foto: Liv Shange Moyo
Personalflykt beror på den hårda ”effektiviserings”-politiken som bränner ut, inte att det ”inte finns folk”.
Nedskärningspolitiker motiverar idag ofta sitt motstånd mot krav på fler händer i vård, skola och omsorg med påståendet att det ”inte finns människor” att anställa. Stämmer det verkligen?
”Vi måste jobba på helt andra sätt, för det finns inte människor i tillräcklig utsträckning”. Så sammanfattade Luleås socialdemokratiska kommunalråd Niklas Nordström perspektivet på kommunens ekonomi i en intervju med P4-Norrbotten den 21 november, med anledning av den nedskärningsbudget han har varit med att driva igenom dagen innan.
Nordström är inte ensam. Bristen på personal beskrivs återkommande, i kommunhus såväl som i media, som det stora hotet mot välfärden. SvD Näringsliv har rapporterat från det krisande Jämtland-Härjedalens landsting och sammanfattat problemet som att ”pengarna är slut, men det spelar egentligen ingen roll eftersom det ändå inte finns personal att spendera mer pengar på.” Förföriskt i sin slutgiltighet!
”Det finns inte folk”-argumentet lutar sig bland annat på rapporten Sveriges viktigaste jobb finns i välfärden som presenterades av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tidigare i år. SKL visade på att omkring 300 000 kommun- och landstingsanställda kommer att gå i pension de närmaste tio åren. Samtidigt betyder befolkningsutvecklingen att det under de närmaste åren väntas bli betydligt fler äldre och barn i relation till arbetsföra vuxna, vilket betyder att ytterligare 200 000 nya tjänster skulle behövas.
SKL:s slutsats är att det lär bli ”nästintill omöjligt att behålla personaltätheten i skola, vård och omsorg under de närmaste åren”, enligt chefekonom Annika Wallenskog.
Istället för att satsa på att ersätta de som pensioneras och tillföra tjänster enligt de växande behoven (eller öka personaltätheten) satsar SKL på nio strategier för att ”minska rekryteringsbehovet och öka arbetsgivarens attraktionskraft”. De tre främsta är:
1) ”Förläng arbetslivet” – SKL:s mål är att ersätta 50 000 välfärdsjobb genom att se till att folk arbetar fler år, framför allt skjuta på pensionsåldern.
2) ”Fler arbetar mer” – SKL:s mål är att ersätta 59 000 välfärdsjobb genom att få fler att jobba heltid eller nära heltid.
3) ”Utnyttja tekniken” – SKL:s mål är att ersätta 71 000 nya välfärdsjobb med digitala tjänster.
SKL:s rapport nämner inte den utbredda trenden mot att tvinga fram stordrift inom till exempel äldrevård, förskola och skola i syfte att utnyttja arbetskraften hårdare.
Samma politiker och chefer som säger sig vara så oroade över svårigheterna med att rekrytera, behålla och utbilda personal i välfärdens nyckelyrken arbetar aktivt med att skära bort tjänster just där (exempelvis de 300 tjänster som ska bort från Sahlgrenska i Göteborg, eller de ”övertaliga” som sparkas från hemtjänsten i Luleå).
Personalflykten från yrken inom vård, skola och omsorg är enorm. Att förbättra arbetsmiljön – vilket förutsätter ökad personaltäthet, tvärtom mot de styrandes konsensus – skulle vara bästa sättet att säkra dagens och morgondagens tillförsel av arbetskraft. Resurser finns, både pengar och människor, det som fattas är viljan att ta strid för hur de fördelas.
De styrandes slutsatser presenteras som opolitiska ofrånkomligheter, men är i själva verket politiska ställningstaganden som grundar sig i det här ekonomiska systemets absurda logik. Arbetskraften är en vara på marknaden, där köpkraften för att få det allra viktigaste (och minst lönsamma) arbetet gjort har krympts genom årtionden av dränering av resurser från det offentliga till det privata. Det är dags att kämpa för en omfördelning av samhällets resurser med människors behov i centrum.
Några exempel på slöseriet med mänskliga resurser idag:
Sista kvartalet 2017 var nästan 32 000 personer sjukskrivna på grund av stress – fyra gånger så många kvinnor som män, vilket till stor del tros bero på den hårdare arbetsmiljön inom kvinnodominerade yrken i just välfärden. Totalt är nästan 200 000 sjukskrivna varje månad, och nära hälften av sjukskrivningarna är stressrelaterade, enligt Försäkringskassan.
Enligt SCB:s säsongsjusterade siffror från oktober är 6,3 procent av befolkningen arbetslös (aktivt arbetssökande som inte hittar jobb). För unga mellan 15 och 24 är arbetslösheten 17 procent, eller 84 000 personer.
För att inte tala om statens brutala och omänskliga flyktingpolitik.
