Naama Levin och Lothan Raz.
Det var på Socialismkonferensen 2014 som kampen för höjd minimilön inleddes.
Kravet ställdes på höjd minimilön till 30 shekel (70 kronor) i timmen. Ledningen för den största fackföreningsfederationen Histadrut försökte först bromsa kraven och förhindra att lokala fack anslöt sig. Men sedan detta avslöjades i media tvingades facktopparna ansluta sig till krav på höjningar. Sedan dess har minimilönerna höjts från 23 till 25 shekel (från 55 till 60 kronor) i timmen, med en ny höjning nu den 1 januari.
– De höjda minimilönerna gör att fattigdomen faktiskt har minskat något i den senaste undersökningen. Men Israel är ändå det mest ojämlika landet inom de industrialiserade staterna, OECD, sa Shay Galy, fackligt ansvarig inom Socialistiska Kamprörelsen, i inledningen på diskussionen om facken och arbetarkampen.
Mötet hade en imponerande panel av fackliga kämpar. Shay Galy visade på behovet av att stärka facken:
– Regeringen sänker bolagsskatten och gynnnar de kapitalistiska jättarna med kontrakt på el och gas. Det finns pengar till bosättningarna, samtidigt som landet bara har 17 inspektörer på byggarbetsplatser. Sedan år 2010 har över 200 byggnadsarbetare dött i olyckor.
År 2012 genomfördes en generalstrejk som lyckades begränsa användningen av bemanningsföretag. Men antalet strejker i Israel har minskat de senaste två åren. Fackledningen i Histadrut har försökt hitta frågor där de kan samarbeta med regeringen istället för att ta strid. Vissa eftergifter – smulor – har de fått då regering och arbetsgivare vill minska risken för utbrott av ilska.
En del av diskussionen handlade om valen inom Histadrut, på våren 2017. Socialistiska Kamprörelsen står för att det behövs en gemensam lista för fack som står till vänster. Det skulle enklast ske genom att Hadash öppnade sina listor för andra.
Lotahn Raz representerar arbetare som har strejkat på en lokal linbana pä räls i Haifa.
– Vi stoppade tågen 1-2 timmar varje dag i två veckor. Vi var oroliga innan, men fick snabbt stöd från passagerarna.
– Strejken handlade om allt hårdare press från ledningen: lönesänkningar, att vi skulle äta vår lunch på tåget med mera. De trodde att vi var svaga och splittrade, men strejken gav oss kollektivavtal.
Shay Itamar talade för offentliganställda psykologer som nu har bildat ett nätverk för bättre löner och villkor. Suheil Diab från Hadash tillhör Histadruts ledning. Han sa att Hadash deltog som en minoritet i ledningen för att få ett ord med i laget. Det var just denna roll som utmanades av andra talare, som vill se en verkligt kämpande vänster i facket.
Flera talare tog upp att den fackliga organiseringen ökar på vissa arbetsplatser. Ett exempel är Sodastream, där 300 arbetare, både palestinier och judar, har gått med i facket trots hot och fysiska angrepp.
Naama Levin, med i ledningen för socialarbetarnas fack och i Socialistiska Kampförbundet, sa att Histadrut gått från att diskutera om generalstrejk till att kapitulera. Histadrut måste få en ledning som representerar medlemmarna och faktiskt kämpar.
Sharon Luzon inledde med att tacka Socialiska Kamprörelsen för stödet under strejken på det öppna universitetet i Tel Aviv. Han är med i lärarkåren och det fristående facket Makt till Arbetarna (MtA), som företräder 25 000 arbetare och har 15 000 medlemmar i Israel. MtA är mycket demokratiskt organiserat, med medlemsomröstningar om avtalen med mera.
Ali Tult, från städarna inom MtA på öppna universitetet, berättade om deras framgångsrika kamp mot underleverantörer, för rätt till raster och möjlighet att gå vissa universitetskurser. Just nu pågår en kamp för rätt till sjukdagar.
Många fler kampexempel gavs av fackliga deltagare på mötet, exempelvis de palestinska bussförarna i östra Jerusalem.
Kampen för höjd minimilön lanserades alltså på motsvarande möte för två år sedan. Nu var frågan om årets möte ska leda till en starkare vänster inom Histadrut. ■
