”Regeringarna riskerar ett valutakrig om de använder växelkurserna för att lösa inrikesproblem”, varnade IMF-chefen Dominique Strauss- Kahn inför helgens toppmöte. Efteråt var han klart besviken över att mötet inte kunde enas, förutom ett innehållslöst uttalande.Brasiliens finansminister var först ute med att konstatera att ett ”internationellt valutakrig” inletts. Japan, Sydkorea, Taiwan, Schweiz, Colombia och senare även Brasilien hör till de stater som aktivt sänkt värdet på sina valutor.
Den svaga tillväxten i de rika länderna har lett till ett stort kapitalflöde till ”tillväxtländer” som Indien och Brasilien, vilket har ökat värdet på ländernas valutor.
I EU oroas politiker av att euron på nytt ökat gentemot både dollarn och renminbin. I Japan har centralbanken dels köpt dollar i ett misslyckat försök att bromsa yenens uppgång (yenen låg på sin högsta nivå gentemot dollarn 1995), dels lovat att inleda ”quantitative easing”, d v s köpa japanska statsobligationer, men även aktier, för att försöka få fart på ekonomin (men även för att som USA hålla nere valutan).
USA:s nästa fas av ”quantitative easing” väntas dock bli mångdubbelt större än den japanska, med köp från Federal Reserve för 100 miljarder dollar (700 miljarder kronor) i månaden.
IIF (Institute of International Finance), som är ett samarbetsorgan för 420 storbanker, har varnat för protektionism som en följd av konkurrerande valutor. Protektionism (handelshinder) var en avgörande faktor bakom depressionen på 1930-talet. Varje nationell kapitalistklass försökte rädda sig själv på bekostnad av andra.
Den stora valutakonflikten står mellan Kinas och USA:s styrande. En flygel av USA:s kapitalister och ännu fler politiker vill lägga skulden för arbetslöshet och fabriksnedläggningar på Kina. Den kinesiska diktaturen och dess kapitalister ser å andra sidan, ökad export som avgörande för att behålla sin makt och vill därför hålla nere valutakursen.
Det gemensamma ekonomiska intresset gjorde att Kina medan världsekonomin fortfarande växte accepte- rade att valutan, renminbi, ökade i värde med 20 procent 2005-2008 gentemot USA-dollarn. Med krisen frös dock Peking renminbin igen. Efter hot om åtgärder från USA har renminbin på nytt ökat sedan i juni i år, med 2,3 procent. Men kraven från USA är på 20-40 procent.
Den andra kammaren i USA:s kongress, representanthuset, antog nyligen ett lagförslag mot ”orättvisa subventioner” av valutor – med en direkt varning om straffavgifter på kinesiska produkter. Förslaget har dock kvar att passera senaten och president Obama.
”Är det tid för valutakrig med Kina? Svaret verkar i ökande grad vara ja”, skrev Financial Times inflytelseri-ke ekonomiske kommentator Martin Wolf. Hans linje är att Kinas låga valutavärde är en form av protektionism.
Vita huset hade uppenbarligen hoppats på att IMF skulle ta på sig rollen att driva fram en värdehöjning av renminbin. Efter helgen ställs nu Obamas hopp till det G20-möte som ska hållas i Sydkorea i november.
Den modell som framhålls är Plazaöverenskommelsen 1985, då den japanska regeringen accepterade att yenen skulle öka i värde gentemot dollarn. Men i Peking ses detta snarare som en varning, då den betydde inledningen till Japans ekonomiska stagnation, som nu varat i 20 år.
Dyrare export från Kina skulle bromsa världshandeln. En nedgång i exporten från Asien, då fler valutor skulle följa renminbin, skulle bromsa hela världsekonomin.
Kinas tillväxt bygger på de massiva investeringarna. Investeringarnas andel av ekonomin ökade från 32 till 40 procent av BNP åren 1997-2009, medan hushållens andel föll från 45 till 36 procent. Att ”öka konsumtionen” kan betyda ett fall i investeringarna, dagens motor i den kinesiska ekonomin. Dessa bygger i sin tur på en gigantisk bubbla eftersom de ofta finanseras med extrema mark- och jordpriser som säkerhet.
En värdehöjning av Kinas valuta skulle inte heller lösa USA:s interna problem. En dyrare renminbi skulle höja priserna i USA. En större värdeminskning av dollarn skulle kunna leda till ökade problem att låna pengar för den skuldtyngda amerikanska staten. USA har dessutom underskott till många fler länder än Kina.
”Valutakriget” som ännu är i sin linda, skulle i värsta fall kunna utvecklas till ett handelskrig. De imperialistiska motsättningarna mellan framför allt USA och Kina gäller också kontrollen över världens naturresurser och militärstrategiska maktfrågor.
Per-Åke Westerlund
