Fem myter om gruvor i Sverige

av Offensiv

Lyssnar man på det gruvbolagen och deras politiska hejaklack för fram får man lätt bilden av att gruvbranschen i Sverige är en miljömässigt problemfri verksamhet som ger massor av jobb och skatteintäkter. Offensiv har synat några av de vanligaste myterna om gruvbranschen.

1. “Vi har en stark miljölagstiftning, gruvor bedrivs ansvarsfullt.”

Det är sant att de stora gruvbolagen har minskat sina utsläpp till luft och vatten på senare år, men det är långt ifrån hela bilden. Exemplen på grova övertramp är många.
När bolaget Scanmining gick i konkurs 2007 visade det sig att utsläppen av metaller var mångdubbelt större än vad företaget hade räknat med. Staten har fått ta över ansvaret för att städa upp. Kostnaden beräknas till 400 miljoner kronor.
En undersökning som SVT gjorde för tio år sedan visade att åtta av 13 gruvor bröt mot ett eller flera villkor i sina miljötillstånd.
När företaget Northland Resources startade en järnmalmsgruva i Kaunisvaara bröt man mot sitt tillstånd på en rad punkter. Bland annat var den damm där vattnet ska renas innan det släpps ut i Muonio älv bara 8 procent av den storlek man hade angett i ansökan. De nya ägarna, Kaunis Iron, har inte åtgärdat detta.

Visste du att:
• Gruvbranschens avfall är drygt 100 miljoner ton per år. Det är 80 procent av allt industriavfall. Svavelhaltigt gruvavfall kan fortsätta att läcka ut metaller i hundratals år.
• Dammbrott vid de dammar där gruvavfallet lagras har orsakat miljökatastrofer och orsakat dödsfall på många platser i världen. Även i Sverige har gruvdammar brustit under 2000-talet.

“Gruvor behöver liten yta, så störning på renskötsel och miljö blir liten.”

Företaget Beowulf Mining säger att deras gruva bara kräver en yta på 13,6 kvadratkilometer. Det är “en halv procent av samebyn Jåhkågaskas betesmarker”. Det låter inte så farligt. Det de inte talar om är att över 100 lastbilstransporter dagligen ska gå mot Jokkmokk längs det smala stråket där renarna varje år ska flyttas mellan skogslandet och fjällen.
Många av de gruvprojekt som är aktuella idag tar mycket stora ytor i anspråk och innebär stora ingrepp i naturen. Den planerade nickelgruvan i Rönnbäcken utanför Tärnaby innebär att tre berg i fjällvärlden kommer att sprängas och schaktas bort.
Företaget Province Resources (tidigare Scandivanadium) har planer på vanadinbrytning som skulle skära tvärs igenom Österlen i Skåne.

Visste du att:
• När Aitikgruvan utvidgas kommer byn Liikavaara att försvinna och två grannbyar att påverkas kraftigt.
• Flera av de nya gruvorna som är aktuella bygger på att malmen ska transporteras lång väg med lastbil. Det innebär störningar för boende, renskötsel och natur i stora områden. Dessutom innebär det ökade koldioxidutsläpp.

“Gruvor ger många jobb och stora skatteinkomster.”

Det är sant att städer som Sala, Falun, Kiruna och Gällivare har byggts upp kring gruvverksamheten. Men idag är sambandet mellan gruvor och jobb mycket svagare.
Mängden malm som varje arbetare i en järnmalmsgruva producerar är nästa sex gånger större idag jämfört med 1960. Gruvornas huvudkontor ligger ofta långt bort från gruvorna. Det är där många av de jobb som skapas kring gruvbranschen finns.
Pajala kommun är ett exempel. När gruvan i Kaunisvaara startade 2012 hoppades kommunen på en befolkningsökning från 6,000 till 10,000 invånare. Idag är invånarantalet i kommunen något lägre än det var när gruvan öppnades. Kommunens skatteintäkter har minskat de senaste åren.

Visste du att:
• Folkmängden i både Kiruna och Gällivare har minskat sedan år 2000, trots att gruvorna i kommunerna har byggts ut kraftigt.
• En undersökning som myndigheten Tillväxtanalys har gjort visar att Sverige och Finland har en betydligt lägre beskattning av gruvbolag jämfört med andra stora gruvnationer.
• Den mineralavgift som gruvbolagen ska betala till staten är en tvåtusendedel av intäkterna. Det ger i nuläget ungefär fyra miljoner kronor. Enbart det lilla gruvbolaget Kaunis Irons vinst var närmare en miljard kronor under förra året.

“Utan en gruva dör bygden.”

Det finns faktiskt inget som stödjer det påståendet. Det går inte att se att de kommuner där gruvor har lagts ned har klarat sig sämre än grannkommunerna. Arjeplog, Storuman och Vilhelmina är exempel på detta.
Nästan ingenting av de stora vinster som skapas från utvinningen av naturresurser stannar kvar i närområdet.
Med dagens regionalpolitik kommer alla de mindre kommunerna i norra Sverige att få kämpa i hård motvind. Det avgörande är att ställa krav på en helt annan politik som gör allvar av den slitna parollen ”Hela Sverige ska leva”.
Det innebär decentralisering av all slags service, en kraftfull satsning på mer jordbruk och matproduktion i hela landet, ekosystembaserat skogsbruk, upprustning av Inlandsbanan och andra regionala järnvägar, som en del i klimatomställningen.
Naturresurser ska ägas gemensamt och delar av vinsterna från utvinningen måste stanna kvar i närområdet.

Visste du att:
• Jokkmokks kommun skulle få 300 miljoner kronor per år om Sverige hade samma system som Norge för fördelning av vinsterna från vattenkraften. Sverige sticker ut gentemot grannländerna genom att sakna regler som säkrar att vinster från vindkraften går till lokalsamhället. I Kanada och Ryssland är en del av beskattningen av gruvbolag regional. Finland håller på att införa en gruvskatt där en del ska gå till kommunerna.
• Trots löften om motsatsen har antalet statliga jobb i mindre kommuner fortsatt att minska under de senaste åren.
• Sedan EU-inträdet har Sveriges självförsörjningsgrad av livsmedel minskat från 75 procent till 50 procent. Minskningen är särskilt stor i norra Sverige.

“Ingen grön omställning utan gruvor.”

Det är sant att det behövs mycket metaller och olika slags metaller för att bygga elbilar, vindkraftverk och solpaneler. Men att försöka lösa detta genom att bara öppna nya gruvor kommer att vara omöjligt.
Det internationella energiorganet (IEA) har räknat ut att det skulle behövas drygt 20 gånger mer grafit och kobolt och 42 gånger mer litium till batterisektorn i mitten av århundradet. Sådana ökningar skulle få förödande konsekvenser för miljön.
Idag finns det ingen fungerande återvinning av de flesta metaller som det kommer att behövas mer av. Industrin måste återvinna så mycket som det är tekniskt möjligt. Ännu viktigare är det att använda metaller mer sparsamt, till exempel genom att bryta trenden mot allt större och tyngre bilar och satsningar på gratis kollektivtrafik. Det kräver planering istället för marknadskaos, offentligt ägande istället för vinstjakt.
Det är inte alla metaller som det behövs mer av. Stål är ett exempel. Eftersom återvinningen är hög skulle ganska små åtgärder för att hålla igen på användningen av stål innebära att behoven av nya järnmalmsgruvor minskar drastiskt.

Visste du att:
• Litium bland annat utvinns i ökenområden i Sydamerika, där tillgången på vatten är mycket knapp.
• Den snabba ökningen av kopparanvändningen har gjort att den genomsnittliga halten av koppar i världens gruvor har minskat från över fyra procent år 1900 till 0,8 procent idag. Det innebär att det krävs 125 ton malm för att utvinna ett ton koppar. I Aitikgruvan är kopparhalten 0,2 procent.
• Det finns stora mängder metaller i landets nedlagda soptippar. Mängden koppar motsvarar 7,5 års produktion från landets gruvor. Stora mängder metaller finns också kvar i gruvornas avfallsdeponier.