Extrem vårdbelastning under tredje vågen

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Just nu är vårdas fler covidpatienter på intensivvårdsavdelning än någon gång sedan den första smitt-toppen för ett år sedan. I regioner som Dalarna, Uppsala och Gävleborg är situationen till och med ännu värre nu än i april/maj 2020. Istället för verkliga satsningar på vården har fortsatta nedskärningar förvärrat situationen, som nu riskerar att bli riktigt kritisk.

För första gången öppnar Ecmo-center vid Karolinska den extra pandemisal de har förberett för att ta emot fler av de svårast sjuka under pandemin. Norrbotten har nyligen som sjunde region aktiverat det krislägesavtal som mot extra betalning tvingar vårdpersonal till bland annat 48 timmars-veckor med 12,5 timmars arbetspass. Vissa regioner har haft krislägesavtalet aktiverat under större del av fjolåret. Personalen är slutkörd.
– Antalet covid-patienter som behöver intensivvård är visserligen lägre än för ett år sedan – men IVA-personalen är decimerad, tröttare, slitnare och har fullt upp med de vanliga IVA-patienterna. Covid-IVA bemannas nästan enbart av inhyrda och av narkos- och operationspersonal som har förflyttats – vilket gör att vårdskulden byggs på för varje vecka, säger Johan Sand, anestesisjuksköterska på Karolinska som för tredje gången har tvingats flytta över till covid-IVA på grund av den extrema belastningen.

Istället för att åtgärda bristerna i vården och förbereda sig för nya vågor av pandemin har bisarrt nog regionpolitikerna varit inställda på fortsatta nedskärningar. I region Norrbotten ligger sparkravet på 700 miljoner kvar, och mycket har redan sparats in. I Västernorrland ska en halv miljard skäras, bland annat genom att minska antalet vårdplatser i Sundsvall och eventuellt stänga IVA-platserna i Sollefteå!
Fortsatta sparkrav ligger också på sjukhusen i Stockholm. Istället för att höja löner och förbättra villkor för IVA-personalen finns nu förslag om att anställa sjuksköterskor utan specialistkompetens.
– Jag ser framför mig att man kommer att ha en grundutbildad sjuksköterska med sig för att vi ska kunna ha fler patienter eller vara färre IVA-sköterskor. Det är inte patientsäkert, kommenterade intensivvårdssjuksköterskan Lena Raftevold i DN den 17 april.
Istället för upprustning väljer alltså regionpolitikerna att sänka kvalitetskraven och pressa sin personal ännu hårdare. Föga förvånande säger personalen upp sig. Under fem år har antalet intensivvårdssjuksköterskor minskat med 21 procent på Karolinska.

Samtidigt blir situationen allt mer bisarr när det finns utbildad personal inom den privata sjukvården som inte får möjlighet att stötta upp livsavgörande IVA-vård, utan istället levererar vård till dem som kan gå före vårdköerna med privata sjukvårdsförsäkringar. 
– Det börjar bli ohållbart för akutsjukhusen att flytta över mer personal från till exempel barn­operation och canceroperationer. Nu måste den privata vården börja bidra med personal till intensivvården, säger Lars Falk, verksamhetschef på Ecmo-centrum på Karolinska, till DN den 14 april.

Covid-IVA bemannas nästan enbart av inhyrda och av narkos- och operationspersonal som har förflyttats – vilket gör att vårdskulden byggs på för varje vecka.

Bland personalen är ilskan stor över hur marknadsstyrningen drabbar patienter och personal. Överläkaren Susanne Ekelund skriver till exempel i en insändare att:
”Vi har endast haft dryga hälften av operationssalarna öppna på grund av att personalen behövts i covidvården och dessutom har många slutat för att de inte orkar längre. (…) Vårdköerna som har byggts upp är patienter som är i behov av riktig vård och inte digitaliserad vård. Jag personligen är med och opererar patienter med endometrios som skickas till oss från hela landet. 
Tyvärr behöver de flesta patienter med liknande besvär vänta mycket länge eftersom resurserna går till att prioritera ’tillgänglighet’ för ’vanligt folk’. Att Kry har lagt 100 miljoner på reklam verkar inte bekomma regionen något överhuvudtaget. Är man sjuk på riktigt behöver man ingen påminnelse i tv för att komma ihåg att söka vård.” 

Tredje vågen visar med all tydlighet att dagens styrande i regering och regioner inte kommer att byta riktning frivilligt – de fortsätter nedskärningar och marknadslösningar, trots de dödliga konsekvenserna. 
Med det pyrande missnöjet i hela landet bereds vägen för ett riksomfattande vårduppror, som likt Nej till marknadshyra-kampanjen kan samla gräsrötter i hela landet i gemensam kamp för upprustad vård efter behov, med drägliga villkor för alla vårdarbetare.