Ira Mallik skriver i Aftonbladet 5 mars om ”ett feministiskt triumftåg som kraschade: Dags att gå i opposition”. Högerregeringens vårdnadsbidrag och skattesubventionerade pigjobb – liksom attacken på a-kassan och förlängd arbetsgivarrätt till ”fri vissttidsanställning” – står i dag som monument över en backlash för kvinnors rättigheter. Mallik har också rätt i att krisen för den sorts feminism som representerats av Feministiskt initiativ (Fi), det socialdemokratiska nätverket Feministas och den så kallade tredje vågens feministiska mediadebatt rotats i deras ”svala intresse för klass och arbetarkvinnors ekonomiska villkor”.När Kommunals kvinnor gick ut i strejk för högre löner 2003 var det inte bara LO, det socialdemokratiska partiet och till sist den egna förbundsledningen som lämnade dem i sticket. Inte heller de feministiska skribenterna och akademikerna lyfte ett finger. Utan stöd i form av vare sig manifestationer eller debatter kunde heller inga allianser byggas. Därmed förblev Fi, liksom Feministas, isolerat från de lågavlönade kvinnorna. Desto mer förödande för Fi blev därför smällen från SVT-filmen Könskriget.
Nu är det dags för en ny avtalsrörelse. Det sker på en arbetsmarknad där hela arbetarklassen i dag utsätts för en makalös utsugning av kapitalägarna och deras nyliberala regering, där de lågavlönade kvinnorna drabbats allra värst av ökade löneskillnader, ökad ”flexibilitet” (läs: otrygghet) och regeringens kampanj för en ny låglönemarknad.
Enligt SCB har inkomstskillnaderna fortsatt att öka mellan tjänstemän och arbetare, liksom mellan män och kvinnor. Det beror inte minst på den kraftigt ökade andelen tillfälliga jobb, som underminerar arbetsmarknaden för ungdomar och lågavlönade kvinnoyrken. Medan det i dagens goda konjunktur blir fler jobb handlar det för kvinnor enbart om fler tillfälliga jobb.
För första gången i modern tid hade över hälften av arbetande ungdomar mellan 16 och 24 år, 53 procent, tillfälliga jobb första kvartalet 2006. Bland de unga kvinnorna mellan 16 och 24 år var andelen 61 procent.
Enligt Sven Nelander, fd välfärdsutredare på LO, har det sedan 1990 försvunnit 450 000 fasta jobb, medan de tillfälliga jobben ökat med 150 000. Och nästan hela ökningen handlar enligt Nelander om ”vikariat vid behov”.
– Det har varit en otroligt kraftig ökning av de allra mest osäkra jobben, där man inte vet vad man har för inkomst eller när man ska jobba. Det finns ingen anställningstrygghet. Man kan inte planera sitt liv…För dem som har barn påverkas hela familjens trygghet, man kan inte planera för semester eller för att ändra sitt boende, säger Nelander enligt GP.
Unga och kvinnor som hela tiden går in och ut på arbetsmarknaden drabbas också värst av regeringens attentat mot a-kassan. Därför är det också uppenbart att en förnyad kamp för kvinnors rättigheter måste kombinera kampen mot klass- och könsförtrycket. Och denna måste börja i den avtalsrörelse som nu har inletts.
Det handlar inte, som i till exempel Fi:s föreställningsvärld, om att manliga arbetare ska ”stå tillbaka” i lönekampen utan om gemensam kamp för rejäla lönelyft och fasta jobb med rätt till heltid och reglerade arbetstider på rekordvinsternas bekostnad. Därutöver krävs solidariskt stöd till en extra uppvärdering av låg- och felavlönade kvinnor. Som ett embryo till den sorts klassallians på denna grund som nu krävs står ett gemensamt upprop från IF Metalls verkstadsklubb på Volvo Lastvagnar i Umeå och Kommunals sektion 26 i Stockholm. ”Vi må jobba inom industri, offentlig verksamhet eller handel – det finns utryme för ett avtal som flyttar fram positionerna för oss ALLA. Möjligheten finns också att minska lönegapet mellan män och kvinnor”.
