Feministisk konst under sex årtionden

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Passa på att se Lena Cronqvists utställning på Konstakademien. Den är gratis och ligger ytterst centralt i Stockholm (snett mittemot Rosenbad, så det är lätt att kila förbi). Cronqvist är en av Sveriges största konstnärer och det är troligtvis hennes sista stora utställning.

Namnet på utställningen är ”Lena Cronqvist – Sex decennier” och pågår till den 27 april. Konstnären fyllde 85 år på nyårsafton och det är överväldigande att ställas inför 60 år av skapande. Bilderna från 1960-talet är lite annorlunda, lite mer naivistiska. Men i övrigt är det svårt att se så stor skillnad mellan bilderna.
Några tavlor som jag tycker talar till varandra – kvinnan med barn på händerna i form av handdockor eller marionetter och barn som leker med dockor som ser ut som föräldrar – kan det vara tio eller trettio år emellan. Väldigt imponerande att det står 2019 på vissa tavlor då Cronqvist ganska länge har haft problem med nedsatt syn.

Lena Cronqvists konst är starkt feministisk. De föreställer nästan alltid kvinnor eller flickor. Ofta är Lena Cronqvist själv modellen. Temat föräldraskap är genomgående. Nu talar vi inte om det ömsinta och kärleksfulla föräldraskapet, utan Cronqvists tavlor berättar om ärvd ångest.
När en flicka speglar sig och ser en gorilla i spegeln, samtidigt som hon håller en tant-docka i handen, för det tankarna till den förvridna självbild en förälder kan ge sitt barn.

Måleriet är väldigt njutbart. Färgerna djupa och lystra, speciellt tavlorna från sommarstället på Koster. Men Lena Cronqvist är också en skulptör.
Alla skulpturer föreställer flickor. Nästan alla sitter ner. Var och en säger de mig inte någonting alls, men som grupp skapar de en dynamik. De stora barnen, de små barnen, vi är alla barn samtidigt som vi är gamla. Vi är alla ensamma och samtidigt en del av en gemenskap, en delad erfarenhet.
Barnen på tavlorna är storväxta, men leker med små dockor, som ser ut som vuxna. Lekarna verkar brutala. Föräldradockorna är instängda i provrör och barnen utstrålar hämndlystnad. I efterhand inser jag vitsen med alla lerfigurerna. Lerfigurerna väger upp målerifigurernas plågade själar. Skulpturerna sitter i meditationsställning, uttrycker harmoni och framtidstro. Redo att resa sig och gå in i livet.

Lena Cronqvist har inspirerat många konstnärer under de sextio åren. Hon färgade och färgades av den andra vågens kvinnorörelse när den bröt ut i slutet av 1960-talet och tar genom sin konst budskapet vidare in idag och för alla som besöker utställningen vidare in i framtiden.