En av de många träffsäkra finska fackliga affischerna. Men motståndet hade behövts trappas upp.
Förra veckans tredagars politiska strejk mot de föreslagna försämringarna i anställningstryggheten tvingade regeringen till nya eftergifter. Det är uppenbart att facken hade övertaget och lätt kunde tvinga regeringen att skrota lagen helt, och även fälla denna högerregering. Men tyvärr ställer fackledningen in ytterligare aktioner.
Från början lade regeringen fram ett förslag om att göra det lättare för företag med mindre än 20 anställda att sparka de anställda. Facken reagerade starkt mot detta och menade helt riktigt att lagen skulle skapa sämre förhållande för vissa arbetare och vara ett medel för att attackera alla arbetares rättigheter.
Efter fackens protester och endagsstrejken den 3 oktober ändrade sig regeringen och sa att lagen bara skulle gälla företag med mindre än 10 anställda.
Hoten från förra veckans tredagarsstrejk, där Industrifacket, Elektrikerna och tjänstemannafacket Pro deltog, gjorde att regeringen skrotade siffran helt. Enligt det nya förslaget ska företagets storlek i allmänhet samt omständigheter ”tas i beaktning” vid beslut om avsked.
Baserat på detta beslutade de tre huvudsakliga fackliga centralorganisationerna att inte genomföra nya aktioner. Medan akademifacket Akava och tjänstemännens centralorganisation STTK mer eller mindre har accepterat den nya överenskommelsen kräver SAK (finska LO) ”förhandlingar mellan regeringen, facken och arbetsgivaren om hur den nya lagen ska tolkas”.
Regeringens eftergifter visar styrkan hos arbetarklassen när den sätts i rörelse. Det nya förslaget från regeringen är dock fortfarande en försämring av arbetsvillkoren jämfört med nuvarande lagstiftning. Med än mer tryck skulle regeringens planer kunna stoppas helt och även tvinga regeringen att avgå innan nästa års val.
Denna mobilisering skulle innehålla en utvidgning av strejkerna med fler fack i strejk, dagar av massprotester och förberedelse för en endags generalstrejk som kan utökas om regeringen inte backar.
Den högerledda finska regeringen är historiskt svag och tappar i opinionsmätningar. Allmänhetens tryck har hejdat den fruktade privatiseringsplanen av hälsovården, ”Sote”. Analytiker och kommentatorer har förutspått regeringens fall om och om igen. Men den har överlevt eftersom facken inte har mobiliserat för att fälla den.
En mobilisering för att tvinga regeringen till att avgå i förtid skulle oavsett valutgången vara en seger och öka arbetarnas självförtroende.
Kampen måste fortsätta och kopplas till formeringen av en organiserad politisk röst för arbetarklassen.
Det nu borgerliga Socialdemokraterna, så rädda för sin egen skugga att de vägrar att yttra några som helst progressiva idéer, lovar ”en snällare Sote” som sitt alternativ till det minst populära regeringsförslaget i modern finsk historia. De gröna har visat sig vara en konservativ kraft och är heller inget alternativ.
Vänsterförbundet kunde vara ett alternativ, men i sin strävan efter att få ministerposter i en förmodad koalition med SDP och De gröna har partiet urvattnat de egna kraven på exempelvis minimilön och utbyggd välfärd.
En så kallad ”vänster”-regering bestående av SPD, Vänsterförbundet och De gröna kommer bara att vara ytterligare ett nytt verktyg för nyliberalismen.
Sosialistinen Vaihtoehto (CWI Finland) menar att som ett steg på vägen mot ett verkligt arbetarparti bör socialister inom och utanför Vänsterförbundet bilda ett landsomfattande nätverk som kan förena aktivister från olika kampavsnitt: fackens strejker och oorganiserade arbetares protester, rörelsen till stöd för flyktingar, kampen mot extremhögern och klimatkampen.
Detta nätverk borde koordinera sina aktioner i solidaritet med arbetare i rörelser över hela Europa och världen.
