Flyktingsolidariteten pressar EU

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Bomber mot bostadshus, flyende civila som dödas, 100,000-tals utan vatten och el i över en vecka, brist på mat och sjukvårdsutrustning. Helvetet och nöden i Ukraina har skapat en enorm våg av sympati och frivilliga insatser i hela Europa.
Det har i sin tur pressat politiker och hela EU till en helomvändning. Men, som 2015 visade, solidariteten underifrån och politikernas planer sammanfaller inte.

Fler än 100,000 flyktingar per dag har lämnat Ukraina sedan den ryska arméns anfall började för två veckor sedan. Måndagen den 7 mars finns 1,8 miljoner flyktingar i grannländerna och miljoner inom landet. De allra flesta är kvinnor och barn, samt några äldre. Män i åldern 18-65 år tillåts inte lämna Ukraina. FN:s flyktingorgan UNHCR tror i sin senaste prognos att fyra miljoner kommer att fly landet och att 12 miljoner internflyktingar kommer att behöva hjälp.
Den evakuering från Mariupol, som på tisdag den 8 mars ännu inte blivit av, skulle omfatta hela 300,000 personer av stadens befolkning på 500,000.
Det är den snabbast växande flyktingkatastrofen sedan andra världskriget. Över en miljon ukrainska flyktingar finns nu i Polen, med stora insatser från frivilliga, hjälporganisationer och myndigheter. I staden Przemysl erbjuds mat, kläder, medicin, förläggning, bilskjuts och bussar till olika städer i Europa. En organisation som stöder flyktingar påpekar det absurda i att den polska regeringen under lång tid i princip vägrat ta emot flyktingar. Så sent som förra veckan tvingade beväpnade polska gränsvakter åtta flyktingar från Syrien tillbaka till Belarus.
Även den ungerska regeringen, som likt den polska är direkt flyktingfientlig, har tvingats öppnat gränsen och tagit emot över 180,000 första två veckorna. Till Moldavien, ett av Europas fattigaste länder, har milslånga bilköer fört 83,000 flyktingar (till 7 mars).

Efter en veckas krig beslutade EU om extraordinära regler. Flyktingar från Ukraina har utan individuell prövning rätt att välja EU-land (måste inte stanna i första landet) och rätt till ”skolgång, vård och välfärd samt arbetstillstånd” i upp till tre år. Att beslutet gäller medborgare och varaktigt bosatta i Ukraina har lett till en rasistisk uppdelning av dem som passerar gränsen. Personer från Afrika och Asien med tillfälliga visum har hamnat sist i köerna eller inte fått hjälp.
Även de svenska politikerna har gjort rekordsnabba helomvändningar. För två veckor sedan sa Magdalena Andersson att Sverige ”aldrig kan komma tillbaka till situationen vi hade 2015”. Regeringen fortsatte därmed att underblåsa högermyten om att i stort sett allt negativt – vårdkris, bostadsbrist, kriminalitet – orsakats av de som kom till Sverige 2015 och tidigare flyktingar.

Men bilderna från Ukraina – videon med en familj på flykt som dödas i Irpin utanför Kiev visas av media i hela världen – skapade en stark opinion. En sifomätning visade att 81 procent anser att Sverige ska ta emot flyktingar, och 35 procent att det ska vara ”i mycket stor utsträckning”. Moderatledaren Ulf Kristersson, som avbildats med gevär när han sagt att invandringen måste minska, säger nu att Sverige ska ta emot de som flyr från Ukraina. Till och med SD låter ungefär likadant, även där de styr i Sölvesborg.
Det här är samma politiker som tidigare sagt att de inte kan påverka Migrationsverket eller ”enskilda fall”, som iskallt sett på när ungdomar i hand- och fotbojor tvångsutvisats till Afghanistan. Migrationsverket påpekar nu att antalet platser på boenden minskats från 100,000 till 10,000 de senaste åren, eftersom politikerna ”sa att något nytt 2015, då det kom så många, inte kommer att tillåtas” (Fredrik Bengtsson, Migrationsverket).

Topparnas ”solidaritet” är inte densamma som hos arbetare, unga och vanligt folk.

Det är välkommet att flyktingar erbjuds skydd och möjligheter till bostad, arbete och skola för barnen. Att det just nu sker utan tal om ”samhällskollaps” eller att ”Sverige är fullt” eller ”det finns inte resurser” visar vad solidaritetsrörelsen och socialister hela tiden sagt – det finns möjlighet att erbjuda arbete, utbildning, bostad och vård till alla.
Människor i gränsstaden Przemysl och från hela Polen erbjuder mat, kläder, medicin, boende, biltransporter och bussar till olika städer i Europa. Däremot, förutom att öppna upp gränsen, har den polska statens reaktion varit långsam, kaotisk, byråkratisk och otillräcklig. Det är bara empatin och solidariteten hos vanliga arbetande människor i Polen som har undvikit en humanitär katastrof hittills.
Men topparnas ”solidaritet” är inte densamma som hos arbetare, unga och vanligt folk. För dem är flyktingmottagandet ett sätt att rättfärdiga sin egen makt, att öka nationalism och militarism, inklusive att fortsätta upprustningen av militären. Politiker använder också det rasistiska argumentet att ukrainare inte är från Mellanöstern.
År 2015 visade hur snabbt politiker, EU och staterna kan svänga. När en miljon av 6,6 miljoner syriska flyktingar nått Europa betalade EU Erdoğan för att Turkiet skulle stoppa fler från att anlända. Hemska flyktingläger i Grekland, Libyen och fler länder permanentades. De beväpnade gränserna förstärktes. Antalet utvisningar ökade.
Av 2,6 miljoner flyktingar från Afghanistan efter talibanernas övertagande har EU tagit emot 40,000.
Flyktingars rättigheter kommer aldrig att säkras av EU eller den svenska staten. De kommer tvärtom att ständigt misstänkliggöra flyktingar och försöka splittra kamp underifrån. Det behövs starka solidaritetsrörelser, som samtidigt med kamp för rätten till asyl kämpar för kraftig upprustning av välfärden, billiga bostäder, fasta jobb med en lön att leva på för alla.

RS/Offensiv säger:
• Rätt till asyl för alla flyktingar.
• Återinför permanenta uppehållstillstånd.
• Massiv satsning på upprustad välfärd i kommuner och regioner. Nej till privata vinster i välfärden.
• Allas rätt till bostad till rimlig hyra och en lön att leva på.
• För en arbetar- och solidaritetsrörelse mot krig och imperialism, för flyktingars rättigheter.