Farligt upptrappad maktstrid mellan Ryssland och Nato/USA – socialistiskt svar på elitens krigshets och militarism

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

– Det verkar som att risken för krig i OSSE-området (Europa och Centralasien) nu är större än någonsin tidigare under de senaste 30 åren.
Dessa ödesmättade ord yttrades av ordförande för Orga­nisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), Polens utrikesminister Zbigniew Rau, efter att också OSSE-samtalen i Wien den 13 januari om krisen vid gränsen Ryssland-Ukraina blivit resultatlösa.

Krigshotet och de krav som dessa rivaliserande makter reser gentemot varandra utgör en del i en imperialistisk maktstrid om resurser, intressesfärer, ställning och prestige på världsarenan. Men det utgör också ett led i regimernas strävan att stärka sin ställning på hemmaplan.
Den nuvarande krisen visar att makteliten står utan varaktiga lösningar. Arbetare, unga och fattiga i alla länder har till skillnad från eliterna gemensamma intressen. Vägen fram­åt kan bara komma underifrån, ur gemensam kamp mot krigshets, korruption och utsugning och för fred och global socialism.
OSSE-samtalen hade dagarna innan föregåtts av lika resultatlösa samtal och möten mellan Ryssland och USA i Genève samt Rysslands och Natos representanter i Bryssel. Aldrig har det under en vecka skett så många toppmöten mellan Ryss­land och Väst. Men trots det sker en stadig upptrappning av det skarp­laddade läget och krigspropagandan.

I Sverige har regeringen och militären utnyttjat krisen för att ”synliggöra försvaret” i syfte att bana väg för fortsatt kraftig militär upp­rustning och fördjupat Natosam­arbete.
Förra veckan avslutades med att militära styrkor patrullerade på Visbys gator och att ytterligare soldater skickades till Oskarshamn.
De utökade insatserna var enligt regeringen och Försvarsmakten en del av den politiskt-militära ”beredskapsanpassning” som just nu pågår på grund av det ”säkerhetspolitiska läget”.
Den svenska försvarsministern Peter Hultqvist hävdar hökaktigt och helt ogrundat till och med att ”ett militärt angrepp mot Sverige kan inte uteslutas” (SVT den 15 januari).
OSSE-ordföranden hade fel i att OSSE-området inte tidigare har skakats av krig och inbördeskrig. Mellan 1991 och 2001 rasade en serie krig i det före detta Jugoslavien som ritade nya gränser i blod, vilket ständigt hotar att leda till att krig på nytt bryter ut.
Sovjetunionens kollaps följdes av en rad krig och väpnade konflikter, som exempelvis Georgienkriget 2008, två krig mellan Armenien och Azerbajdzjan (1994 och 2020) om Nagorno-Karabach och sedan 2014 har 14,000 människor förlorat sina liv i de strider som har rasat i Ukraina.
Men den nuvarande krisen utgör den största och den allvarligaste säkerhetskrisen hittills och Ukraina är i epicentrum av de växande mot­sättningarna mellan Ryssland och USA/Nato.
Vid gränsen Ryssland-Ukraina sker på nytt en militär uppladdning som är extremt riskfylld. Även om regimerna och dess allierade är medvetna om att insatserna är oerhört höga och främst önskar sända varningssignaler kan nu utvecklingen, som ett resultat av de många ”röda linjer” som dragits, ta en vändning som leder till en ned­räkning mot krig.
Att samtalen och toppmötena har följts av ständigt nya upptrappningar och intensifierat propagandakrig, anklagelser och motanklagelser rymmer också risken för att händelseutvecklingen tar en vänd­ning bortom kontroll.

Sannolikt syftar dock den eskalering som nu äger rum främst till att försöka stärka den egna ställningen inför nya samtal och toppmöten. Men även om nya förhandlingar kommer till stånd och krigshotet dämpas kvarstår konfliktens orsaker – de råa maktintressen och den nationalism som genomsyrar såväl den auktoritära Putinregimens som Natoregeringarnas politik. Därmed kvarstår också risken för att kombinationen av inhemska kriser och fortsatt imperialistisk makt­strid resulterar i en militär urladdning.
Som socialister är vi kompromisslösa motståndare till de imperialistiska makterna och deras för­tryck, plundring, militarism och förgiftning av planeten. Inget stöd kan ges till vare sig Putins auktoritära regim eller Nato och regering­arna i Väst, som alla har det gemensamt att de tjänar kapitalismen, den superrika elitens intressen och driver arbetarfientlig politik.
I november förra året inledde Ryssland på nytt en militär upp­laddning vid Ukrainas gräns och det finns nu omkring 100,000 ryska soldater vid gränsen, som påstås delta i en ”övning”.
Samtidigt har Natotrupper i de till Ryssland angränsande länderna (de trebaltiska staterna och Polen) nyligen beslutat att trappa upp sin militära närvaro i dessa länder. Enligt den tyska tidningen Der Spiegel i december förra året planerar Nato även placera ut trupper i Bulgarien och Rumänien för att förstärka sin östgräns.

Den krigspolitik som bedrivs syftar också till att stärka förtrycket på hemmaplan och hålla arbetarklassen nere.

Förra året genomförde Nato, tillsammans med bland annat ukrainska styrkor, sin största marina krigsövning i Svarta havet på år­tionden, vilket fick även amerikanska kommentatorer att beteckna övningen som ”onödigt provokativ och kontraproduktiv” (businessinsider.com den 12 juli 2021).
Under året har det svenska för­svaret tillsammans med Nato och USA genomfört flera övningar som alla hade det gemensamt att Ryss­land var ”fienden”.
Natos militära uppladdning spelar Putin i händerna som med hänvisning till att Ryssland har ”omringats” trappar upp förtrycket på hemmaplan och den storryska chauvinismen.
Samtidigt med att ryska trupper har stationerats vid Ukrainas gräns har Putin ställt krav på en ny säker­hetsordning i Europa där Nato förbinder sig att inte fortsätta sin expansion österut, att all militär infrastruktur som Nato har placerat i Östeuropa sedan 1997 tas bort samt att Nato inte genomför några större övningar i Rysslands grannländer.
Dessa krav, som definierats som ”röda linjer”, tycks främst syfta till att blåsa upp den ryska regimen på hemmaplan och ”samla nationen”.
Nato och USA har avvisat de ryska kraven som helt omöjliga (non-starter) och enligt Sveriges överbe­fälhavare (ÖB) Micael Bydén skulle de ryska kraven ”rasera grunden för vår egen säkerhetspolitiska lösning. Vi ska bli en starkare försvarsmakt i alla kategorier och utveckla totalförsvaret. Men det bygger ju på utvecklade internationella samarbeten”, säger ÖB i en Dagens Nyheter-intervju den 6 januari. Hela inter­vjun är ett försvarstal för Natosam­arbetet.

Dagens Nyheter har blivit ett poli­tiskt språkrör för ÖB och Försvarsmakten, samtidigt som tidningen med flera media driver en intensiv kampanj för att Sverige ska bli medlem i Nato. Alla traditionella högerpartier kräver nu att Sveriges regering i likhet med Finlands uttalar sig för en Nato-option.
Vad regeringen menar med att Natosamarbetet ska fördjupas är oklart. Den svenska militären är mer med i Nato än vad många medlemsländer är och Natopolitiken styr regeringen.
– Natos dörr står öppen. Sverige står oss väldigt nära, är en av våra närmaste partner och har visat att vi kan operera tillsammans i Afghanistan, Kosovo och i Natos insatsstyrka, sa en nöjd Nato-chef Jens Stoltenberg när han intervjuades i Dagens Nyheter den 27 oktober förra året.
De signaler som regeringarna i Finland och Sverige nu sänder har Vita huset och USA:s utrikesminister Antony Blinken tolkat som att de båda länderna är beredda att gå med i Nato.
När Blinken nyligen (i ett ny­hetsprogram den 13 januari) fick följande fråga: ”Vi har hört att Finland och kanske ett annat land vill gå med i Nato nu?” svarade han kort: ”Så är det”.

Ukraina var det första landet i före detta Sovjetunionen att anslöt sig till Natosamarbetet Partnerskap för fred (PFF), och redan år 2002 började landets regim tala om Natomedlemskap. Det följdes av att Nato år 2008 lovade både Ukraina och Georgien medlemskap, vilket var en anledning till att krig bröt ut i Georgien på hösten samma år.
Georgiens dåvarande härskare dolde aldrig att de hoppades på att kriget skulle öppna en omedelbar dörr in i Nato. Så skedde inte, men löftet om ett framtida eventuellt medlemskap i Nato och EU har sedan dess använts som ett medel för att förmå ländernas regeringar att driva en provästlig politik.
Med Georgienkriget 2008 som ursäkt påbörjade den dåvarande Alliansregeringen den omsväng­ning av försvars- och säkerhetspolitiken som de socialdemokratiska regering­arna efter 2014 slutförde. Kraftig militär upprustning och allt närmare samarbete med Nato och USA utgör grundpelarna i denna omsvängning, som blev än mer uttalad i samband med krisen i Ukraina 2014.
Det var en kris som inleddes med en genuin folklig revolt, med säte främst i västra Ukraina, mot president Janukovytjs regim, men som i brist på politiskt alternativ och massornas självorganisering kidnappades av högern och ultranationalister med aktivt stöd från Väst.
Revolten tvingade dock den ryss­vänlige Janukovytj, som hade styrt sedan 2010, att fly landet och den provästliga delen av landets korrupta elit återkom till makten. Ett av de första beslut som Ukrainas nya styre tog var att lova en folkomröstning om Nato-medlemskap.
Som svar på krisen och revolten beslöt Putins regim att annektera Krimhalvön och stödja de proryska separatisterna i provinserna Don­etsk och Luhansk i östra Ukraina, vid Rysslands gräns.
Sedan 2014 är Donetsk och Luhansk (som utgör stora delar av Donetskbäckenet, som var landets industri- och gruvbälte), styrd av reaktionära krigsherrar, avskiljt från resten av Ukraina och allt mer sammankopplat med Ryssland. I Don­etsk används rubeln som valuta och sedan en tid tillbaka erbjuds invånarna ryskt medborgarskap och från detta område hämtar Ryssland en del av sin kolexport till Ukraina.
Från 2014, trots överenskommelsen (de två Minskavtalen 2014-15) om vapenvila i östra Ukraina har det rått ett konstant krigstillstånd och Ukrainas militär har fått kraftigt stöd från inte minst USA.
”Sedan 2014 har USA och Nato bidragit med över 25 miljarder kronor för att stärka Ukrainas militära kapacitet. Det handlar om utrustning och utbildning av styrkor i alla försvarsgrenar från ledning och neråt”, summerade Svenska Dagbladet i början av året.
Nyligen fattade den amerikanska kongressen ytterligare ett provokativt beslut när man beviljade ytterligare nära 3 miljarder kronor i militärt bistånd till Ukraina. Ukrainas militär slukar nu en femtedel av landets budget.
Men Ryssland förblir militärt överlägset och i ett krig kan Ukraina inte räkna med stöd från Nato-trupper.
”Sannolikheten att Nato ingriper direkt med väpnade styrkor för att hjälpa Ukraina vid en rysk offensiv är enligt experter så liten att man kan tala om den som obefintlig. Även det vet Ryssland mycket väl. De verktyg västländer har för att påverka Rysslands agerande är därför avskräckande åtgärder och eftergifter, piskor och morötter”, kommenterade SVT i helgen.

Att Ukrainas president Zelenskyj, som i valet 2019 lovade att ”ta tillbaka” östra Ukraina, pressas hårt av högern och ultranationalister att göra verklighet av sitt vallöfte, och att presidenten avslutade året med att efterlysa en plan för Nato-medlemskap 2022 bidrar inte till att dämpa krisen. Tvärtom.
Spänningarna i östra Ukraina kan bli den faktor som orsakar en militär urladdning, men det pris som detta kommer att betinga tving­ar sannolikt även de värsta krigs­hökarna att ta ett steg tillbaka.
Den nuvarande krisen utgör en ny vändning i den händelseutveckling som inleddes 2014 och som har kantats av kriser och skärpta mot­sättningar mellan den ryska imperialismen och Väst, som får en ytterligare skärpning av det nya kalla krig som utkämpas mellan USA-Kina.
Även om Ryssland och Kina också är rivaliserande makter har banden dem emellan stärkts under senare år.
Sedan 2014 har Kinas andel av Rysslands utrikeshandel fördubblats. Tillsammans bygger Ryssland och Kina en ny gigantisk gasledning som ska trygga den kinesiska kapitalismens energiförsörjning samt göra Ryssland mindre beroende av gasexport till Väst. I kapplöpningen om Arktis har Ryssland och Kina förenats. Även militärt stärks banden mellan dessa två makter. Men den ryska kapitalismen är betydligt svagare än den kinesiska, vilket är en källa till framtida konflikter.

Ett troligt utfall av den nuvarande krisen är att Ryssland i allt högre grad vänder sig till Kina, särskilt om det skulle ske en militär urladdning och Väst svarar med hårda sanktioner som utestänger landet från det internationella bank- och finanssystemet samt ytterligare fördröjer att den färdigbyggda gasledningen Nord Stream 2.
Den ska transportera gas från Ryssland till Tyskland längs Öster­sjöns botten och innebär att Ukraina skulle förlora en stor del av sin roll som transitland för rysk gas och förlora miljardinkomster.

Den strid om makt, prestige och ställning på världsarenan som Ryss­lands härskare och de i Väst utkämpar är en förvarning om de konflikter som följer i spåren på den globala kapitalismens kris och de tilltagande interimperialistiska motsättningarna.
Den krigspolitik som bedrivs syftar också till att stärka förtrycket på hemmaplan och hålla arbetarklassen nere.
Även om den nuvarande krisen tillfälligt desarmeras kommer det inte att vara långt till nya kriser och krigshot. Bara arbetarklassen kan säkra fred och förena världens länder.
Det är genom bygget av revolutionära socialistiska organisationer, aktivt stöd och deltagande i varje kamp­rörelse som kan bidra till arbetarklassens självständiga organisering som en väg till varaktig fred kan öppnas upp.

Kamp för fred och nedrustning – mot militarism och krigshets – är kamp för global socialism. Därför säger RS/Offensiv:
• Nej till höjda försvarsanslag. Kamp för omedelbar militär ned­rustning och kärnvapenförbud.
• Rusta välfärden – inte militären.
• Riv upp värdlandsavtalet med Nato samt de militära samarbetsavtalen med USA och andra Natoländer.
• Nej till svenskt Natosamarbete och -medlemskap. Inget svenskt deltagande i imperialismens krig.
• Global kamp mot imperia­lismens plundring och militarism. Bygg en massrörelse mot terror och våld – för en socialistisk värld i fred och frihet.