Förbud stoppar inte rasismen

av Mattias Bernhardsson // Artikel i Offensiv

I juli 2019 gav regeringen en parlamentarisk kommitté i uppdrag att utreda två möjliga åtgärder mot rasistiska organisationer: att förbjuda rasistiska organisationer och att kriminalisera medlemskap i dem. I början av förra veckan överlämnade Kommittén om förbud mot rasistiska organisationer sitt betänkande till regeringen.

För antirasister och hela arbetarrörelsen finns viktiga frågor att diskutera kring frågan om förbud: Kommer förbud att sätta stopp för nazistmarscher? Kommer det stanna vid förbud av rasistiska organisationer? Vilka omfattas av begreppet ”rasistiska organisationer”? Är förbud en bra strategi för att stoppa rasism och nazism? Finns det lärdomar från andra länder? Hur kan rasism och nazism stoppas?

Kommer förbud att sätta stopp för nazistmarscher?

Varje gång nazister har marscherat på gatorna har polis och etablissemang försvarat sig med att de ”saknar juridiska möjligheter” att stoppa nazisterna. Men det stämmer inte. Faktum är att polis och rättsväsende haft juridiska möjligheter att slå till mot nazistiska organisationer i decennier. 
Men när nazister samlats på gator och torg har de kunnat begå både våldsbrott och hets mot folkgrupp i skydd av polisen. Att begå våldsbrott och att hetsa mot folkgrupp är redan olagligt – men polisen har låtit det ske ändå.
Även om exempelvis Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) förbjuds och därför nekas polis­tillstånd kommer de att kunna söka tillstånd under andra namn och obehindrat fortsätta begå de lagbrott som polisen redan idag vägrar agera mot.

Vilka omfattas av begreppet ”rasistiska organisationer”?

Det blir upp till politiska makthavare och domstolar – som redan är genomsyrade av rasism – att avgöra vad som ska räknas som rasistiska organisationer. Kommer de att inkludera Sveriges största rasistiska organisation Sverigedemokraterna (SD)? 
Trots att hela Sverigedemokraternas varumärke bygger på intolerans och hets mot olika grupper baserat på etnicitet, hudfärg, kultur eller religion – det vill säga själva definitionen av rasism – har större delen av det politiska etablissemanget samt media intagit inställningen att SD inte ska kallas rasister. 
I SVT och andra stora medier är det idag strikt förbjudet för journalister att kalla SD för vad de är.

Kommer det stanna vid förbud av rasistiska organisationer?

Sist som krav på förbud av nazistiska organisationer var uppe till debatt på högsta nivå i Sverige var mitt under andra världskriget. Debatten kom dock att ensidigt handla om ett förbud mot Vänsterpartiets föregångare SKP. 
Under press av den nazivänliga högern var det SKP – som hårdast motsatte sig Sveriges tysklandsvänliga politik – som med några rösters marginal undkom organisationsförbud vid ett flertal omröstningar. Den svenska polisen samarbetade med den tyska polisen, särskilt i kampen mot kommunisternas antifascistiska arbete.
”Ett exempel är att SS-officeren Hans-Hendrik Neumann, som placerats i Stockholm för samarbetet med svensk polis, överlämnade en detaljerad lista till den svenska polisen i september 1941 där det angavs hur det nazistiska Tyskland ansåg att partiförbudet mot SKP skulle genomföras”, skriver Jonas Sjöstedt i artikeln ”När SKP skulle förbjudas”.

Även idag riskerar ett organisationsförbud riktat mot rasister att sluta med något helt annat. Medan regeringen talar om ett förbud mot ”rasistiska organisationer” talar redan Moderaterna om att förbjuda ”våldsbejakande organisationer”. 
Om S-MP-regeringen kan driva igenom sin lagstiftning nu, öppnar det också dörren för M att tillsammans med sin nya blåbruna allians (SD, KD och kanske även L) driva igenom sin nya lagstiftning om de bildar regering. SD, vars medlemmar gång på gång visat sig vara de mest våldsbejakande genom tiotusentals exempel, kommer att vara de som får definiera vad som avses med ”våldsbejakande” i nästa parlamentariska kommitté. 
Enligt M är den breda vänster som mobiliserade mot deras högerpolitik ”våldsbejakande”. Enligt SD är tidskriften Expo såväl som hela vänstern och många fackföreningar ”våldsbejakande”.

Är förbud en bra strategi för att stoppa rasism och nazism?

En del av nazisternas propaganda är att framställa sig själva som offer, ”de som vågar stå upp”, de som säger det som ”inte får sägas”, de som ”makthavarna vill tysta”, etc. Självklart kommer ett förbud från högsta ort att ge nazisterna ny ammunition, en bekräftelse på att ”deras varningar var sanna”. 
I själva verket är nazismen och dess rasism ett eko av den högerpolitik och rasism som staten och det politiska etablissemanget själva driver; och bådas rasism spelar en roll för det ekonomiska etablissemanget vars plundring av arbetarklassens arbete möjliggörs av den splittring mellan olika grupper av arbetarklassen som rasismen skapar.
Nej, nazism och rasism måste bekämpas underifrån. Det är när rasismen konfronteras av massrörelser, fackföreningar och hela bostadsområden som nazisterna kan tryckas tillbaka.

Finns det lärdomar från andra länder?

Tyskland, Belgien och Finland har redan lagstiftning som används för att förbjuda nazistiska organisationer. ”Vi ändrar vårt namn, men inte vår agenda”, sa partiledaren Frank Vanhecke när Vlaams Belang bildades efter beslutet att förbjuda Vlaams Blok. De behöll inte bara rasismen, utan också ett fortsatt ökat opinionsstöd. 
I Finland är lagstiftningen ny och kan inte utvärderas än. NMR var dessutom på tillbakagång redan innan de förbjöds.
Tysklands lagstiftning är inte ny. Inget annat land har förbjudit så många nazistiska organisationer som Tyskland. Trots detta har den högerextrema och nazistiska miljön växt kraftigt; i slutet av 2019 fanns enligt underrättelsetjänsten BFV omkring 32,000 aktiva högerextremister i landet, en ökning med 8,000 jämfört med året innan. 
Förbjudna beteckningar leder till namnbyte, samtidigt som regeringens högerpolitik fortsätter utgöra en grund för en politiskt förvirrad radikalisering vilken nazister kan ta näring av.

Tysklands antinazistiska lagstiftning har testats i decennier. Det har inte hindrat nazismen att åter växa, tvärtom. Och det har inte inneburit något skydd för de som dagligen riskerar att utsättas för nazisternas våldshandlingar. Det högerextrema nätverket ”Thüringer Heimatschutz”, som var väl känt av myndigheterna och likaså förbjudet, kunde ändå ostört verka och utföra 10 mord samt otaliga bombdåd i 13 år under andra halvan av 1990-talet och första halvan av 2000-talet.
Under åratal förnekade den tyska polisen att brotten hade rasistiska motiv och skyllde dem istället på ”invandrare” och ”invandrarområden”. Både poliser och pressen kallade morden ”Kebab-mord”. 
Häri ligger en viktig lärdom för antirasister; så länge statens myndigheter, etablissemanget och den borgerliga pressen är genomsyrade av rasism är lagstiftning mot nazistisk organisering verkningslös – brotten och organiseringen sker i skydd av den statliga rasismen samt den ekonomiska elitens politiska och mediala verktyg.

Hur kan rasism och nazism stoppas?

Nazisters organisering när sig på de klyftor och de kriser som den kapitalistiska högerpolitiken leder till. Och det rasistiska våldet på gatorna är ett eko av det statligt sanktionerade rasistiska våldet mot exempelvis migranter, flyktingar och romer: ”Sparka nedåt”. 
Som socialister vet vi att kampen mot rasism inte kan överlåtas till den stat och det etablissemang som återreproducerar den. Nazism och rasism kan bara stoppas genom kamp underifrån, av massrörelser av unga och föreningsliv samt arbetarrörelsens organisationer på arbetsplatser och bostadsområden.