Fem år av ”andrum” – för vem?

av Sigbritt Herbert // Artikel i Offensiv

Hösten 2015 rörde sig stora människoströmmar genom Europa. Bilder av tusentals som på fots tog sig till Europa har etsat sig fast på näthinnan. Även till Sverige tog sig människor. 163 000 sökte asyl här 2015. 

Under färden upp genom Europa stod människor och applåderade flyktingarna och gav dem mat och vatten. Det är något som flyktingarna minns med glädje. ”När jag kom till Stockholm stod folk på stationen och applåderade. De gav oss mat och vatten”, minns Hassan från Afghanistan. 
Den spontana solidariteten var, tillsammans med problemen med att på kort tid hitta tak över huvudet för så många, för mycket för de styrande. De politiker, likt Stefan Löfven, som i september hade talat sig varma för flyktingars rätt att komma hit började senare tala om systemkollaps för att den 24 november presentera den tillfälliga begränsningslagen som kraftigt begränsade möjligheten att söka asyl.
Lagen antogs av riksdagen den 20 juni 2016 och skulle gälla i tre år. Den har senare förlängts med två år och nu vill regeringen få till en permanent migrationslag. Regeringen tillsatte den 14 juni 2019 en parlamentarisk kommitté som skulle utreda och försöka utforma en hållfast migrationspolitik. I direktiven till kommittén framhäver regeringen att migrationspolitiken ska vara human, rättssäker och effektiv samt ha ett brett stöd i den svenska riksdagen. 

När lagen presenterades framhävdes att den var tillfällig. Det var nödvändigt för att den skulle accepteras av svenska befolkningen. Det skulle bara ge Sverige andrum och tvinga andra europeiska länder att ta emot fler flyktingar. Det var ett sätt att sälja in lagen till en då flyktingvänlig opinion. 
Sedan dess har nyhetsrapporteringen ändrats så att opinionen har svängt till förmån för en mer restriktiv flyktingpolitik.
Vi har nu levt med lagen i fem år. Den började nämligen gälla retroaktivt från den 24 november 2015, trots att den antogs sommaren efter. Regeringen vill att migrationspolitiken ska vara human, rättssäker och effektiv. Har migrationspolitiken levt upp till de vackra målen? Låt oss titta på några punkter. 
Rättssäker? En rättssäker process ska vara förutsägbar. En retroaktiv lagstiftning är inte rättssäker. Två ungdomar kom till Malmö tillsammans natten till den 25 november 2015. En registrerades strax före midnatt och den andre strax efter midnatt. Alltså behandlades deras ärenden olika. 
Efter protester och demonstrationer antogs gymnasielagen sommaren 2017. Den innebär att om du kom före den 24 november 2015, om du var 18 år eller äldre när du fick ditt första avslag och om du har väntat mer än 15 månader på ditt första avslag kunde du få tillfälligt uppehållstillstånd för att slutföra gymnasiet – och om du fick fast jobb efter ett halvår skulle du få permanent uppehållstillstånd. Av de här två som kom till Malmö kunde alltså den ene få uppehållstillstånd enligt gymnasielagen, men inte den andre. 

Många av de ensamkommande unga var inte säkra på när deras födelsedag inträffar. I svensk lagstiftning är 18-årsdagen viktig. De här ungdomarna fick genomgå en åldersbedömning för att man skulle se hur gamla de var. ”Vi kan inte ha vuxna som behandlas som barn”, sade Morgan Johansson. Att barn behandlas som vuxna spelade för honom ingen roll. 
Det var många ungdomar nu som förlorade sitt boende. De hade bott på HVB-hem och nu när de var ”vuxna” hade de ingen rätt att bo kvar. De gick fortfarande i skolan och gymnasieutbildningen var deras nyckel till uppehållstillstånd. 
De som fick lämna sina HVB-hem ”erbjöds” nu plats i ett vuxenboende. Det kunde ligga i en annan del av Sverige. Ville de fullfölja sin skolgång måste de stanna och fortsätta den skola de börjat. Många fick bo hos en svensk familj, medan andra inte hade någonstans att bo. De tillbringade nätterna ute, på bussar, tåg eller i tillfälliga boenden av olika slag. En del hamnade i klorna på knarkhandlare eller andra kriminella grupper och tvingades till kriminalitet, bara för att överleva. 
Att i en sådan situation klara skolan är näst intill omöjligt, även om de försökte.

Ålderbedömningarna påminde om skallmätningarna av samer under tidigt 1900-tal. Många drog den parallellen efter att ha sett filmen Sameblod.
När den tillfälliga lagen lades fram sades att barn skulle behandlas enligt de regler som rådde före den 24 november. Asylprocessen drog ut på tiden, och Migrationsverket prioriterade enkla utredningar för att korta kön. De fall som bedömdes som svårare fick vänta. 
Därmed hann, med åldersbedömningarna som hjälp, många ensamkommande unga fylla 18 år och kunde enligt Migrationsverket utvisas. De som bedömdes vara under arton fick ingen chans enligt gymnasielagen. 
Sverige behövde andrum. Vi har nu haft andrum i fem år och ”andrummet” ska nu permanentas. Flyktingströmmarna upp genom Europa har avstannat, inte tack vare Sveriges stramare flyktingpolitik, utan på grund av en allt strängare bevakning av Europas yttre gränser. 
Behovet att fly har inte minskat under de här fem åren, tvärtom kvarstår oroligheterna i Afghanistan, Irak, Syrien, Jemen och fler länder; i en del länder som Afghanistan har de blivit värre. 

Nu är det dags att ge flyktingarna andrum. Ge permanenta uppehållstillstånd till de som har väntat över ett år på beslut. På så sätt får också Sverige andrum från den uppslitande diskussion som pågått länge. Så länge barnfamiljer lever i limbo, ungdomar går på gymnasiet och hoppas på jobb senare kommer diskussionen fortsätta. 
Det är dags att Sveriges regering lever upp till vad de sa i början av september 2015: ”Mitt Europa bygger inga murar”.