Flyktinghjältarna kämpar i det tysta

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Sommaren 2015: Redan på de grekiska öarnas stränder vaknade solidariteten hos de turister som mötte trötta, hungriga och traumatiserade flyktingar från krigets Syrien. En del använde aldrig sin returbiljett, utan stannade i veckor och månader för att hjälpa till och organisera hjälp som via privata insamlingsinitiativ samlade in miljontals kronor. Genom hela Europa var det snarare vanliga medborgare än regeringar och stater som såg till att flyktingfamiljer fick mat, tröstade och hjälpte med information.

Sedan dess har kampen för att flyktingar ska få en mänsklig situation ändrat form men fortsatt, både av dem själva och av tiotusentals som ställt upp i solidaritet.  Trots en enorm hets och en chockdoktrin uppifrån med stängda gränser, tidsbegränsade uppehållstillstånd och ständigt misstänkliggörande av de ”utifrån” har solidariteten inte kunnat krossas. 
Varje dag hjälps tiotusentals människor oförtröttligt åt att skriva överklagande och verkställighetshinder till Migrationsverket, översätta handlingar, hjälpa med skolarbete, bostäder, pengar med mera. 

– Engagemanget och stödet som finns kommer inte fram i etablerad media. I onsdags var jag ute och samlade namn för flyktingamnesti. Många sa ”det klart jag skriver på” – vi får väldigt lite negativa kommentarer. Det här är i total kontrast med den allmänna bilden i media, berättar Sigbritt Herbert, som hjälper flyktingar i Gällö utanför Östersund.
Sigbritt förklarar varför hon engagerade sig och hur hon orkat.
– Det var när jag fick sju ensamkommande i min klass på hösten 2015 som engagemanget verklig tog fart, även om jag tänkt på de här frågorna hela mitt liv. Visst har det funnits tillfällen när jag tänkt lägga av – att jag inte orkar längre. Men sen har jag tänkt att de här killarna finns ju kvar. Jag har inget val – vi måste fortsätta kämpa.
Även Meta Wiborg, som hjälper flyktingar i Norrbotten, har tvivlat ibland:
– Ibland känner man att man inte orkar, inte står ut. Det är så slumpmässigt vem som får stanna. Det är tur eller otur som avgör: vilken handläggare får du? Om du kommit en dag tidigare eller senare avgör. Men många människor har solidariserat sig med de som kommit, och i och med att vi är så många finns det alltid människor som är beredda att ta över. 
– I Luleå har vi startat föreningen Ideella familjehem och samlat in mycket pengar, dock har vi haft svårt att hitta boenden. Men vi använder pengarna till annat, till de som skickats tillbaka till Kabul eller till bussbiljetter för unga flyktingar som vill spela fotboll. Nu måste vi hjälpa de som flyr från Sverige – det känns helt absurt! 

Sedan 2015 har kampen gått upp och ned. De politiska kraven har ofta flyktingarna själva stått för, som Ung i Sverige och Liv utan gränser, medan solidaritetsnätverk fokuserat mer på praktisk hjälp.
– Jag vet inte varför det är så. Många som hjälper till har ju vänstersympatier, andra kommer från religiös bakgrund. Kanske har de politiska slutsatserna inte dragits ännu, förutom att man ber Morgan Johansson dra dit pepparn växer och avskyr SD. Den praktiska kampen för att flyktingar ska få stanna tar också upp otroligt mycket tid och kraft, säger Sigbritt Herbert, som också kämpar för flyktingamnesti  som medlem i Rättvisepartiet Socialisterna.
– Jag är inte med i något parti. De som är med i något av de stora partierna är rätt förtvivlade. Det praktiska är lättare – man kan göra något konkret. Det finns helt otroliga historier vad människor åstadkommit – en kille fick hjälp att ta sig till Mozambique och sökte nytt uppehållstillstånd och kom tillbaka för att nu jobba i äldreomsorgen, säger Meta Wiborg.

Vilken är den viktigaste frågan nu anser ni?
– Det är att få uppehållstillstånd. Många flyktingar håller på att gå upp i limningen på grund av situationen. Det gäller både de som fått stanna enligt gymnasielagen och nu måste klara den omöjliga uppgiften att i coronakrisen hitta ett fast jobb, och alla de som inte omfattas av gymnasielagen och hotas av utvisning, säger Sigbritt Herbert.
– Alla de som kom 2015 måste få asyl – det går inte att fortsätta så här. De har varit fem år i Sverige – kan språket, jobbar med mera. Tittta på Luleå kommun, de hade inte kunnia ha igång sina äldreboenden utan ensamkommande. Låt dem vara kvar – punkt! säger Meta.

Både Sigbritt och Meta är stolta över det arbete som alla i solidaritetsrörelsen gör varje dag, men tror också att arbetet skulle kunna samordnas mer.
– Jag tror det finns att många som tycker det vore bra med mer gemensam samling. Idag hänger alla frågor ihop, till exempel klimatkrisen som skapar ännu fler flyktingar. Det krävs en gemensam kraft för att kunna vända på det här, säger Meta Wiborg.

LÄS OCKSÅ: