För ett socialt 34-punktsprogram mot gängkriminaliteten

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Sommarens dödliga gängkrig har lett till vad några kriminologer har kallat en ”kriminalpolitisk kapprustning”. Iskalla högervindar blåser nu upp bakom krav på att ytterligare skärpa det omfattande 34-punktprogram mot gängkriminaliteten som regeringen lade fram efter blocköverskridande samtal för ett år sedan. Vad som krävs är ett annat 34-punktsprogram med fokus på sociala krav.

Att högerpolitiker som Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson har sett sin chans att vända blickarna bort från coronapandemin och de brister i den svältfödda och privatiserade vården, äldreomsorgen och läkemedelshanteringen som denna avslöjat är inget att förvånas över. 
Även ett par poliser i framskjutna positioner har valt att själva kasta nya vedträn på kriminalpolitikens högerbrasa, som inga ledande politiker hittills visar några tecken på att bemöta. Sedan förra lördagens famösa Eko-intervju med den biträdande rikspolischefen Mats Löfving som den 1 oktober blir ny regionpolischef i Stockholm tycks det som om alla spärrar har släppts.
Utan att alls motsägas av några etablerade politiker påstod Löfving att det i Sverige finns ett 40-tal kriminella klaner som kommit till Sverige enbart för att begå brott. Som om kriminaliteten satt i generna påstod han till och med att deras barn ”har en ambition redan från födseln av att ta över i kriminalitet”. 
Med detta som ansats utmynnade intervjun i ännu mer repressiva krav, som rätten att avlyssna även icke brottsmisstänkta och att införa minst sagt provokativa visitationszoner. Den som inte vill visiteras kan hålla ju hålla sig undan, föreslog han.

Stor plats i det kriminalpolitiska högerdrevet har också tagits av Fredrik Kärrholm, som både är kriminolog, polisinspektör i Rinkeby, tidigare ledarskribent i Svenska Dagbladet och författare till Polishandboken och nu senast boken Gangsterkultur. Enligt honom har Sverige idag inte bara ett stort problem med kriminella klaner, utan ännu mer med den ”gangsterkultur” med ”brist på svensk moral” som han anser råder i invandrartäta förorter och stadsdelar. 
Att kriminalitet har sociala orsaker avspisar han utan vidare. ”Socioekonomiska faktorer har ett begränsat förklaringsvärde för gängkriminalitetens framväxt”, påstår han på DN Debatt den 9 september, med argument som att Sverige redan har en väl utbyggd välfärd, med ”mer pengar per skolelev än genomsnittet för OECD-länderna” och en ”genomgående god bostadsstandard”. 
För Kärrholm är lösningen på kort sikt mycket längre fängelsestraff än politikerna redan föreslår. 
Att ”majoritetssamhällets ideal och värderingar måste stärkas” är hans andra ben i inlägget på DN Debatt. ”En förutsättning för detta är samtidigt att invandringen – som orsakar social desorganisering – minimeras”, tillägger han. ”Förorten behöver bli mer svensk, med ideal som laglydnad, jämställdhet, artighet, egenansvar och skyldigheter gentemot samhället. Ingen måste dansa små grodorna eller äta kräftor, men de goda värderingar som har gjort Sverige starkt måste vara rådande även i våra förorter. Hur barn hälsar på polisen är en mätsticka”, hävdade han redan i en gästledare i Svenska Dagbladet 2017. 

Vad värre är går en huvudledare i DN den 12 september så långt i denna sorts förnekelse av sambandet mellan raserad välfärd och kriminalitet att ledaren inte drar sig för att peka ut ”vänsterpolitiker och förortsaktivister” som medskyldiga till ”en hel del av gängkriminaliteten” genom att alls påtala detta samband. Så här skriver DN: 
”I Lasse Wierups DN-intervju från i fredags framträdde ’Kerim’ som vuxit upp i en kriminell klan i Stockholm: ’Det kommer till en viss gräns och då tänker man: okej, jag har inga andra val, samhället ger inte mig vad jag vill ha, förstår du?’ Den attityden, underblåst av vissa vänsterpolitiker och förortsaktivister, kan förklara en hel del av dagens kriminalitet”. 

I ett sådant debattklimat, där heller inga invändningar hörs från den S-ledda regeringen, vågar högerpolitiker Ulf Kristersson och hans RUT-avdragsvurmande parti till och med föreslå ytterligare socioekonomiska försämringar för de redan fattiga i sin budgetmotion, som krav på ett bidragstak och en kvalificering in till välfärden. Om M får råda ska summan av olika bidrag aldrig få bli högre än 75 procent av en usel lägstalön.
Självklart är det polisens uppgift att gripa och lagföra de mördare och tungt gängkriminella som våldför sig på våra förorter. Kanske är därför vissa av regeringens 34 punkter mot gängvåldet befogade.
Men, som fyra forskare i kriminologi har invänt i en replik på DN Debatt till Kärrholm, känner de inte till ”någon ansedd kriminolog som noggrant har granskat den samlade forskningslitteraturen om ’avskräckning genom dömande’ som tror att brottsfrekvenser kan minskas genom avskräckning genom att öka strängheten i de straff som ges i domstolar.” 
Enligt forskarna inser även många polischefer att visitationszoner är kontraproduktiva metoder. Som till exempel Olle Wästberg, svensk generalkonsul i New York, beskrivit har också polisen i New York av detta skäl upphört med sådana visitationer för att istället satsa på lokalt förankrade poliser i små distrikt.

Även flera poliser anser att det krävs förebyggande sociala åtgärder för att hejda nyrekryteringen till brottslighet. Det räcker inte med en satsning på enbart polisen, förklarar till exempel Fredrik Gårdare, polis och en av landets främsta experter på gängbrottslighet i tidningen ETC.
– Vilken vilja har vi att ordentligt förändra samhället? Det handlar till exempel om att bryta boendesegregationen, att genomföra stora förändringar. Tror vi att vi kan hitta en lösning genom inlåsning biter vi oss i svansen. Detta är en tragik, flera har tagit livet av folk, är farliga och måste låsas in. Men allmän inlåsning är ingen lösning. De som gapar högst kan titta på USA, där straffen är mycket långa – utan någon synbar effekt på gängproblemen, säger han.
– Vi måste jobba tillsammans och höja kompetensen. Idag skickas 21-åriga socialarbetare som fortfarande bor hemma till de mest utsatta områdena. De orkar i ett år, sedan slutar de gråtande.

Man behöver inte vara kriminolog för att fatta sambanden. Idag slår båda lärarfacken, som allra senast Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand, larm om ”hur extremt olika elevers möjligheter är att få möta utbildade och behöriga lärare – från nära nog samtliga lärare på skolor i områden med stark socioekonomisk status, till mindre än varannan lärare vid skolor i socialt mer utsatta områden och i många glesbygdskommuner”. Lärare slår också larm om hur trångboddhet och andrahandsboenden är en starkt negativ faktor i barnens skolgång.

Låt oss därför instämma i Fredrik Gårdares fyra nyckelkrav, som vi själva har ställt många gånger:
• Satsa på skolan. Öka antalet vuxna i skolan minst fyrfaldigt. 
• Stötta barnen och föräldrarna i trasiga familjer. 
• Fritidsverksamhet. Satsa på aktiviteter och värderingar. Ge alternativa förebilder till de äldre kriminella. 
• Satsa ordentligt på att behandla psykisk ohälsa bland ungdomarna. 
När Norra Järva Stadsdelsråd ett par veckor efter vårt öppna stormöte mot våldet den 5 september samlas till årsmöte nu på söndag är det också en idé att utveckla liknande krav i ett 34-punktsprogram för social upprustning av förorterna och en politik som bryter segregationen och de växande klyftorna mellan rika och fattiga, inte minst som en replik på regeringens ensidiga fokus på repressiva metoder.
Det är där välfärden har rivits ner och sålts ut som kriminaliteten tar fart.