foto: Elias Theodorsson
Sahlgrenska har varit hårt drabbat av nedskärningar de senaste åren. Samtidigt tjänar riskkapitalbolag storkovan – varje år plockar privata välfärdsföretag ut omkring 9 miljarder kronor i vinst, vilket skulle räcka till att anställa 23 000 undersköterskor
Sommarens kris inom vården har varit ett återkommande tema både i nyheter, i samtal, på blogginslag och i kommentarer på Facebook. Men även om många vittnar om att sommaren 2014 var värre än någonsin begränsas problemen inte till sommaren. Många av de som jobbar inom vård och omsorg upplever en ständig stress, samtidigt som arbetets värde inte märks i lönekuvertet.
En vecka innan valet, den sjunde september, mobiliseras det till protest mot situationen inom den svenska vården. Vårdvrålet är mottot för den demonstration som äger rum i Stockholm nu på söndag den 7 september mellan klockan 12 och 13 på Sergels torg. Demonstrationen organiseras av olika gräsrotsrörelser: Sjuksköterskor ryter ifrån, Socialistiska läkare, Inte under 24 000, Hemtjänstupproret och Barnmorskor för trygg och säker vård. Kraven är: Tillräckliga och väl prioriterade resurser, ett hållbart arbetsliv och ökat personalinflytande.
En av de viktigaste frågorna som förs fram är arbetsmiljön. Särskilt sommarens kris i vården har inneburit en pressad situation för både personal och patienter. På nätet finns det många frustrerade och upprörda vittnesmål om hur det har varit: På Vårdfokusbloggen kommenterar en sjuksköterska sin situation så här:
”Visby lasarett har varit ett rent helvete i sommar. /…/ På tre månader har jag arbetat elva ’långpannor’.
Det vill säga, börjat till exempel klockan 07 och fått arbeta till klockan 22. För att sedan gå på igen morgonen efter. /…/ Varenda dag (så gott som) denna sommar, har jag gått hem och känt mig otillräcklig.
Och utan min undersköterska hade jag inte klarat dagen!!!”
Särskilt på akutmottagningar runt om i landet har personalen jobbat i en utsatt position då många vårdplatser stängdes ner, vilket gör att de sjuka tvingas stanna kvar längre på akuten. Hjälpropen som skickades ut av en sjuksköterska på akuten på Skånes universitetssjukhus i Lund om en natt på sommaren gick som en löpeld genom media och gav en skakande bild av arbetets utsatthet och vilka omöjliga val sjuksköterskan ställs inför:
”Jag har tre unga killar som är fulla och hamnat i slagsmål, de behöver samtliga sys, sedan ligger Agda, 92 år, i korridoren, [hon] har ramlat på boendet inatt när hon skulle kissa. Agda behöver också sys i pannan och tvättas rent för det är blod överallt och hon har också kissat på sig. Inne på rum tre ligger Kalle, 78 år, med behov av att spola sin kateter regelbundet för att det inte ska bli stopp”.
Förutom stängda vårdplatser för att klara sommaren ställdes operationer in, personalens semestrar sköts upp, det blev mer övertid och bemanningsföretag anlitades. Efter sommaren riskeras dock situationen att permanentas på många håll. I Halland har 300 sjuksköterskor ”sålt” sina sommarsemestrar till arbetsgivaren, det vill säga skjutit upp dem mot ersättning, men står nu inför den absurda situationen att inte ens vara garanterade semester under hösten.
I slutet av augusti är fortfarande 769 vårdplatser på akutsjukhusen i Stockholms län stängda. Men även från andra delar av landet som Örebro och Skellefteå kommer rapporter om att stängda vårdplatser förblir stängda även under hösten. På Facebook-gruppen Stöd våra sjuksköterskor berättar en sjuksköterska att Kirurgavdelningen i Eskilstuna stängde ner cirka 20 platser över sommaren som förmodligen inte kommer att öppnas upp igen. ”Hela sjukhuset har varit kaotiskt under sommaren på grund av detta och personalen på kirurgen har fått jobba med cirka sex-sju överbeläggningar”.
Den anspända arbetsmiljön innebär dock fler problem än bara stress för de direkt drabbade. I fjol granskade SVT övertidsarbetet och fann att misstagen ökade med mer övertid.
I de tre granskade landstingen (Stockholms län, Västra Götalandsregionen och Region Skåne) ökade övertiden med 28 procent mellan 2009 och 2012. Under samma tidsperiod ökade Lex Maria-anmälningarna med 16,3 procent (Lex Maria är en lag som innebär att ett landsting/region eller en kommun ska anmäla till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, om en patient drabbats av eller riskerat att drabbas av en allvarlig skada eller sjukdom).
Och på Aftonbladets debattsida larmade bland annat läkaren Arvin Yarollahi, medförfattare till boken Hjälp oss, om att åtta människor dör dagligen p g a misstag i vården och att 100 000 skadas årligen.
Den förklaring som oftast ges till vårdkrisen är bristen på sjuksköterskor, i synnerhet specialistsjuksköterskor och barnmorskor. Men det är bara halva sanningen. Nedmonteringen av vården har pågått under lång tid. Den har dock antagit en ny dimension med de senaste årens alltmer aggressiva högerpolitik.
Under Alliansens styre har man skapat en gigantisk marknad inom vård och omsorg. Med New Public Management (NPM) som ledord har patienter och brukare blivit kunder och konsumenter av vård. Istället för en gemensamt planerad vård drivs den offentliga vården som ett privat bolag med budgetdisciplin med en ständig press att sänka kostnaderna. Privatiseringen av välfärden har lett till att miljarder skattekronor hamnat i privata fickor och mest har de riskkapitalister som äger Aleris, Attendo, Capio och Carema/Vardaga fått.
Få länder har gått så långt i avregleringen av välfärden som Sverige har gjort. Med införandet av NPM kom nya ord på dagordningen som dock egentligen är gamla idéer i nyliberal tappning: Privatisering, upphandling, konkurrensutsättning, interndebiteringssystem, beställarutförarmodeller, kontraktsstyrning med flera. Särskilt LOV (Lagen om valfrihet) har drivit på processen med en allt snabbare avveckling av den offentligt finansierade välfärden.
De som i första hand har tagit del av denna marknad är inte små personalkooperativ eller liknande. Åtta av de tio största vårdkoncernerna och tre av de största skolkoncernerna ägs av riskkapitalbolag. Formella ägare är riskkapitalbolagens fonder, vilka är placerade i skatteparadis som Jersey, Guernsey och Caymanöarna. Tillsammans gjorde de tio största koncernerna en rörelsevinst på 9,5 miljarder kronor åren 2008-2012, enligt Kent Werne, redaktör för boken Den stora omvandlingen – en granskning av välfärdsmarknaden.
Avkastningen är inom den privata välfärdssektorn hög, betydligt högre än hos andra branscher. Till exempel har Carema/Vardaga ett avkastningskrav på 20-25 procent.
I och med privatiseringen infördes även en mängd olika regler med ökade byråkratikostnader.
”Detta är inte så svårt att inse. Om kontrakten ska förlängas med hundratals sidor detaljerade föreskrifter och varje mått och steg hos entreprenörerna övervakas riskerar naturligtvis kostnaderna att skjuta i höjden (Framtidens välfärd – delrapport 1, 2013). Dessa regler har fört med sig ökade krav på registreringar av olika kvalitetsmål som delvis är helt godtyckliga.
Så skapade man till exempel de så kallade ”kömiljarderna” för att minska vårdköerna. Detta har inneburit att nybesök hos läkare prioriteras framför återbesöken även om det drabbar de mest sjuka som får vänta längre till nästa läkarbesök.
Ett annat exempel är att olika diagnoser ger olika ersättningar som har lett till att vissa diagnoser plötsligen har fått en ”inflation”.
Privatiseringarna har lett till en större otrygghet med mer visstid och deltid. På 1990-talet fanns det 5 000 bemanningsanställda, idag finns det 130 000. En del av ”marknaden” som särskilt är utsatt är hemtjänsten. I Stockholm finns det idag över hundra olika bolag att välja för den som ska få hjälp. Samtidigt är den faktiska möjligheten att kunna önska vilka typer av hjälp man vill ha starkt begränsad.
Andelen äldre på vård- och omsorgsboende (äldreboende) minskade med 1 500 på ett år, samtidigt som de som har fått hemtjänst höll sig på samma nivå under samma tidsperiod. För personalen inom de olika hemtjänstföretagen innebär privatiseringsvågen framförallt en ökad tidspress och kontroll. Anna Bäsén, som är journalist och undersköterska, ”wallraffade” på ett privat hemtjänstföretag och efteråt gav hon i Expressen den 27 augusti en skakande bild av hur vinstintressen går före både de anställdas hälsa och de äldres behov.
Privatiseringar har även inneburit ett hårdnande klimat på arbetsplatserna med sämre anställningsskydd, framförallt när det saknas kollektivavtal. Inom den privata sektorn saknar de anställda oftast även meddelarfrihet. Så kallade visselblåsare har fått utstå mycket press och påhopp. Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan (MAS) Marie Sundström, som först larmade om missförhållanden hos de äldreboende på Koppargården som drevs av Carema, berättar i Dagens Arena om hur hon blev utsatt för hård kritik av bland annat den nyliberala tankesmedjan Timbro. I mars i år plockades hon bort som MAS i Hässelby-Vällingby, där hon arbetat som medicinskt ansvarig sjuksköterska i 22 år.
Det kommer inte att räcka med att rösta i höstens val för att råda bot på vårdkrisen, även om många kommer att dra en lättnadens suck om Alliansen kan röstas bort. Det står dock redan klart att en ny S-ledd regering inte kommer att bryta med högerpolitikens nedskärningar och privatiseringar.
Det krävs en verklig satsning på vård och omsorg. Rättvisepartiet Socialisterna (RS) kräver en upprustning av välfärden där behoven ska styra och inte marknaden. Till de som menar att detta är en utopi eftersom det ”inte finns pengar” vill vi påminna om att Attendos ägare i fjol plockade ut cirka en miljard kronor ur bolaget genom en ”omfinansiering” av lånen. Ett annat exempel där pengarna finns i överflöd är bankernas vinster, som dagligen motsvarar svindlande 173 miljoner kronor.
Genom att erbjuda värdiga löner och anställa fler personal kan arbetsmiljön direkt förbättras samtidigt som vård- och omsorgstagarna kan få snabbare och bättre vård och omsorg.
Vinstförbud inom vård och omsorg skulle vara ett första steg för att på en gång skapa mer resurser till verksamheten. Självklart krävs det meddelarfrihet och kollektivavtal för att skapa trygga jobb. Det ska vara självklart att kunna rapportera om missförhållanden och yttra kritik utan att behöva frukta för att bli av med sitt jobb.
I slutändan behövs det dock ett slut på upphandlingseländet som slukar resurserna. Välfärden behöver återtas i offentlig ägo, dock under demokratisk kontroll av personal och patienter/brukare. Det gäller inte att helt enkelt vrida klockan tillbaka, utan tvärtom skapa förutsättningar för att personal kan bidra med sina idéer på arbetsplatserna.
För att uppnå detta kommer det att behövas kamp. Kapitalisterna kommer inte att släppa greppet om välfärden i första taget,eftersom de då skulle gå miste om sina profiter. Det krävs att facken tar strid. Rättvisepartiet Socialisterna (RS) har länge fört kamp för förbättringar, som mot delade turer i Luleå och för kollektivavtal vid upphandlingar i Haninge, och har genom gemensam kamp underifrån kunnat uppnå segrar.
Genom massrörelser och strejker är det möjligt att utmana kapitalet och dess politiker. Vårdvrålet är ett viktigt steg framåt och RS/ Offensiv uppmanar alla att delta på söndagens manifestation i Stockholm på Sergels torg mellan klockan 12 och 13. ■
RS/Offensiv kämpar för:
- 200 000 nya offentliga välfärdsjobb.
- Massiv upprustning av vården – behoven ska styra. Fler anställda på bättre villkor och fasta jobb. En barnmorska per födande kvinna.
- Bryt den negativa trenden – omedelbar ökning av antalet vårdplatser. Kraftigt höjda vårdlöner. Låt bankvinster och de rika betala.
- Demokratisera sjukhus och andra vårdinrättningar.
- Riv upp privatiseringarna, med köp- och säljsystemen (NPM). Avskaffa vårdval och LOV. Kasta ut riskkapitalisterna. Stoppa nedskärningarna.
- Vård, skola och omsorg måste drivas i offentlig regi och under demokratisk kontroll av anställda, brukare, patient- och anhörigorganisationer.
- Facken inom vården måste ta strid – för ett riksomfattande vårduppror.
