av Elan Axelbank, Socialist Alternative (CWI:s sympatisörer USA)
”Vad vi behöver mer än hopp är handling. När vi agerar finns det hopp överallt. Istället för att leta efter hopp, leta efter handling. Då, och bara då, kommer hoppet.” De orden är Greta Thunbergs, den 16-åriga svenska klimataktivisten som sparkade igång en global protestvåg mot oförmågan att agera mot klimatförändringarna.
Hopp utan handling gällande klimatförändringar är lika meningslöst som ”tankar och böner” efter en massskjutning. IPCC:s (FN:s klimatpanel) rapport i oktober 2018 varnade för att om inga större förändringar sker kommer över 350 miljoner människor globalt vara utsatta för dödliga värmestressnivåer år 2050.
Till år 2050 beräknas det också ha inträffat skador på offentlig infrastruktur och fastigheter längs kusterna i USA för 9,2 biljoner kronor. I USA kommer skogsbränder i väst att bränna upp dubbelt så stora skogsområden som åren innan 2019. 2014 var USA ansvariga för 20 procent av de globala utsläppen av växthusgaser.
I årtionden ansågs det radikalt att ens acceptera att klimatförändringar är verkliga. Nu råder en utbredd acceptans om klimatförändringars verklighet, men mot det politiska etablissemangets frustrerande icke-handling är vad som anses radikalt att faktiskt föreslå storskaliga lösningar på de storskaliga problemen.
Klyftan mellan vidden av problemen vi står inför och lösningarna som läggs fram av etablissemangets politiker kan ses i fråga efter fråga – oavsett om det är den obscena ekonomiska ojämlikheten, systematisk rasism och sexism, eller den överhängande klimatkrisen. Detta är en central drivkraft bakom politiseringen och radikaliseringen som just nu äger rum i världen bland vanligt folk.
Det är i denna kontext som ”Green New Deal” (den nya gröna given) föreslås av Alexandria Ocasio-Cortez, kongressledamot från New York som beskriver sig själv som demokratisk socialist. Den får massivt stöd i landet och sätter villkoren för debatten om vad för slags handling som behövs för att bekämpa klimatförändringarna.
På Ocasio-Cortez föreslag är Green New Deal en resolution, inget lagförslag, vilket innebär att den inte är bindande. Om den går igenom sätter den upp prioriteringar för kongressen när den tar fram framtida lagförslag och policyer.
Green New Deal manar till att 100 procent av energibehovet i USA ska tillgodoses av rena, förnybara nollutsläppskällor. Även om de flesta mediebyråer har rapporterat att den manar till 100 procent förnybar energi till år 2030 specificerar själva resolutionen inget årtal. Den manar till en översyn av hur USA:s transporter kan göras klimatvänliga. Den manar också till att uppgradera ”alla nuvarande byggnader i USA och att bygga nya byggnader” med maximal energieffektivitet, samt till internationella utbyten av teknologi, expertis, produkter och finansiering som kan hjälpa andra länder att också uppnå en Green New Deal.
Resolutionen läggs fram som ett långtgående program mot fattigdom med ett starkt språk mot ekonomisk och social ojämlikhet. Den manar till skapandet av miljontals ”högkvalitativa fackanslutna jobb som betalar bra löner, anställer lokalt, erbjuder tränings- och utvecklingsmöjligheter, och garanterar löne- och förmånsjämlikhet för arbetare drabbade av övergången”.
Den manar även till en demokratisk och deltagande process som inkluderar arbetare och förtryckta samfund i att planera, införa och administrera Green New Deal på lokal nivå, även om det inte sägs hur detta ska göras i praktiken.
Utöver miljön manar Green New Deal till att alla i USA ska garanteras jobb med familjeförsörjande löner, tillräcklig familje- och sjukledighet, betald semester och trygga pensioner. Den vill stoppa USA:s ”historiska förtryck” av kvinnor, färgade och invandrare.
Resolutionen avslutas med en uppmaning till regeringen att garantera alla en högkvalitativ sjukvård, bostäder man har råd med och generell ekonomisk trygghet.
Trots att USA är det rikaste landet i världshistorien garanteras inte ett enda av dessa basbehov för vanligt folk. Vi får höra att det skulle kosta för mycket att tillmötesgå allas basbehov och att genomföra en övergång till 100 procent förnybar energi.
Samtidigt sitter de tre rikaste männen i landet på en förmögenhet motsvarande vad de 50 procent fattigaste i landet har. 100 bolag globalt har stått för 71 procent av utsläppen av industriell koldioxid sedan 1988. Sanningen är att vår civilisation och planet offras för att en handfull människor ska fortsätta tjäna massiva mängder pengar. Green New Deal vill vända på detta.
IPCC-rapporten från 2018 uppskattar att det skulle kosta 8,28 biljoner kronor per år att införa det program rapporten säger är nödvändigt. Green New Deal är format utifrån rapportens förslag och Ocasio-Cortez föreslår att de nödvändiga åtgärderna delvis ska betalas med en 70-procentig marginalskatt för alla med en inkomst över 92 miljoner kronor. Det är en bra början, men inte tillräckligt för att finansiera hela programmet.
Vidare finansiering borde komma från att beskatta de stora fossila bränslebolagen, storbanker och ekonomiska institut. Dessa företag är dock inte särskilt sugna på att bli beskattade med miljardtals dollar för att bemöta klimatförändringarna. De är redo att lansera en enorm opposition mot Green New Deal, som kommer att bli allt mer synlig när rörelsen till stöd för förslaget växer.
Hittills har oppositionen mest bestått i påståenden om att Green New Deal är en orealistisk fantasi. Detta slags avfärdanden är ofta den styrande elitens och politikers första argumentation när de konfronteras med djärva progressiva idéer som hotar deras intressen.
I Demokraternas primärval 2016 menade Hillary Clinton vid upprepade tillfällen att många av Sanders förslag, särskilt Medicare for All (allmän sjukvård), är ett ”luftslott”. Nu, tre år efter att Sanders populariserade Medicare for All, stödjer en majoritet av amerikanerna det, däribland en majoritet av Republikanerna.
Långvariga etablissemangs- och företagsvänliga Demokrater känner sig nu tvingade att ge verbalt stöd till en sån politik för att ens ha en chans att få några av de demokratiska rösterna. Så kan också bli fallet gällande Green New Deal.
Vi måste dock vara försiktiga. Det finns en stor skillnad mellan att ge muntligt stöd till Green New Deal under en valkampanj och att stödja de konkreta åtgärder som krävs för att uppnå den, för att inte tala om bygget av den rörelse som krävs för att vinna den. Offentliga uttalanden är en sak, men bakom kulisserna utövar lobbyister och näringslivsintressen ett starkt tryck och ger till och med direktiv till politikerna de finansierar om vad de kan och inte kan göra.
För att ena alla som vill förhindra den hotande katastrofen krävs det tydliga, djärva krav. Det kräver också en förståelse för hur stora progressiva förändringar kan vinnas. Den enda kraften kapabel att motverka den inbitna företagsoppositionen är en massrörelse centrerad i den sociala och ekonomiska makten hos arbetarklassen.
Nyligen skickade ledningen för den amerikanska fackfederationen AFL-CIO:s energikommitté ett öppet brev till de som stödjer Green New Deal. De skrev att de håller med om behovet att ta tag i klimatförändringarna och investera i förnybar energiteknik och uppmärksammade Green New Deals uppmaning till att inkludera arbetare och fack i processen.
De menade dock att resolutionen är ”alltför tom på specifika förslag som talar om våra medlemmars jobb och vår ekonomis kritiska sektorer (…) och för löften som inte går att uppnå eller är realistiska”. Den fortsätter: ”Vi kommer inte att se på och tillåta att hot mot våra medlemmars jobb och deras familjers levnadsstandard står obesvarat”.
Det finns element av skrämselpropaganda här som måste bemötas. Det verkliga hotet mot fackliga medlemmar och alla arbetare är inte Green New Deal. Det är vd:arna i tillverknings-, bygg- och energisektorerna samt näringslivsetablissemanget inom båda partier som tillåter rådande status quo av låga löner, försämrade förmåner och ökad levnadskostnad, för att inte tala om de katastrofala effekterna av klimatförändringarna.
Faktum är att resolutionen manar till ”högkvalitativa fackanslutna jobb”. Att säga att det är en attack på jobb och familjers levnadsstandard är helt osant, även om den skulle må bra av mer specifikationer.
Miljörörelsen har tidigare felaktigt och frekvent avfärdat de legitima bekymren hos arbetare om deras jobb och levnadsstandard. Ocasio borde nu bjuda in arbetarrörelsens ledare till att diskutera fram ett enat förslag som alla arbetare och miljöaktivister kan ställa sig bakom.
Det finns fackföreningar som stödjer radikal handling mot klimatförändringarna och nu bör mobilisera stöd för en arbetares Green New Deal och visa ett alternativ till de konservativa ledningar som just nu dominerar i de flesta fack. Det är de fossila bränsle-topparna som måste läggas åt sidan, inte arbetarna som har en nyckelroll i att kämpa för denna industriella övergång.
Att vinna en arbetares Green New Deal kommer kräva att en rörelse som inte ser topparna i storföretagarpartierna Demokraterna och Republikanerna som sina allierade, utan istället hämtar i kraft genom mobiliseringar till massprotester, strejker och blockader.
Anledningen till att vi är i denna sits från första början är att vi lever i ett samhälle där de politiska och ekonomiska besluten dikteras av de privatägda företagens profiter. Eftersom seriösa handlingar skulle kräva direkta attacker på de intressen som styr stora skikt av företags-USA är det politiska etablissemanget emot alla omfattande förslag att snabbt gå mot 100 procent förnybar energi.
För att uppnå en total övergång till en ekonomi baserad på förnybar energi till år 2030 krävs oemotsvarade steg i motståndet mot det privata ägandet av nyckelsektorer av ekonomin.
Tyvärr accepterar varken Ocasio-Cortez eller Sanders att vi behöver gå bortom kapitalismens ramar för att uppnå dessa mål, vilket är en fundamental svaghet i deras tillvägagångssätt.
Så länge de stora energibolagen är privatägda och styrs på grundval av vinstintressen och konkurrens kommer de att kämpa emot Green New Deal och vidden av den finansiering, planering och samarbete som behövs. Vi måste ta dessa bolag i offentlig ägo under demokratisk kontroll och styre av arbetarklassen för att kunna genomföra en sådan långtgående plan, speciellt på så kort tid.
Övergången måste innefatta en total omstrukturering av infrastrukturen, när nyckelsektioner av tillverknings- och byggindustrierna också tas över i offentlig ägo. Kollektivtrafiken måste massivt byggas ut. Nya snabbtåg och järnväg måste byggas, och bilindustrin separeras från olja.
Resurserna finns redan för de massiva initiativ som är nödvändiga. Enbart de 15 största bankerna i USA äger tillsammans 124,2 biljoner kronor. De kommer aldrig att ge bort dessa pengar för allmänhetens bästa frivilligt. Därför är det också nödvändigt att som en del av denna övergång ta över storbanker och finansinstitut i offentlig ägo.
Det krävs en enad och massiv arbetarklassrörelse som medvetet kämpar för att kunna uppnå detta, eftersom miljardärsklassen frenetiskt kommer att göra allt för att behålla sin makt och förhindra en verklig samhällsomvandling. Ett nödvändigt verktyg för denna kamp är bygget av ett nytt arbetarparti med ett tydligt socialistiskt program.
Vi delar helt Green New Deals övergripande mål om att få ett slut på fattigdom och förtryck, men detta kan inte uppnås inom ramarna för detta systemet; det krävs en revolutionär förändring.
Med den internationella klimatkrisens upptrappning har mänsklighetens behov av att gå från kapitalism till socialism aldrig ställts mer på sin spets.
Gå med i vår kamp för en grön omställning och socialism.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.