Finns det ett kulturliv efter pandemin?

av Louise Strömbäck // Artikel i Offensiv

Kulturen har blivit starkt lidande av covidrestriktionerna sedan förra året. Inställda evenemang, starkt begränsat deltagarantal och brist på ekonomiskt stöd har tvingat många kulturarbetare att lämna sitt yrke. När nu restriktionerna släpper saknas det kulturarbetare och risken finns för att det på lång sikt blir en brist på kultur och att kulturen bara kommer vara tillgänglig för de rika.

Stora delar av kulturen stängdes ner under 2020 till följd av coronavirusets spridning i Sverige och världen. Till följd av detta blev tusentals kulturarbetare av med sin sysselsättning helt eller delvis, och idag är det en kamp för att komma tillbaka till hur det var innan pandemin. Osäkerheten kring hur strama restriktionerna skulle bli och hur länge de skulle vara har tvingat många att söka sig till andra områden.
Samtidigt har kulturarbetare med F-skatt (egenföretagare som frilansar) inte fått något stöd av Arbetsförmedlingen, som till exempel möjligheten att studera. Detta då de inte har ansetts vara arbetslösa då de räknas som företagare, även om de helt saknar sysselsättning.
Många kulturarbetare har varit tvungna att byta yrke under pandemin. Flera mindre kulturföre­ningar har tvingats stänga ner sin verksamhet helt eller delvis. Många har jobbat väldigt hårt för att hålla sin verksamhet vid liv.

För en del har nya lösningar kunnat hålla liv i verksamheten och då har övergången när samhället öppnar upp igen varit lättare. 
Offensiv har pratat med kulturarbetare som har upplevt pandemins och restriktionernas effekter. De beskriver sina upplevelser och hur situationen har förändrats under pandemins gång.
Anna Belstock Simić var fram till i somras aktiv i en teatergrupp i Stockholm, som tvingades lägga ner sin produktion i somras strax före premiär. Hon beskriver att hon jobbade långa timmar med teatern till största delen obetalt, och att det var svårt att nå ut till den önskade publiken.
Anna beskriver också att större och etablerade teatrar i viss mån fick ekonomiskt stöd, men att de hundratals fria grupperna som saknar egen scen har haft svårt att få ekonomin att gå runt. De hyr in sig någonstans inför varje föreställning, och ofta är det medlemmarna själva som bekostar det, vilket tekniskt sett innebär en ekonomisk förlust.

Anna Belstock Simić berättar vidare: 
– Jag hoppas dock att scenkonsten överlever. De flestas biljettpriser har gått upp för att teatergrupperna ska gå runt i brist på stöd för exempelvis lokalhyra med mera. Det vore oerhört sorgligt och farligt om teater och annan scenkonst blir för en allt mindre grupp. Om det ska kunna finnas för alla måste den ju vara tillgänglig både ekonomiskt, socialt och lokalt.
– Det finns ju ingen som förnekar att de någon gång i sitt liv har blivit tagna eller berörda av en låt eller en film. Exakt samma gäller scenkonst för sin publik, men det är också en så bra plattform för alla involverade i projekten. Även om det bara gäller en gång i ens liv. En mötesplats liksom. Och typ terapi. Och konstnärligt.

Ivar Sjögren är vismusikant och kulturarrangör i Lund. Han anordnar bland annat Visfestivalen i Lund varje sommar, och vinterfestivalen ”Songwriterfestivalen Lund berättar”. Han beskriver osäkerheten i början av pandemin när man inte visste hur man skulle agera. 
Men istället för att ge upp försökte han hitta nya och kreativa lösningar på hur verksamheten skulle kunna hållas levande. Varken Visfestivalen eller vinterfestivalen ställdes in, utan istället ändrade man formatet på dem.
– Visfestivalen genomfördes sommaren 2020 i form av många små föreställningar. Artisterna fördubblade sina framträdanden som dock kortades ner och publiken byttes ut i paus! Vår vinterfestival livestreamade vi och sände direkt i fyra timmar med 25 artister, men helt utan publik på plats, berättar Ivar och fortsätter: 
– Sommaren 2021 genomförde vi åter Visfestivalen i Lund, även denna gång med begränsat auditorium, men ändå i mera normal form. Nu var det en meter mellan de olika sällskapen som gällde.

Hur har pandemin och restriktionerna påverkat dig och ditt arbete?
Ivar Sjögren berättar att:
– För mig som vismusikant stannade allt upp i mars 2020, men samma sommar var vi åter ute och småturnerade igen, på äldreboenden. Vi stod ute på gräsmattorna och spelade för seniorerna som kom ut på balkonger och uteplatser och lyssnade. Så helt dött har det inte varit, trots de hårda restriktionerna och mycket har gått att göra men i ny form. Naturligtvis har min privatekonomi påverkats – men inte lika illa som jag befarade från början.
Anna Belstock Simić säger:
– Jag är inte riktigt kvar i kulturen just nu. Vi blev tvungna att lägga ner vår produktion i somras strax innan premiär. Jag har lämnat mina uppdrag i teatergruppen och är bara med i en annan ”vilande” teatergrupp just nu. 
– Jag ska tillbaka igen om nåt år, men just nu finns inte orken att jobba 200 procent där 90 procent är obetalt, och alla ens kollegor är överbelastade.

Det vore oerhört sorgligt och farligt om teater och annan scenkonst blir för en allt mindre och mindre grupp. 

Vad tror du blir restriktionernas långsiktiga konsekvenser?
Ivar Sjögren anser att:
– Några långsiktiga konsekvenser känner jag inte av; tvärtom har hösten 2021 inneburit en slags ”ketchupeffekt” med många spelningar i olika sammanhang samt försenade kulturevenemang som nu har kunnat genomföras. Personligen ser jag på framtiden med tillförsikt, och jag tror snarare på positiva konsekvenser än negativa nu när publiken kan återvända och allt är mera normalt. 
– Även om allt måste ske med försiktighet. Pandemin är inte över och alla är inte vaccinerade, vilket jag som arrangör verkligen beklagar. Det är dumt och framför allt väldigt osolidariskt mot övriga i samhället att inte ta vaccinet, om man är vuxen och frisk i övrigt.
Anna Belstock Simić anser:
– De värsta långsiktiga konsekvenserna blir ju egentligen att man begränsar kulturen för unga och därmed även en ännu smalare representation av olika skådespelare, roller, kroppar, utseenden och emotionella uttryck. Ett begränsat antal får tillgång till ett så tacksamt och givande verktyg som att kunna göra sina röster hörda på en scen. Det drabbar ju hela samhället oavsett ålder, etnicitet, klass. 
– Men förstås drabbar det hårdast redan utsatta grupper. Förutom de största problemen med vithetsnormer, könsnormer och heteronormer blir det även en smalare och smalare bredd av åsikter och olika ideologier. De fria grupperna brukar stå för den bredare och mer ”splittrade” konsten, men kan inte det om alla går under.