FN kan inte ge stabilitet till Haiti

av Eric Jenkins, Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer USA) // Artikel i Offensiv

Situationen i Haiti liknar ett ”lågintensivt inbördeskrig”, enligt presidenten i grannlandet Dominikanska republiken. FN kan inte lösa situationen, utan endast genom kamp mot kapitalismen självt kan gängens styre och hotet om imperialistisk intervention undvikas.

FN diskuterar för närvarande om man ska skicka en icke FN-ledd militär styrka för att ”skapa stabilitet” i Haiti. Ariel Henry, Haitis premiärminister, har bett FN att skicka en ”specialiserad” insatsstyrka för att eliminera gängen. USA och Mexiko är de främsta rösterna som stödjer detta militära ingripande, som troligen kommer att äga rum.
Haiti befinner sig i ett fullständigt socialt kaos. Gängen är många både i städerna och på landsbygden. Det mest inflytelserika gänget G9, som leds av Jimmy ”Barbecue” Chérizier, har blockerat den viktigaste bränsledepån i huvudstaden Port-au-Prince, som invånarna är beroende av. Många är utan elektricitet. Sjuksköterskor och läkare skyndar sig att ransonera de få dagars bränsle som finns kvar.
Nu förbereder sig USA:s imperialistiska block för att trappa upp situationen och låtsas vara den kapitalistiska världens ”polisstyrka”. Men det var den amerikanska imperialismens strypgrepp på ön som ledde till denna fruktansvärda situation från början.

Den genomsnittlige haitiske arbetaren står inför en enorm kris med osäker livsmedelsförsörjning, höga priser på grundläggande basvaror och ständiga hot om våld. Många har blivit arbetslösa när covid stängde fabrikerna och försörjningskedjorna. Haitis mäktiga klädindustri som sysselsätter mer än 60 000 arbetare sade upp tiotusentals under pandemin. Inflationen i Haiti ligger nu på cirka 30 procent, och majoriteten av den haitiska befolkningen är under 25 år – varav många är arbetslösa.
Kidnappningar mot lösen är så vanliga i Haitis huvudstad Port-au-Prince att det har blivit en hel industri. Det har skett över 628 kidnappningar i år – i genomsnitt två till tre per dag.
Dessa gäng har fått en politisk inriktning och ungdomarna har ökat deras antal. Det största gänget, G9, har krävt Ariel Henrys avgång i utbyte mot att blockaden hävs. Dess ledare Chérizier är en före detta haitisk polis som urskillningslöst har angripit haitiska demonstranter och arbetarklassamhällen.
Även om den militanta ilska som de haitiska ungdomarna känner mot de politiska eliterna tvingar Chérizier att anta en populistisk retorik (väggmålningar av Che Guevara pryder väggarna i de stadsdelar som han kontrollerar) är han ingen vän av de förtryckta.
Haitiska arbetare använder sig av klasskampstaktik för att hitta en väg ut ur denna situation, till exempel sjuksköterskor som strejkar för ökad finansiering och ett slut på gängvåldet.

Att kravet på Ariel Henrys avgång överskuggades av gängvåldet har varit en välsignelse för den haitiska politiska eliten. Henry blev Haitis tillförordnade president efter mordet på Jovenel Moïse förra året, vilket ledde till ett maktvakuum mellan rivaliserande politiska klickar.
Henry ställde in sina ursprungliga planer på ett val efter att han tagit makten och ifrågasatte offentligt behovet av ett sådant val, vilket ledde till att de haitiska massornas ilska spred sig ut på gatorna. Protesterna pågick i ett, inklusive generalstrejker ledda av olika fackföreningar, och krävde Henrys avgång. Den haitiska staten svarade med ett regelrätt förtryck och använde en blandning av polis och gäng för att våldsamt slå ner demonstranterna.
Den haitiska politiska eliten befinner sig i total förvirring, och många har ingen aning om hur de ska ta sig ur det nuvarande dilemmat. Val är förmodligen uteslutet inom den närmaste framtiden; Ariel vägrar detta. Detta är samma situation som under Moïse, då han vägrade att avgå från sitt presidentskap och ständigt sköt upp val efter val.
Dessa regimers syfte är att se till att den haitiska exporten till USA fortsätter obehindrat, inte att förbättra livet för de människor som är i behov av en bättre situation.

Tiotusentals protesterar fortfarande mot Henrys regering och den korrupta politiska eliten trots det pågående kaoset och våldet som omger dem.

Att Haiti är fångat i nykolonial underkastelse till USA och andra imperialistiska makter minskar den inhemska kapitalistklassens makt. Den haitiska näringslivseliten är beroende av råvaror och energi, som bränsle, och jordbruksprodukter som ris för att hålla sina vinster uppe. Vad de erbjuder i gengäld är en ungdomlig arbetskraft som kan exploateras till bristningsgränsen.
Kraven på ett militärt ingripande i Haiti är inte nya. Förra året gjorde Colombia just detta under ett möte i Organization of Americas, den högerextrema panamerikanska organisationen som leds av USA. Både USA och Kanada har en lång historia av militära ingripanden i Haiti. De förstnämnda har rutinmässigt ingripit i öns angelägenheter ända sedan deras första ockupation 1915-1935.
Den längsta tid då USA:s imperialistiska styrkor inte direkt sattes in på ön var när den stod under kontroll av mördande diktatorer som Papa Doc och Baby Doc. Detta är ödet för nykoloniala länder under kapitalismen – antingen lever de under fullständigt förtryck eller i fullständigt kaos.

Tiotusentals protesterar fortfarande mot Henrys regering och den korrupta politiska eliten trots det pågående kaoset och våldet som omger dem. Kraven på Henrys avgång och genomförandet av rättvisa val står i centrum för rörelsen. Bakom dessa krav ligger den haitiska arbetarklassens önskan om stabilitet, högre levnadsstandard och fred.
Den senaste tidens strejker och massprotester i Port-au-Prince är en viktig utveckling, men de är begränsade eftersom det inte finns några massorganisationer som leder kampen. Denna svaghet gör det möjligt för gäng som G9 att inte bara misskreditera den större rörelsen för att tvinga bort Henry från makten, utan också att våld från samma gäng riktas mot demonstranter.
FN:s utredning om huruvida man ska skicka militär personal eller utrustning till den mordiska haitiska polisen borde vara en varningssignal för den haitiska arbetarklassen. Nu är det dags att bilda ett massparti för arbetarklassen för att organisera kamp och försvarskommittéer mot utländskt militärt våld och gängattacker, med rötter i den haitiska arbetarklassen och med krav på nyval.

Arbetarklassens styrka är, när den utnyttjas på rätt sätt, den starkaste kraften i kampen för demokratiska rättigheter. Men för att uppnå en varaktig fred och få ett slut på de haitiska massornas elände måste man föra en kamp mot själva kapitalismen.
Därför måste en sådan ny politisk masskraft beväpna sig med ett socialistiskt program, ett program som tar ekonomin ur de lokala och utländska kapitalisternas händer till demokratiskt offentligt ägande. På så sätt kan produktionen planeras utifrån behov, inte utifrån plundring och profit.
Naturligtvis skulle sådana åtgärder stöta på bittert motstånd från de imperialistiska makterna. För att slå tillbaka dem måste man fördjupa och utvidga kampen i hela regionen och kämpa för en frivillig och jämlik socialistisk federation av Karibien som en del av ett socialistiskt Latinamerika och en socialistisk värld.