Fler arbetslösa med Reinfeldt & Co

2012-06-09 14:58:35




Enligt färska siffror från Statistiska centralbyrån (SCB) ökade brutto­nationalprodukten (BNP) under ­första kvartalet i år med svaga 1,5 procent. Att ekonomin trots allt växte har tolkats som att det handlar om en bred uppgång i ekonomin.
Men det som främst höll tillväxten uppe var en tillfällig uppgång i bruttoinvesteringarna och att hushållens konsumtion har fortsatt att öka. Och bilden är motsägelsefull, bara några dagar innan SCB presenterade sina preliminära siffror skrev Nordeas ekonomer att: ”Ser man ­igenom de rökridåer som den hoppiga statistiken har skapat är vår bedömning att den svenska ekonomin fortsatte att tappa fart under inledningen av året. Under första ­kvartalet föll BNP jämfört med kvartalet innan… En förklaring till nedgången under första kvartalet är försvagningen av den globala ekonomin” (Nordea: Sweden Update, den 22 maj 2012)
Oavsett om SCB:s siffror ­stämmer eller ej är det ännu långt kvar till en verklig uppgång och den globala krisen, främst Europas stagnation, tenderar hela tiden att påverka exporten negativt. Det är också den ­förvärrade eurokrisen som har fått aktiebörsen att falla brant i år.
Den svenska kapitalismen står och faller med exporten, som motsvarar hälften av Sveriges BNP.  En stor del av exporten – verkstadsprodukter (för investeringar), mineraler och skogsprodukter, energi- och kemiva­ror – är extremt känsliga för den globala kapitalismens hastiga upp- och nedgångar. Till krisen i Europa, den kontinent som ensamt tar emot drygt 70 procent av Sveriges export, ska även läggas att den ­investeringsdrivna tillväxten i Kina bromsar in i år. Kina och andra s k tillväxtländer som Indien och Brasilien kan inte längre utgöra den globala kapitalismens tillväxtmotor.
Dämpad efterfrågan och sjunkan­de globala investeringar medför sjunkande produktionsvolymer och ­färre industrianställda i år, enligt Teknikföretagen som förutser en ”utdragen lågkonjunktur”.

Under senare tid har det kommit fler dystra signaler om stigande arbetslöshet.  Under april månad fortsatte arbetsmarknaden att försvagas. ”Vi räknar med att arbetslösheten stiger efter sommaren och når strax över 8 procent i början av 2013”, skriver SEB i sin senaste ­ekonomiska prognos Nordic Outlook, maj 2012.
På tröskeln till vad som ser ut att bli ytterligare år av kapitalistisk stagnation med svag eller ingen ekonomisk tillväxt är arbetslösheten redan rekordstor – 7,8 procent. Inte ens den höga tillväxten under 2010 och en bit in på fjolåret var tillräcklig för en kraftig och varaktig minskning av arbetslösheten.
Sysselsättningsgraden (andelen av den arbetsföra befolkningen som har jobb) har sjunkit.
För landet som helhet fattas det 42 500 jobb för att nå upp till samma sysselsättningsgrad som 2006, enligt Socialdemokraterna.
Regeringens åtstramningspolitik – den svenska högeralliansen tillhör EU:s åtstramningsfundamentalister – tar stryptag på samhällsekonomin.   Efter ”arbetslinjens” kollaps står regeringen paralyserad, allt medan Socialdemokraterna under Stefan Löfvens ledning försöker formulera sin egen variant av samma ­”arbetslinje”.
Mot den bakgrunden blir den svenska högerregeringens åtstramningsfundamentalism än mer absurd. Regeringens patentmedicin är budgetdisciplin – balanskrav och överskottsmål, d v s att målet för statsfinanserna är ett överskott på 1 procent av BNP över en konjunkturcykel. Även Socialdemokraterna ordinerar denna svältkur, som nu håller på att sänka flera EU-länder.
Per Lindvall på SvD Näringsliv har rätt när han i en analys den 25 maj utnämner regeringen till den ”värsta i den statsfinansiella sparklubben… Regeringen prioriterar att nå ett överskott i statsbudgeten, trots att arbetslösheten fortfarande är mycket hög och trots stora ­eftersatta investeringsbehov i vår ­infrastruktur där vi kan låna till en negativ realrän­ta”.

Det har gått så långt att även storbankernas ekonomer vädjar om min­dre åtstramning och mer av satsning­ar på att få igång byggandet, rusta infrastrukturen och att skapa jobb.
Om inte andra argument biter hoppas SEB:s ekonomer att åtminstone rädslan för att straffas i nästa val ska få regeringen att ändra ”sin onödigt restriktiva” politik: ”Arbetslösheten i Sverige ser nu ut att komma att ligga på en högre nivå i slutet av 2012 jämfört med när regeringen tillträdde hösten 2006. Att inte kunna visa upp bättre resultat av alla de ansträngningar som gjorts lär skapa svårigheter för regeringen i riksdags­valet 2014”, skriver SEB:s ekonomer i Nordic Outlook maj 2012 och jämför med 1991-94, då den dåvarande högerregeringens nedskärningar i en ”miljö med fritt efterfrågefall” resulterade i en rejäl valförlust hösten 1994.
En ny kräftgång för svensk kapitalism påskyndar punkteringen av M-bubblan och den så kallade arbetslinjen.

I slutet av förra året stannade även byggandet upp och trots att det råder bostadsbrist i 60 procent av kommu­nerna, särskilt i storstäderna, byggs det allt färre lägenheter. ”Under första kvartalet 2012 påbörjades nybyggandet av hus för cirka 4 850 lägenheter. Det är en minskning med 35 procent jämfört med första kvartalet 2011, då 7 418 lägenheter påbörjades”(Statistiska centralbyrån SCB, den 23 maj). Sett till bostadsinvesteringar per invånare ligger Sverige sämst tilll bland de nordiska länderna.
De totala investeringarna – i byggande, infrastruktur, varu- och tjänsteproduktion – ligger fortfarande långt under de nivåer som rådde före den djupa krisen 2008-2009.
”De offentliga investeringarna, som började minska i slutet av 2011, väntas fortsätta att krympa under 2012 främst till följd av färre infrastrukturinvesteringar. Det är första gången sedan 2003 som investeringarna i den offentliga sektorn förväntas minska, enligt Swedbank i april.
Denna minskning sker mot bakgrund av att den offentliga sektorns konsumtion och investeringar mätt som andel av BNP varit stadigt sjunkande sedan slutet av 1980-talet. Sveriges offentliga utgifter som andel av BNP är idag cirka 10 procentenheter lägre än runt 1990. Istället för offent­lig vård, omsorg och skola har välfär­den slaktats och det som blivit kvar har reats ut till spekulanter – riskka­pitalbolag. Samtidigt har infrastrukturen förfallit.
”Under senaste lågkonjunkturen rasade investeringarna och återhämt­ningen har varit extremt svag… företagen väljer hellre att sitta på sina pengar än att investera dem, en ­tydlig signal om brist på framtidstro”, skrev tidningen Affärsvärlden den 17 mars i år.
Kapitalisternas investeringsstrejk gör samhället fattigare trots ett överflöd av resurser, teknik och möjlighe­ter samt inte minst pengar.
Sedan årtionden tillbaka har löntagarnas andel av det samlade produktionsresultatet varit stadigt fallande. Vinsterna har helt enkelt ökat på lönernas och den sociala trygghe­tens bekostnad eftersom en allt mindre del av produktionens resultat går till de anställda.
Enligt en rapport till årets LO-kongress låg löneandelen i Sverige 2010 – lönernas (inkl sociala avgifter) andel av BNP – lägre än i andra västeuropeiska länder.

Resultatet har blivit exceptionellt höga vinster under 2000-talet och privatiseringar när penningstinna kapitalister letar efter nya marknader samt snabbt växande inkomst- och förmögenhetsklyftor.
Istället för att återinvestera vinsterna portioneras de ut till aktieägarna. Ägarna tömmer bolagen. Trots vikande produktion och förtjänst kommer ”börsbolagens utdelningar till ägarna som andel av rörelseresultatet [vinst] att bli den högsta sedan granskningen 2005”, skriver fackförbundet Unionen i en ny granskning av Sveriges 25 största börsbolag. I snitt delar dessa bolag ut 43 procent av sin vinst till ägarna. Totalt kan aktieägarna se fram mot minst 170 miljarder kronor i år.
Kapitalisterna – börsbolagens och bankernas storägare – är parasitära plundrare som sitter på överfyllda kassakistor i väntan på nya privatiseringar och finansaffärer.
”Mitt i Europas skuldkris samlar svenska börsbolag pengar på hög. Ericsson och en handfull andra bolag har nästan 200 miljarder i sina kassakistor och den siffran väntas öka nästa år. Men frågan är vad de ska göra med alla pengar”, skrev Dagens Industri i november i fjol. 200 miljarder kronor i kassakistorna hos sex bolag och en bank (Nordea) ska jämföras med att under verksamhetsåret 2010 uppgick den totala kostnaden för landets förskoleverksamhet, skolbarnsomsorg, skola och vuxenutbild­ning till 202,9 miljarder kronor, drygt 200 000 personer jobbar inom barnomsorg och skola.

Astra Zeneca är ett av bolagen med sprängfylld kassakista. ”De senaste två åren har Astra Zeneca gjort utdelningar och återköp av egna aktier för hela 112 miljarder kronor. Det är bara 15 miljarder kronor min­dre än vad bolaget tjänat efter skatt under de två åren. Och totalkostnaden för forskning och utveckling under perioden är 77 miljarder kronor” (Svenska Dagbladet den 28 maj). Vinstjätten Astra Zeneca har inlett avvecklingen av sin forskning i Sverige. Tusentals jobb hotas av detta dråpslag mot all medicinsk ­forskning i landet.
När det gäller vinster är det bara klädjätten Hennes & Mauritz, som gjorde en vinst på 50 miljoner kronor per dag under årets första månader, som kan mäta sig med storbankerna (Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank) som tillsammans drar in 250 miljoner vinstkronor per dag.
Bankernas kreditutgivning och särskilt bolånen, som smorts av högerpolitikens diskriminering av hyresrätten och utförsäljning av allmännyttan, har såväl skapat en uppblåst bostadsbubbla som lagt ut skuldfällor.
Dessutom göder bolånen bankernas vinster. ”Nettomarginalen, alltså bankernas rena vinst på bolånen, uppgår nu i snitt till 0,4 procent. Det betyder att banken gör en vinst på 6 000 kronor per år för ett lån på 1,5 miljoner kronor” (Svenska Dagbladet den 24 maj).

Efter 16 år av stigande huspriser har egnahem och bostadsrätter blivit rejält övervärderade samtidigt som hushållens skuldbörda har vuxit. Hushållens skulder i förhållande till den disponibla inkomsten, skuldkvoten, är rekordhöga 170 procent.
I längden är det ohållbart att utlåning och skuldsättning ökar snabbare än inkomsterna.
Att den privata konsumtionen fortsatt att öka har hittills förhindrat en snabb ekonomisk djupdykning.  Men stigande arbetslöshet och små inkomstökningar tillsammans med hög skuldbörda lägger allt högre hinder i vägen för ökad privat konsumtion. Vidare riskerar bobubblan att spricka om ekonomin fastnar i stagnation.
Kapitalismen i Sverige och ­globalt befinner sig i en total återvändsgränd. Marknadens kaos och den upptrissa­de vinstjakten skapar en allt mer grotesk motsättning mellan hur det skulle kunna vara och hur det är.
Det krävs en socialistisk kamp för en annan fördelning – storföretag och banker måste förstatligas under löntagarnas demokratiska kontroll och styre. Först då kan ekonomin styras demokratiskt och utifrån en medveten plan som utarbetas av människor i samverkan.
Per Olsson

RS/Offensiv kämpar för

• Stopp för alla nedskärningar och privatiseringar – anställ 200 000 fler inom vård, skola och omsorg, kollektivtrafik, fritid och kultur o s v.
• Riv upp försämringarna i sjuk,- arbetslöshets- och föräldraförsäkringen. Höj ersättningsnivån till 90 procent av inkomsten.
• Fasta jobb och rätt till heltid. Kortare arbetstid – 6 timmars arbetsdag.
• Låt de rika betala – stopp för alla aktieutdelningar; återinför skärpta skatter på vinster, ­kapital, arv, förmögenheter och höga inkomster.
• För en massiv facklig och politisk kampanj för jobb, välfärd och en snabb klimatomställning av transporter, ­energiförsörjningen och byggandet m m – ­förstatliga banker och storbolag under de anställdas demokratiska kontroll och styre.
• En socialistisk och global grön omställning baserad på en demokratiskt planerad socialistisk ekonomi.