För en social bostadspolitik

En social bostadspolitik är i särklass en av de viktigaste bostadspolitiska frågorna då hemmet är så sammankopplat till andra samhällsfrågor. Trots detta råder det en total avsaknad av bostadspolitiska initiativ om hur bostadskrisen kan lösas.

KRISTOFER LUNDBERG

En avgörande fråga som borde få mer uppmärksamhet är behovet av en ny social bostadspolitik, men avsaknaden av förslag på lösningar från vänster har gett regeringen möjlighet att genom januariavtalet gå fastighetsägarnas ärende från höger med förslag som ska säkra deras fortsatta vinster snarare än att lösa problemen för de mest utsatta.

Att dagens bostadspolitik har havererat är tydligt. Bostadsbrist, hemlöshet och trångboddhet breder ut sig. Hyror chockhöjs, reno­vräkningar och undanträngning sker i spåren av utförsäljningar, ombildning och privatisering, vilket gentrifierar hela områden.

Dagens bostadspolitik har vänt de ekonomiskt utsatta ryggen. De med störst behov har lämnats utanför den ordinarie bostadsmarknaden där bostaden har gått från att vara en rättighet till att vara en handelsvara, från att vara samhällets ansvar till att bli individens ansvar.

Själva bostadsbyggandet är hälften så stort som behoven och det som byggs är för dyrt.

Här behöver hyresgäströrelsen och vänstern i bred bemärkelse gå på offensiven för en ny social bostadspolitik och lägga egna förslag utifrån behoven, oberoende från något parti hos det politiska etablissemanget.

Regeringens förslag på marknadshyra handlar framför allt om att säkra företagens vinster snarare än att lösa bostadsbristen. Det om något avslöjar hur allvarlig situationen är då till och med fastighetsägarna nu oroas över att morgondagens hyresgäster inte ska ha råd att bo kvar med deras hyreshöjningar och höga hyror vid nybyggnation.

Den allmänna krisen i bostadspolitiken kommer att fördjupas av januariavtalet. Bostadsbristen kan bara lösas med en annan politik som sätter behoven främst. För detta krävs det en massiv rörelse underifrån som mobiliserar hyresgästkollektivet kring konkreta förslag och ställer krav på makthavare att ta ansvar. Bostadsbyggandet måste utgå från de behov som finns. Bostadsbristen måste byggas bort med ett nytt miljonprogram.

Sedan 1990-talets systemskifte då stora delar av bostadsmarknaden privatiserades har Sverige saknat en social bostadspolitik. Ansvaret att ordna bostad togs från samhället och lades på individen.

Att ha en plats att kalla hem är en rättighet, en grundpelare i välfärden, ett lika självklart behov som mat på bordet för att kunna sköta arbete, utbildning och möjligheten till att ha ett socialt liv.

Bostadspolitiken måste vara en självklar del av välfärdspolitiken, lika självklar som rätten till skola och sjukvård. Så är tyvärr inte fallet. Bostadspolitiken har överlämnats till marknadskrafterna. Bostadskrisen är ett direkt resultat av detta.

Att bostäder har blivit dyrare har slagit hårt mot resurssvaga hushåll. Hemlöshet och akut hemlöshet har ökat. Socialtjänsten rapporterar att allt fler personer söker hjälp för att få bostad.

En social bostadspolitik handlar om att hålla samman samhället som idag slits isär, att stoppa undanträngningseffekterna som kommer med höjda hyror. Lösningen kan därför aldrig stavas marknadshyra eller social housing.

En social bostadspolitik kan inte skiljas från bostadspolitiken i sin helhet, utan måste utgöra ryggraden i bostadspolitikens utformning och vara en del av den generella välfärdspolitiken, fri från privatiseringar. 

Detta genom kommunala bostadsbolag med tydliga ägardirektiv, riktade sociala krav och åtgärder för att ge bostad till de med störst behov.

Lösningen kan inte bara vara att ge förtur till utsatta grupper idag, utan att öka produktionen av billiga bostäder. 

Idag är det nya och stora grupper som står utanför bostadsmarknaden och med stort behov av ett eget hem; unga, ensamstående, invandrare, låginkomsttagare, våldsutsatta kvinnor och äldre.

Det låga antalet nybyggda bostäder, i kombination med befolkningsökningen, innebär att antalet lediga lägenheter har minskat. Som ett resultat av bostadsbristen minskar rörligheten. Det är främst unga som flyttar långa sträckor för jobb och utbildning, men avsaknaden av bostäder hindrar denna förflyttning.

Antalet individer med svagare ställning på bostadsmarknaden har ökat i takt med att klassklyftorna, boendekostnaderna och bostadsbristen har ökat. En svag ställning på bostadsmarknaden hör ofta samman med en svag ställning på arbetsmarknaden.

Socialister har ett ansvar att inte bara försvara vad som en gång har varit, utan också att utarbeta ett program och strategi för att vända utvecklingen.

Hyresgäströrelsen har ett ansvar att mobilisera medlemsbasen för att försvara och utveckla allmännyttan, bekämpa marknadshyror, reno­vräkningar med mera. Men den bör också ta kamp för en ny social bostadspolitik som en del av välfärdspolitiken som utgår från de behov som finns.

RS/Offensiv står för:

• Sänk hyrorna – inga vräkningar.
• För trygghet i boendet – alla ska kunna bo kvar.
• Bygg bort bostadsbristen – renovera miljonprogrammet.
• Kommunalisera privata slumvärdar – nej till utförsäljningar.
• Nej till höjda hyror – 0-alternativ vid renovering.
• Nej till marknadshyra och social housing.
• Stärk och utveckla allmännyttan – bort med skattediskrimineringen mot hyresrätter.
• Ägardirektiv med sociala krav och åtgärder – nej till ombildningar.
• Makt och inflytande till hyresgäster över lägenheter och lokal­områden
• För kommunala bostads- och byggbolag. ■