Av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv
Denna vecka fortsätter och utökas strejkerna i Finland. På måndagen började strejkerna som under veckan involverar 70 000 handelsanställda. Dessutom fortsätter strejkerna inom industrisektorn, där även andra fackförbund strejkar i solidaritet.
Den finska blåbruna regeringens attacker på arbetares och arbetslösas villkor och strejkrätten under fjolåret har gjort kampen bittrare.
– Under de senaste åren har inflationen löpt amok och löneutvecklingen släpar efter. Nu behövs höjningar som verkligen stärker löntagarnas köpkraft, säger Håkan Ekström, ordförande för offentligfacket JHL, som genomfört sympatistrejker för industriarbetarna.
Regeringen och storföretagen försöker tvinga fram ett ”svenskt” system – där industriavtalet sätter ”märket” för löneökningarna. Arbetsgivarna har enat sig om att det är ”industriavtalets lönenivåer som gäller”. Samtidigt har regeringen förbjudit medlare i arbetsmarknadskonflikter att lägga medlingsbud som överskrider industriavtalet, vilket gör att den pågående avtalskampen blir än mer avgörande.
– Vi tvingas i praktiken i en riktning mot en central löneuppgörelse för alla branscher istället för att förhandla utgående från exportindustrins förutsättningar, sa Industrifackets ordförande Riku Aalto till Yle den 7 februari.
Förutom JHL har transportfacket AKT, Sjömans-Unionen, Servicefacket PAM, Byggnads och Elektrikerförbundet tagit till sympatiåtgärder för att stödja industrifacket. Efter fjolårets attack på strejkrätten och de nya lagarna får dock sympatiåtgärderna bara får riktas direkt mot de företag som är inblandade i huvudkonflikten.
Utanför handelns logistikcenter, vars arbetare började strejka på måndagen, var stämningen hög.
– Arbetare är rädda för vart arbetsvillkoren och samhället är på väg. Strejken har stort stöd på grund av fallande köpkraft, fallande levnadsstandard och oro över brist för skydd mot avsked, sade en strejkande utanför den stora kedjan Keskos lager i Vanda utanför Helsingfors.
Fackförbunden inom SAK, motsvarigheten till LO, har kommit överens om att kräva tio procents lönehöjningar under två års tid för att återta en del av den förlorade köpkraften. Även andra förbund som kräver höjda reallöner, som tjänstemannafacket PRO, har varit utan avtal i månader trots tio (!) medlingsförsök och flera kortare strejker.
Det är uppenbart att arbetsgivarna försöker utnyttja nya antifackliga lagar och en extrem högerregering för att stå emot alla försök från arbetare att ta igen förlorad mark och på så sätt också slå ett nytt slag mot fackens och arbetares självförtroende. Men med en strategi för upptrappad kamp och strejker, i kombination med mobiliseringar av medlemmarna på gatorna, kan istället årets avtalsrörelse bli starten på att slå tillbaka regeringens och arbetsgivarnas offensiv.■
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.