För en facklig vänster

2010-09-22 14:40:14




Trots revanschlust och kampvilja på arbetsplatserna inför avtalsrörelsen i våras, blev resultatet en besvikelse. Arbetsköparna och hö- gerregeringen jublade när facktopparna skamlöst kapitulerade i fråga efter fråga. Arbetsgivarvänligt toppstyre och bristande medlems- demokrati paralyserar fackets funktion som motståndsrörelse, skriver Bilbo Göransson som pekar på behovet av en facklig vänster.

Efter borgarnas valseger i september 2006 påbörjades arbetsgivarnas frontalangrepp på a-kassan och därmed fackföreningsrörelsen. LO-ledningen gav upp i kampen om a-kassan utan att ens våga andas orden politisk strejk. ”Istället har vi ägnat all kraft åt att påverka dem som ska ta beslutet … det finns ett antal borgerliga riksdagspolitiker som inte mår så bra när de trycker på knappen och röstar” ursäktade Wanja Lundby Wedin LO:s kapitulation.
Läggmatchen öppnade dammluckorna för en våg av attacker på arbetarklassen under hela mandaperio- den.
Den ekonomiska krisen och massvarslen 2008-2009 möttes av fackledningarna med tystnad, reträtter och undanflykter. Fackförbundet IF Metall gick med på frysta löner och lönesänkningsavtal trots att företagen fortsatte sina aktieutdelningar.
Fackliga gräsrötter över hela landet såg därför med förväntan på avtalsrörelsen 2010. Det var äntligen dags för revansch efter flera år av reträtter. Ett jobbuppror på arbetsplatserna började växa underifrån. På fle- ra restauranger, lager och fabriker förberedde sig personalen för strejk, men avtalsrörelsen blev inget trend­brott – istället skrev fackledningarna på nya svekavtal, utan strid.

Per Bardh, nytillträdd avtalsse­kreterare för LO, agiterade på hösten 2009 att arbetsgivarna förklarat krig mot fackföreningsrörelsen. Men till Svenska Dagbladet uttryckte Bardh det som att redan avtalsrörelsen 2007 gav för höga löneökningar.
Sådana arbetsgivarvänliga uppfattningar genomsyrar fackföreningarnas socialdemokratiska toppskikt. Enligt myten om ”den svenska modellen” når man avtal genom bra och artiga förhandlare som kan buga djupt och resonera sig fram med chefer och moderatregeringar.
Fackliga socialister har alltid sagt att kollektivavtal kan bara avspegla klassmotsättningarna, men aldrig ersätta dem. Är fackledningarna för fe­ga för att ta kamp, blir avtalet därefter.

I det löneledande industriavtalet blev lönepåslaget bara 3,2 procent på 22 månader, långt under även de låga mål på 2,6 procent per år som LO-ledningen satt upp. Att alla arbetare ska ha rätt till heltid, som drevs av framförallt kommunals avtalskonferenser, släpptes snabbare än kvickt när förhandlingarna närmade sig. Fortsatta deltidslösningar tilläts också inom industrin, som en fortsättning på IF Metalls krisavtal.
Sedan lagerarbetarna på Lagena gått ut i vild strejk förra året sattes blixtbelysning på frågan om växande otrygghet på arbetsmarknaden. På Lagena, systembolagets lager i Jordbro, hade fast personal sparkats och ersatts med bemanningsföretag, via ett kryphål i LAS. Knäckfrågan löstes inte i avtalsrörelsen. Istället skrevs det in i avtalet att det var fritt fram att kö­ra över medlemmarnas LAS-rätt till förmån för bemanningsföretag, mot en symbolisk straffsumma.

För finanskapitalet och storföretagens aktieägare har krisen tagit en tillfällig andpaus, men för arbetarklas­sen syns ingen ljusning under den närmaste tiden. Istället utgör fredsplikten en tvångströja på fackföre­ningarna under de kommande tjugo- två månaderna, då vinsterna kommer att fortsätta strömma in till aktieägar­na och risken för nya varsel är överhängande. Det viktigaste för den S- kontrollerade fackledningen var att undvika strejk till varje pris.
Även om Pappers, Restaurang och Elektrikerförbundet åtminstone visa­de tänderna mot arbetsgivarna, hade bjässarna Handels och löneledande IF Metall redan skrivit på sina svek. För att få till ett bättre avtal hade de mindre förbunden varit tvungna att ta ut alla medlemmar i strejk, och bryta med LO-samordningen (LO-underordningen). Kommunal gjorde klart redan från början att medlemmar inte skulle göra sig besväret i årets avtalsrörelse, trots det hårda motståndet.

Socialdemokraternas tolv år i regeringsställning under Göran Persson innebar stora nedskärningar i psykvården, sjukvården och skolan. S, V och MP hade gjort upp med borgarna om privatiseringar av statliga bolag som Telia, SJ med flera. Över hundra tusen kommunanställda förlorade jobbet och de som idag jobbar i välfärden är mer stressade och oftare sjukskrivna än någonsin.
Fackledningens sympatier var emellertid starkare till Socialdemokraterna, som då var regeringsparti, än till gräsrotsmedlemmarna, och lokalavdelningarna lämnades åt sitt öde att förhandla uppsägningsvarsel utan motkraft… i tolv svåra år!
Kommunals förbundsledning val­de också Göran Persson framför sina medlemmar under Kommunalstrejken 2003.
Men även i oppositionsställning väljer S att slå mot arbetarna hellre än arbetsgivarna. I Socialdemokraternas riktlinjer för jobb från den senaste kongressen upprepades ordet ”entreprenörer” tretton gånger. Ordet ”arbetare” nämndes ingen gång! Dess- utom ska pensionsåldern höjas med tre år.
I avtalsrörelsen 2010 deltog S hel- hjärtat med M bakom arbetsgivarnas krav på noll kronor i lönelyft för kommunalare, lärare och sjuksköterskor. Att Ilmar Reepalu, socialdemokratiskt kommunalråd i Malmö och ledande i Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), skrev under nollbudet innebar att arbetsgivarna SKL och Svenskt Näringsliv stod enade inför kraftmätningen mot facket. Kommunal höll tyst om detta och mörkade därmed hur enad motståndaren var inför lönerörelsen. Trots allt tal om jämställd­het samt högre löner och status i kvinnodominerade yrken, blev lönepåslagen de lägsta på tio år i Kommu­nal.

Banden mellan S och facken används nu endast till att binda fast förbundsledningarna vid en ensidig sam- förståndsanda med cheferna.
S har varken en alternativ ideologi, politik eller analys än de borgerliga.
De socialdemokratiska politikerna och facktopparna, Per Bardh, Ingmar Göransson, Wanja Lundby Wedin, Stefan Löfvén och Ylva Thörn har löner mångdubbelt högre än vanliga arbetare, kan sitta på okontrollerat många arvoderade styrelseuppdrag och identifierar sig mer med arbetsgivare och politiker än med undersköterskor, lagerarbetare och truckförare.
Socialister tycker naturligtvis att facken ska påverka politiken, socialismens plats är i arbetarrörelsen. Men det kan inte göras som arbetsgivarnas knähundar.
Vänsterpartiet har också sedan länge abdikerat både fackligt och poli-tiskt.
I politiken springer deras ledare ef­ter Socialdemokraternas högerspöken med förhoppningen att få ministerportföljer. I facken har Lars Ohly (V) klargjort i media att de inte har någon kritik alls av hur Socialdemokraterna styr sina fack.

Fackföreningarna har miljontals medlemmar och hundratusentals akti­va arbetsplatsombud som väntar på revansch, men de motarbetas av de egna förbundsledningarnas passivitet och förrädiska roll. För att ta striden för medlemmarna behövs ett nytt socialistiskt arbetarparti, som den medvetnaste delen av en ny bred vänster- opposition inom facken.
Lagerarbetarna i Jordbro, Stockholms sopåkare, gruvarbetarna i norr och många fler, visar vad några hund­ra kämpande arbetare kan åstadkom­ma. Tusentals organiserade arbetare har styrkan och möjligheten att slå tillbaka arbetsgivarnas politiska och ideologiska offensiv, kämpa för medlemmarnas rättigheter, pressa regeringen oavsett partifärg, och avskaffa arbetsgivarnas diktatur på arbetsplatserna.

Avtalen borde förankras genom medlemsomröstningar på klubbarnas och sektionernas årsmöten innan de skrivs på. Fackföreningarnas ledare och förhandlare måste leva som de lär, försvara det fackliga löftet och vägra direktörslika privilegier. Dagens ledning binder miljoner medlemmar till händer och fötter till ett samförstånd som tvingar arbetarna att betala kapitalets kris. För en alternativ kurs för facken krävs en alternativ, kämpande och socialistisk ledning.

Bilbo Göransson