Fackligt stöd kan bidra till stora klimatstrejker

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Några dagar innan den 20 och 27 september tyder mycket på att det kan bli den hittills största klimatprotesten med cirka 2 500 planerade klimatstrejker i 117 länder, varav 600 i USA där FN under veckan håller ett särskilt klimatmöte. I många länder växer också det fackliga stödet åtminstone i ord, även om ledningarna i LO, TCO och SACO har ställt sig i skamvrån – trots att de svenska facken har en laglig rätt till politiska strejker.

”Internationella fackliga samorganisationen, med över 200 miljoner medlemmar runt om i världen, står bakom oss den 20-27 september. De kommer att göra oss sällskap. Vi står inte längre ensamma”, twittrade Greta Thunberg den 11 september. Detta sedan Sharan Burrow, generalsekreterare för ITUC, använt Youtube för ett passionerat stöduttalande för de skolstrejker som hon hyllar för att ha ändrat spelplanen (game changer) i klimatfrågan.
– Under de aktioner ni planerar, den 20 september och under den vecka då FN:s generalförsamling möts, kommer vi att förena oss med er. Där vi kan, kommer fackföreningarna att strejka tillsammans med er, där lagarna tillåter det. Där det inte är möjligt kommer de att genomföra stoppaktioner (stop work action) eller andra protester. De kommer att trycka på regeringarna (”lobby the governments”) och kommer självklart att marschera tillsammans med er överallt där det är möjligt inom lagens gränser. Ni ska veta att ert ställningstagande är vårt ställningstagande!

Samma besked har getts av Europafacket ETUC och PSI (Public Services International), som samlar fackförbund med fler än 30 miljoner anställda världen runt inom offentlig service.
Enligt PSI handlar det nu om ”en kamp för att sätta människorna och planeten före profiter” där: ”Det är för sent att göra små förändringar. För att undvika klimatkatastrofer måste vi ha systemförändringar” genom en Global Green New Deal där facken enligt PSI måste göra allt i sin makt för att stödja aktionsveckan för klimatet, ”inklusive med strejkaktioner där detta är möjligt. För att bygga upp viljan att ändra systemet, måste vi bli djärvare än någonsin. Vi kan inte låta den här nya generationens vitala idealism förgiftas av cynism och tvivel. Det här är vår sista chans. De är vår sista chans. Vi måste stå tillsammans med dem.”

Här finns bara plats för att redovisa ett axplock av gensvaret i olika länder. Allra mest imponerande ser mobiliseringen ut att bli i Australien, där de skolstrejkande eleverna som den 15 mars samlade 150 000 på gatorna denna gång får stort stöd av både fackföreningar, arbetare och kyrkor. Bland de 30 fackförbund som ställer sig bakom de planerade marscherna finns Australian Education Union, Australian Nursing and Midwifery Federation och Community, Public Sector Union, National Tertiary Education Union, Maritime Union of Australia (MUA) och det stora servicefacket Australian Services Union (ASU). 
Anslutningen underlättas av att inte mindre än 1 200 (!) företag har svarat på uppmaningar om att bevilja sina anställda ledigt.
Stödet från till exempel sjöfolket i MUA Sydney, som är en av de lokala fackföreningar som har förklarat att de organiserar för största möjliga arbetsstopp för att delta i demonstrationerna, har också kvitterats av de klimatstrejkande skolungdomarna i Sydney. De ställer i sin tur upp i solidaritetsaktioner för en facklig konflikt, där 200 av MUA:s arbetare hotas med avsked.

I USA, där 600 klimatstrejker förbereds, ser det fackliga stödet ut att bli särskilt stort i Kalifornien. Men att New York och andra städer ger fritt fram för elever att strejka utan repressalier underlättar även för stort deltagande från till exempel lärarfacken. 
Särskild uppmärksamhet väcker i USA beslutet att delta i klimatstrejken från 900 anställda vid det gigantiska företaget Amazons huvudkontor i Seattle. I den första strejken vid huvudkontoret under företagets 25-åriga historia riktar de strejkande krav gentemot det egna företaget på att stoppa allt stöd till klimatförnekande politiker och lobbyorganisationer, stoppa allt samarbete med olje- och gasindustrier och att företaget självt ska uppnå nollutsläpp av växthusgaser innan 2030.
I Europa beslutade den brittiska TUC-konferensen i förra veckan att ställa sig bakom en motion från universitetslärarna i UCU om en samordnad halvtimmes arbetsplatsaktion (sedan orden ”solidarity strike” bytts ut mot ”work day action”) den 20 september för att visa sitt stöd till den globala skolstrejken, efter mycket starkt stöd från en lång rad förbund som PCS, Unison, RMT och Aslef, med flera. 
Fackligt aktiva i brittiska Socialist Alternative inom Unison rapporterar till Offensiv att många lokala fack kommer att göra längre aktioner än så, liksom i till exempel Selford och Wirral där de har fått stöd för att stoppet blir en halv dag respektive två timmar. 

Att de fackliga topparna i LO, TCO och SACO är mindre benägna att stödja klimatstrejkerna borde placera dem i skamvrån.

I Tyskland har förbundsledningen för två miljoner serviceanställda inom Ver.di uppmanat alla medlemmar som kan att stämpla ut och delta på gatorna. Även järnvägsfacket EVG har förklarat sitt deltagande i Fridays for Futures demonstrationer. IG BAU, som är Tysklands största fackförbund inom byggnads- och fastighetsbranschen, uppmanar också sina medlemmar att delta och sina motparter på arbetsgivarsidan att bevilja sina anställda ledigt för att delta. 
Även IG Metall ”välkomnar sina medlemmars deltagande i demonstrationerna den 20 september” efter att redan i juni ha samlat tio-_tusentals till en demonstration i Berlin för en rättvis klimatomställning som de mobiliserade till genom att chartra tio tåg och 800 bussar.
I Belgien har till exempel den vallonska delen av belgiska LO (FGTB) med 600 000 medlemmar beslutat att delta i de planerade demonstrationerna och stödja de anslutna fack som deltar i klimatstrejken. Franska CGT beslutade redan i somras att samarbeta med ungdomsorganisationerna för att delta i klimatprotest­veckan den 20-27 september. 

Att de fackliga topparna i LO, TCO och SACO är mindre benägna att stödja klimatstrejkerna borde placera dem i skamvrån. Orden från GS-fackets ordförande P-O Sjöö i Dagens Arbete i april om att ”det är hög tid för den internationella fackföreningsrörelsen att stiga ner från åskådarplatsen och förena oss med Gretas rörelse” har hittills klingat utan gensvar från övriga LO-toppar. 
I ett debattinlägg i Expressen under rubriken ”Debatten om klimatet har urartat till köttbulleskam” försöker LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson och andre vice ordförande Berit Müllerström lägga en rökridå över sin egen ovilja att stödja klimatstrejkerna genom att anse det vara självklart för LO att engagera sig för ”strukturella förändringar” och ”kraftfulla investeringar” i fossilfria transporter och utbyggd kollektivtrafik, i klimatneutrala energisystem och fossilfria produktionsprocesser för stål, kemi och cement. 
Det låter i vissa stycken bra, men rimmar illa med samme Thorwaldssons uttalanden i Dagens Industri till stöd för en utbyggnad av till exempel Preemraff, kärnkraft och en ny landningsbana på Arlanda.

Förbundet Folkhögskollärarna är nu det enda svenska fackförbund (förutom syndikalisterna i SAC) som tydligt uppmanar sina medlemmar att ”i Greta Thunbergs anda” delta i manifestationerna den 27  september, även om några förbund har öppnat en dörr på glänt.
Fackförbundet Vision uppmanar till exempel alla sina medlemmar att intensifiera klimatarbetet på arbetsplatsen denna dag.
Ändå innebär de globala klimatprotesterna den 20 och 27 september att ett nytt globalt avstamp tas för en nödvändig och radikaliserad allians mellan de bästa krafterna i facken, den nya unga klimatrörelsen och andra rättviserörelser. För socialister världen runt gäller det nu att med full kraft delta i kampen för att smida en sådan front, där aktivismen också kan bädda för insikten om att en Green New Deals dramatiska systemskifte för att lyckas måste bli socialistiskt.