För kämpande och demokratiska fackföreningar

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Såväl LO:s ordförande, Susanna Gideonsson, som förste vice ordförande Therese Guovelin och avtalssekreterare Torbjörn Johansson har beslutat att avgå, och posten som LO:s andre vice ordförande har länge varit vakant. En helt ny ledning ska därför väljas vid LO:s kongress i maj.

Ledarkrisen är ett uttryck för att LO har försvagats efter årtionden av reträtter, som grundas i att ledningen har saknat såväl tilltro till kampens möjligheter som en självständig klasspolitik. Istället har ledningen närt illusionen om att det finns en väg tillbaka till det gamla samförståndet och klassamarbetet. Men svaghet föder aggressivitet, och varje eftergift har tenderat att följas av upptrappade attacker från arbetsgivarna och regeringarna, oavsett politisk färg.
Den borgerliga baklängesrevolutionen sedan mitten av 1990-talet raserade välfärd och skapade en allt otryggare arbetsmarknad med fler osäkra, tillfälliga jobb och hårdnande villkor. Sedan dess har den fackliga organisationsgraden tenderat att falla, särskilt arbetarnas.
Men LO:s tillbakagång och försvagning är inte endast en följd av en förändrad arbetsmarknad, utan också orsakad av att man sedan 1990-talets mitt valt underkastelse istället för att mobilisera medlemmarna till kamp, vilket har resulterat i att arbetarna har fått en allt mindre bit av ”kakan”.

Medlemmarna har fått betala dyrt för LO-ledningens svek.

Istället för att löneskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän ska minska, vilket länge har varit LO:s mål, har de blivit allt större. Löneskillnaden mellan arbetare och tjänstemän är nu den största sedan 1930-talet, samtidigt som löneskillnaderna mellan kvinnor och män inte längre minskar. Enligt LO-ledningen beror detta på att man har varit beredd att ta ”samhällsansvar”, vilket är att ta ansvar för kapitalismen – inte medlemmarna.
Att LO och dess medlemsförbund inte har tagit strid för lönerna har gjort att vinsterna sedan en lång tid tillbaka har ökat på lönernas bekostnad, samtidigt som de rika bara har blivit rikare. Genom att låta ett godtyckligt ”märke” bli lönetak har LO-förbunden gett upp lönekampen innan den ens har börjat, vilket har fått som följd att reallönerna sedan 2021 har sjunkit betydligt mer i Sverige än i andra länder.
Efter att först ha varit med om att skriva en ny antistrejklag (2018) var LO-ledningen beredd att sälja ut Lagen om anställningsskydd (LAS) för att rädda Socialdemokraterna kvar vid makten och inte äventyra samförståndet med arbetsgivarna.
Sveket mot LAS innebar att arbetsgivarna fick det man länge hade krävt (lättare och billigare att avskeda anställda) och att LO splittrades, då en majoritet av förbunden inte anslöt sig det huvudavtal som LO, PTK och Svenskt Näringsliv tecknade 2022. I huvudavtalet, som har blåsts upp som det nya Saltsjöbadsavtalet, är anställningsskyddet sämre än i den nya lagen. Facktopparna har ursäktat LAS-sveket med att man vann omställningsstudiestödet, som påstods vara en historisk utbildningssatsning men som har blivit ett fiasko.

Medlemmarna har fått betala dyrt för den avgående LO-ledningens svek mot LAS och läggmatchen i avtalsrörelsen samt inte minst oförmågan att organisera ett motstånd mot den blåbruna regeringen.
Det går dock inte att vänta på att den fackliga ledningen ska vakna. Kampen mot de blåbruna behöver därför organiseras underifrån, i tvärfackliga nätverk och kampanjer som förenar de som vill kämpa.
• Slut på fackliga eftergifter – kamp och mobiliseringar, inklusive protestdagar och strejker, för att fälla de blåbruna regeringen.
• För demokratiska och kämpande fackföreningar med en ny politik och ledning som inte tjänar mer än medlemmarna och som är beredda att ta den nödvändiga fajten.