”Existensiell EU-kris”

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

På midsommarafton höll EU-­ländernas ledare ännu ett toppmöte som efter några timmar slutade i oenighet och inget beslut.

Toppmötets tema var EU och coronakrisen, och redan innan hade den svenska regeringen tillsammans med den danska, nederländska och österrikiska gjort klart att man står fast vid sitt motstånd mot att enskilda EU-länder ska få kristöd i form av bidrag från den återhämtningsfond som EU-kommissionens har föreslagit. 
Istället vill ”de fyra sparsamma” som de kommit att kallas att stöd endast ska ges i form av starkt villkorade lån och att EU:s långtidsbudget bantas.

Den återhämtningsfond som EU-­kommissionen har föreslagit bygger på en uppgörelse mellan Tyskland och Frankrikes regeringar. Totalt ska 750 miljarder euro (närmare 8 000 miljarder kronor) samlas in till fonden, varav 500 miljarder euro delas ut som bidrag och 250 miljarder euro som lån till krisdrabbade länder. Det är stora summor, men uppblåsta och ska fördelas över år. 
EU-ländernas regeringar har redan spenderat betydligt mer på att rädda det egna landets ekonomi: Tyskland har hittills ensamt spenderat över 1 100 miljarder euro. 
Pengar till fonden ska gemensamt lånas upp från den så kallade marknaden med EU:s långtidsbudget som säkerhet. Skälen till denna delvis nya hållning från EU-kommissionen, och inte minst den tyska regeringen, är oron för att dagens kris kan resultera i att EU börjar falla samman.
Enligt den tyske förbundskanslern (statsministern) Angela Merkel är coronapandemin en existentiell kris för EU.  
EU är redan kraftigt försvagat efter Brexit (Storbritannien var EU:s tredje största ekonomi) och nya avhopp skulle kunna bli början till slutet för denna kapitalistiska sammanslutning. 
Dessutom gynnas det egna landets kapitalism om EU-länderna gemensamt finansierar krisinsatserna och kostnaderna delas.

Enligt den tyska regeringen är ett sammanhållet EU ett måste om Europa ska kunna hävda ett uns av självständighet i det nya kalla krig som har brutit ut mellan USA och Kina och som ytterst gäller vilken imperialistisk makt som ska vara nummer ett på världsarenan.
Sannolikt kommer EU-ländernas ledare snart att nå en överenskommelse, som innebär att bidragsandelen minskar och att de fyra ”sparsamma” länderna får förlängda EU-rabatter. Den svenska kapitalismens starka beroende av export till övriga EU-länder (70 procent av all export) talar nog emot att regeringen lägger in ett veto. 
Även om EU-ledarna skulle lyckas bli eniga om återhämtningsfondens innehåll och form väntar snart nya kriser när ytterligare stöd­insatser måste till för att förhindra att kedjans svagaste länk brister. 
Vid sidan om detta finns det en rad andra stridsfrågor som exempelvis förhållandet till Kina och EU:s position i det nya kalla kriget.
Den svenska regeringens hållning, som stöds av de flesta riksdagspartier inklusive Vänsterpartiet, har nationalistiska och inrikespolitiska motiv. Regeringen hoppas att en ”tuffare” hållning ska betala sig på hemmaplan. 
Men S-MP-regeringens retorik sänder också en signal om att man står fast vid åtstramningspolitiken. Inom EU tillhör den svenska regeringen den skara som reservationslöst slutit upp bakom USA i striden mot Kina.

EU:s förhållande till Kina är den stora fråga som ska diskuteras när Tyskland tar över som EU:s ordförandeland i juli. Den tyska kapitalismen har det starkaste bandet av alla inom EU till Kina – Tyskland står ensamt för nästan hälften av EU:s export till Kina. ”När det gäller förhållandet till Kina är det förvirring som förenar EU:s medlemsländer, men Sverige är en udda hök”, skriver den brittiska tidskriften Economist.
När de enskilda medlemsländernas ekonomier växte snabbt och gav regeringarna åtminstone en viss stabilitet kunde EU ständigt ta nya steg mot ökad integrering och därmed till en del övervinna nationalstaternas begränsningar. Men den tiden är nu historia. EU-regeringarnas politik blir allt mer nationalistisk och i dagens kris byggs nya murar. 
Bara arbetarklassens kamp, organisering och solidaritet kan riva ner de hinder som står i vägen för att förena Europas länder. 
Nej till kapitalets EU och EMU – för ett demokratiskt och socialistiskt Europa.