Budgeten: För lite, för sent – Låt rika och storbolag betala

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Stegvis och med början i vad statsminister Stefan Löfven beskriver som ”en sjujäkla satsning på välfärden” håller regeringen på att presentera innehållet i den höstbudget som enligt tidigare löften ska innehålla satsningar på totalt 100 miljarder kronor.

I måndags gav regeringen beskedet att kommunerna och äldreomsorgen får ytterligare 4 miljarder kronor år 2021 och 2022. Regionerna och sjukvården får tillfälligt lika mycket nästa år och 2022 för klara av att betala av den vårdskuld som uppstått under coronapandemin. Dessutom får kommuner och regioner 10 miljarder kronor extra i generellt statsbidrag i år 2021 och 5 miljarder 2022. Pengar som regeringen hoppas ska gå till välfärden.
Den djupa samhällskrisen och de djupa revor i välfärden som coronapandemin har blottlagt samt opinionen ger regeringen inget val än att öka bidragen till kommunsektorn.
Men de nyliberala budgetregler som regeringen har övergett härskar fortfarande i kommuner och regioner. Även om de utlovade satsningarna utgör ett tydligt avsteg från den tidigare åtstramningspolitiken är det ännu långt till de resursförstärkningar som krävs för att påbörja en kraftigt utbyggnad av välfärden efter årtionden av nedskärningar, privatiseringar och ökad arbetsbelastning.

Det regeringen benämner som ”historiska välfärdssatsningar” är långt mindre än de skattesänkningar som har kommit välbärgade och börsbolag till del genom åren. När exempelvis värnskatten avskaffades vid årsskiftet fick landets miljonärer i ett slag en sammanlagd gåva som var betydligt större än det påslag som äldreomsorgen får nästa år.
Behoven är enorma och växande. Det behövs minst 80 000 fler anställda i skola, vård och omsorg bara för att komma tillbaka till samma välfärdsnivå som i början av 1990-talet.
Redan innan coronakrisen uppskattade LO att kommuner och regioner behöva ett årligt tillskott på totalt 36 miljarder kronor för att bygga ut välfärden och samtidigt förbättra de anställdas löner och villkor.

I vilken grad som de ökade statsbidragen kommer att ge utrymme för satsningar och att beslutade nedskärningar dras tillbaka är i högsta grad osäkert. Bara i Region Stockholm beräknas kostnaderna för den uppkomna vårdskulden ligga på 1,5 till 2 miljarder kronor, vilket är hälften av vad regeringen och dess samarbetspartners Centern och Liberalerna är beredd att ge landets samtliga 21 regioner.
Istället för satsningar kan det handla om att storleken på de sparplaner och sparbeting som finns kan minska, men det är långt ifrån säkert. I exempelvis Region Stockholms har högerstyret redan låtit meddela att varslen och nedskärningar inom sjukvården blir kvar. Från det S-M-styrda Region Västernorrland kommer samma besked: ”Arbetet med att minska kostnaderna inom specialistvården måste fortsätta” (Sara Nylund, socialdemokrat och vice ordförande i regionstyrelsen till SVT Västernorrland den 7 september).

Behoven är enorma och växande. Det behövs minst 80 000 fler anställda i skola, vård och omsorg bara för att komma tillbaka till samma välfärdsnivå som i början av 1990-talet.

För två år sedan uppskattade ekonomen Sandro Scocco att det skulle kosta uppemot 50 miljarder kronor att laga revorna i välfärden. Både behov och kostnader har ökat sedan dess. Vad välfärden behöver är stora, varaktiga satsningar som naturligtvis måste få kosta.
Mot bakgrund av de stora nedskärningar som har genomförts, särskilt inom äldreomsorgen, samtidigt som antalet äldre blir allt fler, är regeringens satsningar otillräckliga.
”Äldreomsorgens ekonomi har stramats åt med i genomsnitt 1,3 miljarder kronor per år sedan 2002, så att gapet mellan 2002 års finansieringsnivå och 2019 års finansiering är på drygt 20 miljarder kronor. Arbetsbelastningen inom hemtjänsten har tredubblats mellan 1980- och 2010-talet”, konstaterar rapporten Budget ur balans – en granskning av äldreomsorgens ekonomi och arbetsmiljö (Arena Idé, mars 2020). Enligt samma rapport var nedskärningstakten snabbare 2020 än tidigare under 2000-talet.
Den av regeringen tillsatta Jämlikhetskommissionen skriver i sin slutrapport: ”Den svenska äldreomsorgen byggdes ut under 1950-, 1960- och 1970-talen med äldreboenden och hemtjänst, men har sedan 1980-talet minskat. Under 1990-talet minskade framför allt hemtjänstens täckningsgrad. Under 2000-talet minskade antalet äldreboendeplatser med en fjärdedel”.  
Nästan 40 000 platser på äldreboenden har försvunnit sedan millennieskiftet.
Nedskärningarna och den kroniska underbemanningen har inneburit en stadigt ökad arbetsbelastning för de anställda i kombination med återkommande toppstyrda, marknadsinspirerade organisationsförändringar för att ytterligare pressa kostnader och villkor.

Verkliga satsningar kräver också ett stopp på marknadsstyrningen av vård, omsorg och skola; att välfärden drivs i offentlig regi utan vinstsyfte och styrs demokratiskt av de anställda, brukare och anhöriga.
Höstbudgetens 100 miljarderssatsningar rymmer också skattesänkningar, vilka ännu inte har presenterats. Under de senaste 20 åren har skatterna sänks på välfärdens bekostnad. ”Skattekvoten har sedan sekelskiftet sjunkit med 5,7 procent av BNP, motsvarande drygt 290 miljarder kronor. Skatte- och transferingssystemet är generellt mindre omfördelande än tidigare. Intäkterna från kapitalbeskattningen (fastighets, -arvs- och förmögenhetsskatt, skatt på utdelningar, ränteinkomster och kapitalvinster) har trendmässigt sjunkit från 7 till 5 procent av BNP”, konstaterar Jämlikhetskommissionen och slår fast att: ”Den ökande ojämlikheten i Sverige vad avser inkomster beror i väsentlig utsträckning på politiska beslut” (90 procent av kapitalinkomsterna går till den rikaste tiondelen av befolkningen och varje sänkning av kapitalbeskattningen är en direkt gåva till de med de högsta inkomsterna).
Men högerpolitiken har också inneburit att väldiga summor har omfördelats från den offentliga sektorn till den privata sektorn. Den offentliga sektorns andel av den totala ekonomin har, oavsett vilken regering som styrt, varit trendmässigt sjunkande sedan 1980-talet. Välfärden har bantats, samtidigt som inte minst det militära försvaret under senare år har fått extra stora påslag. Förra året kom regeringen, C och L exempelvis överens om att anslagen till det militära försvaret ökar med 25 miljarder kronor under perioden 2021-2025.

Ett nödvändigt och varaktigt uppbrott från nedskärningspolitiken kräver kamp och organisering för en socialistisk omfördelning – från den privata sektorn och de rika till den offentliga sektorn, arbetare och lågavlönade.
Regeringen har varit beredd att ge hundratals miljarder kronor i stöd, subventioner och garantier till det så kallade näringslivet, men vad gäller välfärd är det för lite och för sent. De miljarder som har getts till storföretagen för att hålla kapitalismen under armarna har främst fungerat som ett smörjmedel för vinster och aktiekurser, vilket har fått börsbolagens kassor att svämma över.  
Rusta välfärden, rädda jobben – låt rika, storbolag och banker betala.

Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv säger:
• Höj statsbidragen till regioner och kommuner med 50 miljarder kronor. För 200 000 nya välfärdsjobb. Omedelbart stopp för alla nedskärningar och varsel. Återta privatiserad verksamhet.
• Välfärd och kollektivtrafik ska drivas i offentlig regi utan vinstsyfte och styras demokratiskt.
• Förkorta arbetstiden och bort med de otrygga jobben. Facklig vetorätt mot varsel och organisationsförändringar.
• Ta tillbaka alla de skattegåvor som har getts till rika och börsbolag. Avskaffa RUT.
• Förstatliga storföretag och banker under de anställdas demokratiska kontroll och styre. För en demokratisk planerad ekonomi i enlighet med behov och i samklang med naturen.