Extremvädret skapar nya svältkatastrofer i Afrika

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Var 48:e sekund beräknas en människa dö av hunger i de östafrikanska länderna Etiopien, Kenya och Somalia. Och läget förvärras av kriget i Ukraina eftersom 4,5 miljoner ton spannmål sitter fast i containrar, spannmål som bland annat ska nå hungrande i Afrika.

Östra Afrika har drabbats av den svåraste och längsta torkan på 40 år. Uppemot 20 miljoner människor lider allvarlig brist på mat och hotas av svält när vattenkällorna sinar, skördar förstörs, boskap dör och regeringarna drar ned på katastrofinsatserna.
”Läget är värre än någonsin”, berättar en kvinna från norra Kenya till brittiska BBC.
Oxfam och Rädda Barnens nya rapport Dangerous Delay 2. The cost of inaction (ungefär ”Farlig fördröjning 2. Priset för att åtgärder dröjer”) varnar, som titeln lyder, för att åtgärderna för att bekämpa den hotande katastrofen på nytt kommer att vara av karaktären ”för lite, för sent”, vilket exempelvis var fallet vid den svältkatastrof som drabbade Somalia 2011 och som dödade en kvarts miljon människor.
Efter hungeråret 2011 i Somalia sa världens maktelit ”aldrig mer”, men nu går katastrofen i repris och än fler människor hotas av svält. I Somalia hotas 350 000 barn att dö av svält innan sommaren är över om inte omedelbara hjälpinsatser är på plats.
Enligt rapporten skulle det behövas hjälp- och stödinsatser till en kostnad av 4,4 miljarder dollar för att säkra uppehället för 30 miljoner människor i Etiopien, Kenya och Somalia. Den summan motsvarar en halv procent av USA:s årliga militärutgifter eller är endast hälften av vad oljejätten Shell ger sina aktieägare i utdelning (i form av återköp av aktier) under årets första 6 månader.

Men kapitalism och regeringarnas politik förhindrar att de pengar som finns fördelas till de behövande. I Väst drar regeringarna ned biståndet. FN:s barnfond UNICEF har just nu bara erhållit en femtedel av de pengar man anser sig behöva för att kunna ge de svältande mat och rent vatten.
Den gamla kolonialmakten Storbritannien har sedan 2020 minskat (eller planerar att göra det) biståndet till Etiopien med över hälften och till Kenya och Somalia med 34 respektive 40 procent. Och årets svenska biståndsbudget är 10 miljarder kronor mindre än 2021.
Behovet av omedelbara hjälp- och stödinsatser är akut, men för att lösa krisen krävs kamp för revolutionära förändringar – för klimaträttvisa, global omfördelning och en demokratisk, socialistisk värld.

Precis som 2011 har varningsklockorna om att Östafrika går mot en ny svältkatastrof länge ringt högt och ljudligt. Redan i mitten av 2020 kom larmsignaler om torka i östra Afrika och de långsiktiga prognoserna som då gjordes pekade på att torkan stadigt skulle förvärras på grund av minskade regnmängder. Pandemin kom att ytterligare fördjupa den kris som utvecklades.
Under de senaste 12 månaderna har antalet människor som saknar tillräckligt med mat för att hålla hungern borta mer än fördubblats i Etiopien, Kenya och Somalia – från 10 till över 23 miljoner.
Den extrema torka som har drabbat Östafrika sedan 2020 har inte lindrats, utan även under den senaste regnperioden som inleddes i mars föll det mindre regn än vanligt. I de värst drabbade delarna av Kenya föll det 45 procent mindre regn än snittet under de senaste 40 åren.
Den giftiga kombinationen av klimatförändringar, extremvädret och krig samt fattigdom och imperialism är orsaken till att allt fler människor går hungriga i en värld som producerar tillräckligt med mat för alla.

Trots krisen är det inte mat, rent vatten och mediciner som Bidenadministrationen skickar till Somalia, utan 500 amerikanska soldater.

”Östafrika belyser den djupa ojämlikhet som kantar klimatkrisen. Afrika är en av de kontinenter som är minst ansvarig för klimatkrisen (de sammantagna afrikanska utsläppen var 3, 8 procent av de globala koldioxidutsläppen 2020), men trots det är Afrika en av de kontinenter som hårdast och oftast drabbas av klimatrelaterade katastrofer. Det blir alltmer uppenbart att dessa katastrofer också förstärker alla hot mot människors överlevnad samt ökar konfliktriskerna”, skriver rapporten.
Medan Östafrika har drabbats av extremtorka till följd av den globala uppvärmningen svepte fyra fasansfulla tropiska stormar fram över Madagaskar på lika många veckor i början av året och Sydafrika drabbades av översvämningar.
Om nuvarande farliga trender håller i sig kommer ytterligare 100 miljoner i människor att ha tvingats ned i extrem fattigdom år 2030 till följd av extremvädret och klimatrelaterade katastrofer.

Krig i Ukraina betyder svält i Afrika. Nästan allt vete och solrosolja som Östafrika har importerat har kommit från Ukraina eller Ryssland. Kriget har fått priserna att rusa i höjden på dessa produkter. Vetepriset har ökat med 20 procent och i Etiopien har priset på solrosolja ökat med 215 procent.
I Sudan riskerar Ukrainakriget, tillsammans med dåliga skördar, militärstyret och återkommande väpnade konflikter, att fördubbla antalet hungrande. Sudan importerar mer än hälften av sitt vete från Ukraina och Ryssland, och priset på ett ton vete, som står för en femtedel av det totala kaloriintaget, är nu 180 procent högre än för ett år sedan. Samtidigt slår de höga bränslepriserna ut bagerierna.

Trots krisen är det inte mat, rent vatten och mediciner som Bidenadministrationen har beslutat att skicka till Somalia, utan 500 amerikanska soldater.
USA:s militära insatser i Sudan, som inleddes redan under 1990-talet och som påstods vara en humanitär insats mot hungern, slutade i de katastrofala gatustriderna i Somalias huvudstad Mogadishu i september 1993. När striden slutligen upphörde hade 19 amerikanska soldater dödats, 73 skadats och två Black Hawk-helikoptrar skjutits ned. Hundratals somalier, inklusive civila, dödades i striden.
Efter det drog USA ned på krigs­insatsen, men den avvecklades inte helt, utan blev en del av det ”globala kriget mot terrorismen” samtidigt som FN skickade trupper till landet.
USA:s och FN:s militära ingripande har blivit till ett misslyckande och har inte stoppat islamistiska al-Shabab från att fortsätta att terrorisera befolkningen.
”USA har försökt att bekämpa al-Shabab med hjälp av militärt våld i 15 år, och det har inte fungerat – det kan till och med och med ha förlängt konflikten” (Sarah Harrison vid International Crisis Group till New York Times den 16 maj).
På senare tid tycks al-Shahab ha lyckats lägga under sig nya landområden i ett Somalia som riskerar att bli ett nytt Afghanistan.

Endast en enad kamp av arbetare och fattiga mot imperialismens och den inhemska kapitalismens söndra och härska-politik kan staka ut en väg som leder bort från det förtryck, den plundring och de katastrofer som gör livet till mardröm utan slut på den afrikanska kontinenten.