Fler döda i coronaviruset än i SARS-epidemin – växande ilska mot regimens mörkläggning och lögner

av Vincent Kolo, chinaworker.info // Artikel i Offensiv

”De ljuger, vi vet att de ljuger. De vet också att vi vet att de ljuger, men ändå ljuger de för oss”. Denna kommentar på nätet från en bosatt i Wenzhou, en av flera storstäder som är nedstängda i en oemotsvarad karantän, understryker den explosiva ilskan som finns i hela Kina då coronavirusets (2019-nCov) epidemi sprider sig i en alarmerande takt.

Dödstalet är den 11 februari 1 018, med över 43 000 bekräftade infektionsfall. Dödstalet stiger med över 100 om dagen. Den kinesiska regimen hävdade att epidemin skulle nå sin kulmen under februari månads första vecka, vilket nu verkar ha varit hopplöst orealistiskt.
Experter utomlands och i Hongkong har varnat för att kulmen kanske inte kommer förrän i april eller maj. Många forskare uttrycker skepticism till vad de officiella kinesiska rapporterna säger och menar att antalet infekterade kan vara tio gånger fler. 
Viruset, som attackerar det respiratoriska systemet, har inom loppet av fem veckor skördat fler liv än vad 2003 års SARS-epidemi (svår akut respiratorisk sjukdom) skördade på sex månader. Dagens kris visar att det så kallade Kommunistpartiets (KKP) diktatur inte har lärt sig något från epidemin för 17 år sedan. 
Än värre är att det hårdnande autokratiska styret och den extrema centraliseringen av makt via ”enmansstyret” – två av huvuddragen i Xi Jinpings åttaåriga styre – har resulterat i ett ännu klumpigare och trögare svar från den kinesiska staten. 

Med Xi vid rodret har Peking stapplat in i en ny kris av historiska proportioner, en kris som de till stor del själva har skapat.
Att kriserna kommer i snabb följd och förstärks av en oemotsvarad supermaktskamp med USA-­imperialismen (där epidemin kommer att bli ännu ett slagfält i denna konflikt) har nu börjat suga självförtroendet ur Kinas härskande elit och deras tidigare benhårda tro på KKP:s auktoritära kapitalistiska modell. 
Den korta historien om det nya coronavirusets utbrott är en om byråkratisk förlamning och misskötsel av lokala tjänstemän samt mörkläggningar med rötter i vad som kan beskrivas som KKP:s ”patologiska hemlighetsmakeri”. 
Detta följdes av ett drakoniskt tillslag på order av Peking för att tvinga på sin auktoritet, efter att för sent ha insett vad de kunde ha lärt sig mycket tidigare om dess enorma säkerhetsapparat inte hade gripit och terroriserat de som försökte varna samhället om den nära förestående faran. 

Resultatet är en humanitär, ekonomisk och politisk kris, allt i ett. 60 miljoner – som hela Italien – befinner sig i nedstängda städer sedan diktaturen beordrade den största karantänen i världshistorien den 23 januari, på kinesiska nyårsafton.
Städer i karantän som Wuhan – epidemins epicenter – liknar nu krigstidsförhållanden, där invånarna är ställda inför svår nöd, akut brist på medicinsk utrustning och långa köer för att träffa läkare i ett underfinansierat och överväldigat sjukhussystem. Hu Xingdou, ekonomiprofessor på Pekings teknologiska institut, beskrev situationen som ”apokalyptisk” och jämförde karantänförhållandena med de under den ”Stora svälten” för 60 år sedan.
Tiotals miljoner arbetare har gått på tomgång utan betalning då fabriker och kontor är nedstängda. Miljontals migrantarbetare från inlandsprovinser är på nåder av de nya karantänsreglerna och reserestriktionerna som snabbt har spritt sig genom landet.

Antiregeringsstämningarna nådde en ny nivå den 6 februari med dödsfallet av ”ryktesspridaren” Li Wenliang, en läkare på Wuhan Central Hospital. Li tvingades av polisen den 3 januari att underteckna ett brev som sa att han spred ett ”osant tal” när han varnade kollegor för ett nytt SARS-liknande virus. Han användes som ett avskräckande exempel för att se till att den övriga sjukvårdspersonalen i Wuhan höll tyst.
När nyheten bröt ut om att de tillrättavisade ”ryktesspridarna” i Wuhan – Li och hans kollegor – alla var vårdpersonal som försökte larma om situationen exploderade en enorm ilska på sociala medier. KKP tvingades behandla Li, som nu hade infekterats av viruset, varsamt och tillät honom att göra intervjuer med media.
Detta var ett försök från centralregeringen att innesluta och ta udden ur massilskan och rikta den mot tjänstemän i Wuhan som förberedelse för ännu mer censur och förföljelse av ”ryktesspridare” i framtiden.

En mer utdragen epidemi kan bli nålen som spräcker den enorma bubblan i Kinas bostadsmarknad. Det i sin tur riskerar att skapa en kollaps för banksektorn.

Lis död, som först utlystes den 6 februari men drogs tillbaka av statskontrollerade media och sedan åter utlystes den 7 februari, var fokus för ännu en osmart mörkläggning. Antagligen behövde KKP:s enorma propaganda- och censurmaskineri mer tid på sig för att förbereda sin spinn om läkarens död. Nyheten gav upphov till ett enormt uppsving av antiregeringsilska online. Miljontals delade inlägg om Li Wenliang och hashtaggen ”Jag vill ha yttrandefrihet” och ”Vi kräver yttrandefrihet” sågs av tiotals miljoner innan det censurerades.
I en sista intervju som gavs till Caixin Global har Lis väldigt måttliga ord kommit tillbaka från graven för att hemsöka Xis regim: ”Jag anser att det borde finnas mer än en röst i ett hälsosamt samhälle, och jag gillar inte att man använder offentlig makt för ett överdrivet ingripande.”

Slaget mot Kinas och den globala ekonomin från dessa händelser kommer troligen att bli långt värre än SARS-epidemins effekter. År 2003 stod Kina för bara fyra procent av världens BNP, medan de idag står för 16 procent. Det är inte så långsökt – särskilt givet hur skör den globala ekonomin är – att föreställa sig att epidemin blir tippunkten för en global recession. Detta beror på Kinas avgörande roll, som stod för över 30 procent av den globala BNP-tillväxten ifjol.
En mer utdragen epidemi kan bli nålen som spräcker den enorma bubblan i Kinas bostadsmarknad. Det i sin tur riskerar att skapa en kollaps för banksektorn.
Peking är nu i en akut skadebegränsningsfas, där de försöker skydda ”kejsaren Xi” och avleda all skuld till styret i Wuhan och polisen. Politbyråns utskott – KKP:s innersta krets – erkände den nuvarande situationen som ”ett stort test för Kinas system och möjlighet till att styra”. 
Peking utlyste nyligen att de ger 116 miljarder kronor i akut finansiering för att bekämpa epidemin. Men samma vecka pumpade de in 1 680 miljarder kronor i banksektorn och börsmarknaden för att förhindra en marknadshärdsmälta. Klyftan mellan dessa två sammanfattar den verkliga klasslojaliteten hos Kinas styrande elit.

Vart kan detta leda? I Financial Times argumenterar Jamil Anderlini att ”om viruset inte snabbt kan hindras kan detta visa sig bli Kinas Tjernobyl, när autokratins lögner och absurditet uppdagas för alla att beskåda”. Samma poäng har gjorts av många nätinvånare i Kina, som drar liknelser med kärnkraftskatastrofen 1986 som var en viktig händelse som underminerade den stalinistiska regimen i Sovjet. Anderlini drar också paralleller till Tunisien 2010, där han jämför Li Wenliang med Mohamed Bouazizi, frukthandlaren vars självantändning blev startskottet för den tunisiska och bredare revolutionen i hela Mellanöstern.
Det är tydligt att den kinesiska diktaturen har gått in i sin djupaste kris sedan slutet av 1980-talet. Maktkampen inom KKP och den härskande eliten kommer nästan helt säkert att blossa upp igen, underblåst av de växande åsiktsskillnaderna kring Xis styre, men också slutligen återspegla de nya stämningar som rörs om i samhällets bas. Om epidemin inte stoppas på kort sikt och orsakar massiv ekonomisk skada kan detta utlösa ännu en kris med potentiellt revolutionära konsekvenser.

Marxisters uppgifter, ISA:s sympatisörer i Kina, är att hjälpa de mest utvecklade skikten av arbetarklassen och ungdomen att förbereda sig politiskt. Kinas humanitära, ekonomiska och politiska kris ropar efter bygget av ett socialistiskt och genuint demokratiskt arbetar­alternativ till KKP:s auktoritära kapitalism.