Fem år efter Ferguson & Baltimore: Black Lives Matter och den antirasistiska kampens fortsättning

av Eric Jenkins, Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer USA) // Artikel i Offensiv

År 2014 sköts en svart tonåring ihjäl av en polis i Ferguson, Missouri. Hans namn var Michael Brown Jr., och poliskonstapel Darren Wilson avfyrade sex kulor i honom – en rakt genom högra ögat i en nedåtgående riktning. Han var 18 år och skulle börja studera på högskola.
Hans död skapade massprotester i hela landet. Staden Ferguson exploderade i passionerad ilska.

Trots en våg av multietniska protester över landet beslöt en åtalsjury att inte åtala Darren Wilson för mordet på Mike Brown. Arbetare i Ferguson tog till gatorna. Fergusons polis svarade med tårgas och gummikulor.
Mike Browns död och revolten i Ferguson var gnistan till Black Lives Matterrörelsen (BLM). Den svarta arbetarklassen i Ferguson satte igång en revolt som tog sikte mot inte bara den rasistiska polisen, utan mot den enorma ojämlikheten. Medianhushållsinkomsten per capita i Ferguson låg 2014 på blott omkring usla 21 000 dollar. År 2012 levde en av fyra under fattigdomsgränsen. Ferguson var ett med fattigdom. Denna fattigdom är ett hemskt faktum i varje getto i USA på grund av låga löner, massfängslanden och brist på bostäder man har råd med.

Segregering och fattigdom är inte nya verkligheter i USA, men har förstärkts enormt av den nyliberala eran med början under 1980-talet, med decimeringen av bra fackliga jobb för svarta arbetare och den enorma ökningen av ojämlikhet, vilket hårdast drabbade svarta.
Det blev värre efter kraschen 2008 och kollapsen för bolånemarknaden, vilket ledde till stora förmögenhetsförluster i svarta områden. Inte heller innebar den ändrade retoriken med den första svarta presidenten någon verklig förändring, även om det uppmuntrade ungdomar till att hoppas och kräva mer.
Den underliggande verkligheten sammanfattades i en studie 2018 av Urban League: ”För att sätta ett nummer på det ligger afroamerikaner på 72,5 procent – mindre än tre fjärdedelar – när det kommer till att uppnå jämlikhet med vita amerikaner gällande ekonomi, hälsa, utbildning, medborgerligt engagemang och social rättvisa”.

Black Lives Matter började då president Obama utlyste ett ”post-rasrelaterat” USA. När protester bröt ut i Ferguson fördömde Obama ”våldet” från demonstranterna, samtidigt som han vägde orden kring hur polisen slet bort ungdomar från deras familjer.
Mycket vanns av gräsrotsrörelsen som organiserades av unga svarta. Kroppskameror, kvarterspoliser och andra reformer spreds genom landet efter ett allt mer militant uppror mot det rasistiska status quo.
Men många av dessa reformer har inte motsvarat förväntningarna. Mördarpoliser är fortfarande generellt sett oåtkomliga – åtal är sällsynta och fällande domar än mer. Nära tusen sköts ihjäl av polis 2019 i USA, ungefär samma antal som 2015. Ferguson är fortfarande fast i fattigdom, där medianinkomsten fortfarande ligger kring samma nivå som 2014. 

En annan längre trend som förstärktes av BLM är nedgången av antalet personer som fängslas, särskilt i federala fängelser, delvis på grund av en rättslig reform. Men detta borde inte skyla verkligheten att USA fortfarande har den högsta fängslandenivån i hela världen – disproportionerligt mot svarta.
Misslyckandet med att åstadkomma avgörande förändringar gällande kärnfrågorna om polisens roll och straffrätt generellt sett var ett allvarligt bakslag för BLM-rörelsen. Valet av Trump och hans reaktionära regim har tydliggjort att varje opposition gentemot poliser skulle mötas av allvarlig repression.
Ett exempel på detta är att lagförslaget ”Blue Lives Matter” godkändes av kongressen 2018, som gjorde våld mot polisman till ett federalt hatbrott. Lagen förstärker polisers förmåga att använda ursäkten att de blir hotade av unga svarta, som Mike Brown, eller låtsas bli attackerade, som George Zimmerman gjorde när han dödade Trayvon Martin.
Ovanpå all denna misär har ett antal aktivister i Ferguson under de senaste fem åren hittats döda med ett ensamt skotthål genom huvudet under mystiska omständigheter. Alla dessa faktorer bidrar till en känsla av hopplöshet och förtvivlan.

En bredare fråga som mötte BLM-­rörelsen redan från början var behovet av att skapa djupare rötter i den svarta arbetarklassen och kämpa kring alla frågor som denna möter. Detta skulle ha hjälpt till i bygget av en bredare multietnisk arbetarrörelse mot alla attacker från den härskande klassen.
När BLM var som starkast försökte Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer i USA) att knyta samman kraven på ett slut på polisrepressionen till ett bredare program som inkluderade ”garanterade kvalitativa jobb med 15 dollar i timmen i minimilön samt massiv investering i offentlig utbildning, sjukvård och andra tjänster som betalas via beskattning av superrika och företag”. Några av dessa krav togs upp av rörelsen i Boston och andra platser.

Det finns idag en längtan efter att åter ta upp kampen för svart frigörelse, denna gången med en vassare politisk egg. Ett exempel är protesterna mot frikännandet av polisen som dödade Anthony Smith i St. Louis, där demonstranterna ropade ”Ingen rättvisa, inga profiter”. 
Det kan också ses med det starka stödet för Bernie Sanders bland unga svarta, särskilt svarta kvinnor. Ett exempel nyligen är att Dream Defenders, en rasrelaterad rättslig organisation som bildades efter mordet på Trayvon Martin, stödjer att Sanders blir president.
Unga organisatörer från den en gång i tiden växande BLM-rörelsen har tagit till sig lärdomarna från Barack Obamas administration, som uttryckte sympatier för demonstranterna, men gjorde väldigt lite för att få fram seriösa reformer. I verkligheten, särskilt i de stora städerna där ett stort skikt svarta bor, är det generellt sett Demokraternas etablissemang, inklusive dess svarta representanter, som har styrt under årtionden av polisiär terror och fördjupad segregation. 
Näringslivets identitetspolitik, som har fört fram kandidater som Kamala Harris och Cory Booker, har också visat sig representera en återvändsgränd för arbetarklassen.
Obama, som konsekvent stödjer den nyliberala antiarbetarklass­agendan från Demokraternas etablissemang, dömer ut Sanders för att gå ”för långt åt vänster” och har hotat med att hjälpa till med att blockera Bernie från att vinna nomineringen till att bli Demokraternas presidentkandidat.

Vi måste få ett slut på det kapitalistiska systemet som har fängslat oss i en cykel av fattigdom och våld. 

Vad som behövs är en arbetarklassrörelse som förkastar Demokraternas och Republikanernas nyliberala politik; en rörelse som baserar sig kring ett program likt Sanders och som använder klasskampsmetoder. 
Om #Red4Ed [samlingsnamn för lärarkampen] kombinerat med skikt av den organiserade arbetarrörelsen, klimatrörelsen och den svarta frigörelserörelsen tillsammans stängde ner produktionsnav skulle det skapa en kedjereaktion världen över och markera ett enormt steg framåt för klasskampen i USA.
Redan ser vi den stora roll som svarta arbetare spelar i vågen av arbetarkamper: i #Red4Ed-­rörelsen samt bland hotellarbetares, livsmedelbutiksanställdas och GM-bilarbetares strejker. Dessa strejker ger ett synligt uttryck för vilken etnisk mångfald som finns inom arbetarrörelsen och arbetarklassen.

Morden på Mike Brown, Trayvon Martin, Sandra Bland och många fler är en påminnelse om vår uppgift. Det är inte nog att fängsla poliser som mördat. Vi måste få ett slut på det kapitalistiska systemet som har fängslat oss i en cykel av fattigdom och våld. 
En arbetarregering, där ekonomin styrs av den mångetniska och flerkönade arbetarklassen, skulle lägga grunden för ett socialistiskt samhälle fritt från rasism, sexism och alla former av förtryck. Detta är det verkliga sättet att hedra alla offer för polisvåld och detta rasistiska system.