Vissa filmer känns revolutionerande från början till slut. Det är den känslan jag får av Höstlöv som faller. Filmen utspelar sig i Finland och är regisserad av den världskända finske regissören Aki Kaurismäki. Han är känd för sitt sätt att skildra arbetarklassen.
En av hans mest prisbelönta filmer är Mannen utan minne, som skildrar hemlöshet och kamp mot nazister. Kaurismäki har ett brinnande patos och en stark känsla för rätt och fel. Till exempel vägrade han att närvara vid Oscarsgalan i protest mot USA:s krig mot Irak. Jag som inte tidigare har hört talas om Kaurismäki och hans filmer tänkte att äntligen ser jag en film som skildrar trasproletariatet i nutid! Vi i arbetarklassens nedersta skikt är verkligen inte bortskämda med att porträtteras på film. Det är därför den är revolutionerande, för att den synliggör en verklighet som många lever i men som mycket sällan lyfts upp i ljuset.
På vissa sätt skulle filmen lika gärna kunna utspela sig på tidigt 1900-tal, för det är den typen av proletariat och fattigdom som skildras. Men filmen utspelar sig 2022 och påminner oss därför om ett mycket viktigt faktum, det är MÅNGA människor som lever i denna verklighet i Norden idag. Det vill säga längst ner på botten av samhällsstegen.
För mig har de liknande filmer som släppts försvunnit i floden av amerikanska medelklassfilmer. De som står längst ner i samhället brukar oftast få biroller, och ofta är det karaktärer som det görs narr av. Men i Höstlöv som faller har de alltså huvudrollerna. De två huvudpersonerna är sympatiska även om de är lite trasiga och kantstötta. Det är ingen sentimental film, utan lite finskt rå och korthuggen. Men det är ändå en fin kärleksskildring. Jag lämnar biosalongen med en känsla av att jag vill ha mer. Mer av arbetarklass på film. Äntligen någon som skildrar den verkligheten jag och många andra lever i och som inte blundar för det som är tungt och svårt. ■
Julia Engström
