Falska förhoppningar om lagring av koldioxid

av Tim Heffernan, Socialist Alternative (ISA i Kanada) // Artikel i Offensiv

Storföretag och regeringar förespråkar lagring av koldioxid, Carbon Capture and Storage (CCS), som en snabb teknisk lösning på de ständigt ökande utsläppen. I den kanadensiska provinsen Saskatchewan, som länge har stoltserat med att vara världsledande inom CCS-teknik, håller lösningen på att gå om intet.

Avskiljning och lagring av koldioxid togs i drift vid kolkraftverket Boundary Dam i oktober 2014 som världens första kommersiella enhet för ”rent kol”. Men en färsk rapport visar att anläggningen fortsätter att missa målen.
Förespråkarna sa ursprungligen att processen skulle fånga upp upp till 90 procent av Saskatchewananläggningens koldioxidutsläpp. Det skulle motsvara cirka en miljon ton koldioxid per år – ungefär lika mycket som utsläppen från 200 000 bilar. Det målet har aldrig uppnåtts. När alla anläggningens utsläpp räknades in var den genomsnittliga avskiljningsgraden 57 procent.
Koldioxidavskiljningen begränsas av både tekniska problem och efterfrågan på koldioxid från energiindustrin. Den senare använder gasen för att utvinna mer olja ur sinande reserver. Ja, det stämmer – avskild koldioxid komprimeras, transporteras och används för att utvinna mer olja eller injiceras i djupa geologiska formationer. 60 procent av den koldioxid som fångas upp används för att utvinna mer olja.
”Sammanlagt finns det sju CCS-projekt som för närvarande är i drift i Kanada, främst inom olje- och gassektorn, och som fångar upp cirka 0,5 procent av de nationella utsläppen (…) CCS är dyrt – så mycket som 200 USD per ton för projekt som är i drift – och dessutom energikrävande, långsamt att genomföra och oprövat i stor skala”, rapporterade National Observer.
Om tekniken och ekonomin skulle förbättras, och den tekniken användes för mer oljeborrning, vore det en katastrof för planeten. Det skulle låsa in världen i en pågående ond cirkel av uppsamling/komprimering/borrning.

Det är tydligt att regeringen har djupa fickor när det gäller att finansiera Big Oil. Shell har medgett att det nyligen godkända federala skatteavdraget för avskiljning och lagring av koldioxid – som är avsett att hjälpa till att få igång projekt för avskiljning av koldioxid – också var avgörande för deras beslut att gå vidare. Det har avslöjats att denna skattelättnad, enligt den oberoende parlamentariska budgetövervakaren, kan kosta 1 miljard kanadensiska dollar (7,8 miljarder kronor) mer än vad den federala regeringen ursprungligen beräknade.
De dåliga resultaten för CCS i Kanada är en del av en bredare trend. I september 2022 var endast 30 kommersiella CCS-projekt i drift inom alla sektorer runt om i världen. De flesta föreslagna projekten har dragits tillbaka: av de 149 CCS-projekt som förväntades lagra koldioxid 2020 har över 100 avbrutits eller lagts på is på obestämd tid.
De två länder som är mest beroende av kol är Indien och Kina. Kol används för att producera 71 procent av Indiens el. I Kina är det 61 procent. Indien vill lägga till minst 53,6 gigawatt koleldad kraftkapacitet under de åtta åren som slutar i mars 2032, utöver de 26,4 gigawatt som för närvarande byggs. Kraftsektorn genererar 42 procent av Indiens totala utsläpp. Rajnath Ram (rådgivare till Indiens energiministerium) uppskattar att 70 procent av detta kan fångas upp och återvinnas genom koldioxidavskiljning, men erfarenheterna från Saskatchewan visar inte att så är fallet.

Runt om i världen används 73 procent av den infångade koldioxiden för att utvinna olja.

Koldioxidavskiljning har blivit ett fokusområde för Kinas stora kraftproducenter, eftersom landet följer en plan för att nå sin koldioxidutsläppstopp 2030. Den statsägda olje- och gasjätten Sinopec har beräknat att 10,68 miljoner ton koldioxid kommer att injiceras i oljefält under de kommande 15 åren, vilket kommer att öka råoljeproduktionen med nästan 3 miljoner ton. De fångar alltså in CO2 för att öka oljeproduktionen och sedan hävdar de att detta är hållbart.
I USA har mer än 80 procent av de föreslagna CCS-projekten, trots betydande industriella och statliga investeringar i tekniken, misslyckats med att komma igång på grund av höga kostnader, låg teknisk beredskap, avsaknad av en trovärdig ekonomisk avkastning och beroenden av statliga incitament som dras tillbaka. Runt om i världen används 73 procent av den infångade koldioxiden för att utvinna olja.
I Parisavtalet från 2015 åtog sig regeringar i 195 länder att ”hålla ökningen av den globala medeltemperaturen till väl under 2°C över förindustriella nivåer och fortsätta ansträngningarna för att begränsa temperaturökningen till 1,5°C över förindustriella nivåer”.
En av de stora förändringar som krävs för att uppnå nettonollutsläpp är att varje ny bil som säljs från och med 2034 måste vara en elbil. Men det är en annan historia. Ford Kanada meddelade i april att man skulle skjuta upp all produktion av elbilar vid sin monteringsanläggning i Oakville i Ontario med två år fram till 2027 på grund av ”vikande efterfrågan”. Vi kan se vart det är på väg.

I sin rapport ”The Oil and Gas Industry in Energy Transition” drar den internationella energimyndigheten IEA följande slutsats: ”Oavsett vilken väg världen följer kommer klimatpåverkan att bli mer synlig och allvarlig under de kommande åren, vilket ökar trycket på alla delar av samhället att hitta lösningar. Dessa lösningar kan inte hittas inom dagens olje- och gasparadigm.”
Uttryckt på ett annat sätt borde olje- och gasdagarna vara över, men Big Oil ser det inte på det sättet. Med hjälp av skattebetalarnas subventioner inbillar de sig gärna att de kan äta kakan och ha den kvar genom att fånga upp CO2 och sedan producera mer av den.
I själva verket kan de permanent befrias från sitt lidande genom att arbetarklassen mobiliseras för att expropriera och driva företagen under demokratisk kontroll.
Då kommer det inte att finnas någon mer koldioxidavskiljning, ingen mer oljeutvinning från land eller hav – istället kommer det att finnas hopp om en socialistisk framtid när vi investerar i ren energi och skapar gröna jobb.