betalas tillbaka. Man kan hitta både byggnadsarbetare och byggchefer som inte har fått betalt och därför inte heller betalar sina arbetare. Mer än 80 000 Evergrande-anställda har ”lånat ut” pengar till företaget.
– I flera städer har människor samlats utanför företagskontoren med ett mycket ilsket humör och krävt att få pengar tillbaka. De flesta är anställda av Evergrande. I det här skedet är ilskan inte riktad mot Xi Jinping eller det styrande så kallade ”kommunistpartiet” KKP, utan mot Evergrande. Men detta kan utvecklas till en mer utbredd ilska om regeringen inte går in med något slags räddningspaket.

Så hur tror du att Xi Jinping kommer att hantera denna kris?
– Utåt säger regeringen ingenting. Det är otroligt. De globala medierna är fulla av nyheter om Evergrande, men du kommer inte att läsa om det i Kina självt. Regeringen försöker dock använda krisen för att pressa de andra fastighetsbolagen att minska sina skuldbördor. Men regimen kommer att tvingas ge upp denna till synes ”tuffa strategi” om det finns risk för en härdsmälta i hela fastighetssektorn.
– Jag tror att regimen kommer att svara med olika åtgärder där det utåt kommer att framställas som att man inte räddar Evergrande, men på lokal och regional nivå kommer det att bli räddningspaket och ingripanden för att om möjligt kunna begränsa de sociala följderna. Först och främst kommer olika statliga företag och lokala myndigheter att ingripa för att säkerställa att de 1,6 miljoner ofullbordade fastigheterna blir färdigbyggda så att de som har köpt dem får sin bostad.
– Evergrande självt kommer enligt min mening inte att räddas eftersom regimen vill att fastighetsbolaget måste lära sig läxan och bli mer disciplinerade samt strävar efter att få större kontroll över fastighetsmarknaden. Det ligger dock i sakens natur att man inte kan kontrollera en bubbla. Så det finns många risker för den kinesiska regimen när det gäller hur detta kan utvecklas.

Fastighetsbubblan i Kina håller på att brista. Vad vi med säkerhet kan säga är att Evergrande markerar en vändpunkt.

Oavsett vilket beslut som fattas om Evergrande, hur kommer detta att påverka regimens  löfte om att främja ”gemensamt välstånd”?
– Regimens löfte  om ”gemensamt välstånd” är ett tomt löfte. Om man går 100 år tillbaka i tiden var ”gemensamt välstånd” parollen för Sun Yat-sens Kuomintang. Det är vagt, det är tomt. Men regeringen känner ett tryck underifrån som de växande klyftorna har skapat.
– Det är häpnadsväckande att vissa delar av vänstern internationellt anser att den kinesiska regimen är socialistisk och den inte på något sätt är ansvarig för det som nu sker. Evergrandes ägare och ordförande  Xu Jiayin har varit medlem i det styrande ”kommunistpartiet” i 35 år och han är medlem i det rådgivande organet CPPCC, ett tvillingorgan till det så kallade parlamentet – folkkongressen. Vid två tillfällen har Xu Jiayin räknats som Kinas rikaste individ och hela hans affärskarriär har varit sammanflätad med KKP-eliten.

USA:s utrikesminister Antony Blinken har uppmanat Peking att ”agera ansvarsfullt” när det gäller Evergrande. Hur kommer krisen att påverka relationerna USA-Kina och det nya kalla kriget? 
– Evergrande är inte bara Kinas problem. Om Evergrandes kris blir början på en allmän kris i Kinas fastighetsmarknad får det  globala återverkningar.
– Sedan den globala finanskrisen 2008-2009 har Kina stått för cirka 28 procent av den globala tillväxten. Alla vet att den kinesiska marknaden har slukat kol från Australien, järn från Brasilien och råvaror från Afrika och Latinamerika. Till höga priser har dessa varor sålts till bolag som Evergrande och möjliggjort byggandet. En utveckling som nu har resulterat i att Kina står för nära en tredjedel av världens byggande. En nedgång på bostadsmarknaden i Kina kommer därför att kännas av globalt. 

Vilket svar ska socialister ge?
– Ett socialistiskt svar är förstatligande av fastighetsbolagen; idag finns det både privatägda och statliga fastighetsbolag. Men vi står för ett förstatligande under de anställdas och vanliga invånares demokratisk kontroll och styre. Offentligt ägande och demokratisk planering är nyckeln.
– Om en femtedel av städernas lägenheter står tomma skulle en socialistisk regering konfiskera dem och endast de som kan bevisa att de skulle lida allvarlig ekonomisk skada skulle få kompensation. Ett offentligt övertagande skulle innebära att miljontals bostäder omedelbart blir hyresrätter som med låg hyra blir tillgängliga för vanliga människor.
– Även om fastighetssektorn är en viktig del av den kinesiska ekonomin skulle det naturligtvis inte vara möjligt att planera den isolerat. Den skulle kräva en socialistisk omvandling av hela ekonomin, inklusive det finansiella systemet. På så sätt kan alla skulder avskrivas och resurserna användas för att tillgodose vanliga människors behov. Allt detta innebär att ekonomiskt beslutsfattande ställs under arbetarklassens demokratiska kontroll och styre genom arbetarnas självorganisering i demokratiska partier och framför allt fackföreningar. 
– Det i sin tur kräver en revolutionär kamp, med andra ord ett revolutionärt program, för fullständiga och omedelbara demokratiska rättigheter och för att störta diktaturen.