”Vi har att välja mellan att stanna i Labour, fogliga och lugna, eller att bryta oss ur och kämpa som vargar för vad de här klassförrädarna har förvägrat oss…Framtiden börjar här och framtiden börjar nu…Ni har makten – ni kan göra det”Med de orden presenterade Tony Maguire från nordirländska brandmannafacket (FBU) och medlem i CWI, den historiska resolution som annonserade FBU:s utträde ur New Labour (de brittiska socialdemokraterna). Resolutionen röstades igenom med hård opposition från fackledningen med rötsiffrorna 35 105 mot 14 611. Efteråt förklarade Tony för Socialist Voice, CWI i Nordirlands tidning: ”FBU har inte avvisat idén om politiska fackföreningar, däremot tror vi att vi i så fall ska stödja ett politiskt parti som representerar fackens, bostadsområdenas och de ungas intressen. Inte ett parti som uppenbart har kidnappats av big business”.
”Tiden är mogen”
”Jag tror att tiden är mogen för grundandet av ett nytt arbetarparti som verkligen baseras på solidaritet och socialism.”Tidigare i år uteslöts järnvägsfacket (RMT) från New Labour sedan de gett stöd till Skotska socialistpartiet (SSP). Det var första sprickan i fördämningen – nu har FBU:s beslut att bryta med New Labour vidgat sprickan till ett gapande hål.
Det är ingen tillfällighet att brandmännen var de första som beslutade sig för att gå ur New Labour.
År 2002 fick de ta de hårdaste smällarna av New Labours attacker mot den offentliga sektorn och tvingades ta till strejkvapnet. Nyligen var de tvungna att åter hota med strejk, vilket drev New Labour till reträtt.
Varhelst fackföreningar kommer i direkt konflikt med New Labour, riktas en enorm ilska mot att facket ger ekonomiskt stöd till partiet som attackerar dem. Och under de kommande månaderna och åren kommer majoriteten av de anställda inom den offentliga sektorn att tvingas till strejker.
Regeringen har gjort klart att man ämnar lansera vad Financial Times kallat ”privatiseringarnas andra steg” – en privatiseringsorgie som kommer att slå mot det lilla som återstår av den offentliga sektorn, framförallt utbildning och sjukvård.
New Labour har i sin privatiserings- och nedskärningsoffensiv redan meddelat att man kommer att ta bort 104 000 statliga tjänstemannajobb. Det vänsterstyrda tjänstemannafacket PCS (som aldrig har varit knutna till Labourpartiet och vars svenska motsvarighet är ST) planerar landsomfattande strejker under hösten och uppmanar de andra offentliga facken att sluta upp i kampen.
Bryt med New Labour
Men trots New Labours urskillningslösa attacker, fortsätter majoriteten av fackledarna att försvara Labourkopplingen med näbbar och klor. De påstår att det är möjligt att återta Labour. Genom att påstå det, riskerar de att utsättas för en ökad fientlighet från sina medlemmar.Ett exempel på det här är Derek Simpson, generalsekreterare för AMICUS (ett industrifack) som under en demonstration mot nedskärningar påpekade att det var fackmedlemmarnas plikt att kämpa för en återförening med New Labour inför nästa val. Inom en vecka tvingades han dock erkänna att han hade blivit överöst med e-post som ifrågasatte hans omdöme och påpekade hur ruttet Labour är. Detta tvingade honom till att öppet efterlysa Tony Blairs avgång.
Vid ett visst stadium kommer pressen på fackledarna att bli överväldigande, men för tillfället kommer majoriteten att göra vad de kan för att försvara Labouranknytningen.
Arbetaralternativ saknas
Deras uppgift underlättas av att inget brett arbetaralternativ existerar på det här stadiet. Om, vilket Socialist Party (Rättvisepartiet Socialisternas systerparti i England/Wales) anser, FBU och RMT skulle kalla till en konferens för alla fackanslutna som vill ha ett nytt arbetarparti, skulle det vara en magnet för både fackanslutna och de som deltagit i kampanjer mot krig och nedskärningar.För tillfället finns det dock ingen sådan magnet. Det är sant att Respect, som grundades av parlamentsledamoten George Galloway och Socialist Worker’s party (SWP) haft en del anmärkningsvärt bra valframgångar.
Men om Respect fortsätter att växa på nuvarande väljarstöd kommer det snarare att stjälpa än hjälpa byggandet av ett nytt arbetarparti. Respect har nämligen vunnit sitt stöd främst genom att rikta sig mot en begränsad del av samhället – det muslimska – och då som en grupp och inte på klassbasis.
För socialister är det viktigt att alltid presentera ett program inriktat på att höja arbetarklassens självförtroende och förståelse. Det innebär att man måste göra allt för att uppmuntra till arbetarklassens enande. Det är därför vårt systerparti på Nordirland alltid har kämpat för att ena den katolska och den protestantiska arbetarklassen.
I dagens Storbritannien skapar Blairs och New Labours reaktionära politik splittring. Det är möjligt att Respect inte har för avsikt att förstärka de här splittringarna, men vägen till helvetet är belagd med goda avsikter.
Respect och Galloway
Det finns ingen tvekan om att Respect, med hjälp av ett program riktat till hela arbetarklassen, skulle ha kunnat vinna stöd hos en betydelsefull andel av de muslimer som radikaliserats under Irakkriget och den efterföljande antikrigsrörelsen. Eftersom de är den fattigaste och mest förtryckta delen av arbetarklassen har också deras levnadsstandard försämrats under Labourregeringen.Enligt siffror från 2001 är till exempel arbetslösheten bland muslimer mer är tre gånger så hög som hos befolkningen i genomsnitt och den högsta bland alla religiösa grupper.
En av sju ekonomiskt aktiva muslimer är arbetslösa, jämfört med var tjugonde hos övriga befolkningen. Trots detta utgick Respect från populistiska snarare än klassbaserade argument när man försökte vinna stöd bland muslimska grupper. Respect producerade ett flygblad riktat till muslimer där man beskrev sig som ”ett parti för muslimer”.
Under rubriken ”George Halloway – slåss för muslimernas sak – ta strid för muslimer” kunde man läsa: ”som gift med en palestinsk läkare och helnykterist, har han starka religiösa principer när det gäller att bekämpa orättvisor. Han avsattes av Blair för att han vägrade att be om ursäkt för sin anti-krigshållning. Våra muslimska parlamentsledamöter höll tyst eller stödde kriget. Vilken av dem vill ni ska föra vår talan?”
Medan det är helt rätt att marknadsföra Galloways givna anti-krigsmeriter och att attackera muslimska parlamentsledamöter för att ha misslyckats med att kritisera kriget (däremot verkar man ha ursäktat Mohammed Sawar, parlamentsledamot för Glasgow Govan, genom att säga att han inte kommer att utmanas i nästa val på grund av att han är muslim), är resten av citatet ett ytterst opportunistiskt försök att tilltala muslimer genom att utnyttja deras religion.
Medan socialister aktivt försvarar allas, inklusive de välbärgades, rätt att tillhöra vilken religion som helst – eller ingen alls – utan att utsättas för förtryck eller diskriminering, betyder inte det att vi sympatiserar politiskt med alla muslimer. Anser sig Respect vara partiet för de Storbritanniens 5 400 muslimska miljonärer, som i många fall har tjänat sina pengar genom att exploatera andra muslimer?
Socialistiska kandidater
Respect har anammat sin nuvarande retorik för att vinna kortsiktiga valsegrar; och de har tunnat ut sitt program av samma anledning. På konferensen för Respects grundande, argumenterade Lindsey German från SWP för att Socialist Alliance hade misslyckats för att den var för tydligt socialistisk och att Respect skulle nå framgång av motsatt anledning. Det här argumentet motbevisades av exempelvis irländska Socialist Partys (Rättvisepartiet Socialisternas systerparti i Irland) resultat i Dublin, där man lyckats få Joe Higgins vald som parlamenstledamot på ett socialistiskt program.Socialist Party i England och Wales lyckades göra samma sak i lokalvalen i Coventry där vi vann treplatser och i genomsnitt fick drygt 14 procent av rösterna.
I själva verket har Respects ledares strategi för att bredda organisationens bas snävat in den. En ny vänsterinriktad massrörelse kan inte byggas på en fråga eller genom att rikta sig till bara en avgränsad del av befolkningen. Medan Respects formella program innehöll några krav mot NHS (den offentliga sjuk- och hälsovården) privatiseringar, skolavgifter och andra frågor, handlade deras valkampanj nästan uteslutande om Irakockupationen.
Men medan Respect är ett potentiellt hinder för byggandet av ett nytt arbetarparti, ger utvecklingen i Storbritanniens fackföreningar en glimt av hur arbetarklassen, när de väl inser att det är möjligt, kommer att kämpa med näbbar och klor för att bygga sitt eget parti.
Hannah Sell
