Fördjupning: Häxprocesserna

Av Richard Larsen // Artikel i Offensiv

Det här är del 1 av fördjupningsartiklarna i Offensiv nummer 1616.
Här är länk till del 2: ”Kollontaj & Federici, den ursprungliga ackumulationen”.
Här är länk till del 3: ”Glorian kring tyska sexindustrin spricker”.

Under medeltiden uppstod det förödande fenomenet häxprocesser. Mellan tolvhundratalet och artonhundratalet tros uppemot hundratusen män, kvinnor och barn ha anklagats, dömts och straffats för häxeri eller trolldom i en eskalerande hysteri som svepte över större delen av Europa och Skandinavien, och även USA och Ryssland.

Största delen av de drabbade var kvinnor och det var framförallt i de lägsta samhällsklasserna och i de fattigaste områdena man kunde hitta offren. Åtminstone 60 000 avrättningar har redovisats i kyrkböcker, domstolsprotokoll och andra officiella källor. Mörkertalet är dock stort då det saknas tillförlitliga uppgifter från många områden och långtifrån alla fall blev registrerade eller ens noterade av myndigheter eller kyrkan. En del källor hävdar att det kan vara så många som 9 miljoner som anklagades. Före och under tidig medeltid var protokollförandet mycket bristfälligt – och många protokoll har gått förlorade.

Användandet av magi, trolldom och tron på övernaturliga väsen var inte nytt för medeltiden, utan hade förekommit under lång tid dessförinnan, exempelvis under antikens Grekland (1200 f.Kr till 800 f.Kr). Det var vanligt med kloka gummor och gubbar, siare, helare, besvärjare och mer eller mindre religiösa personer som använde sig av mystiska ritualer och föremål som troddes ha särskilda magiska eller heliga egenskaper.

Det fanns lagar redan från antiken som reglerade trolldomsanvändandet, men antalet åtal var lågt.

Den så kallade västerländska civilisationen vid den här tiden var mycket skiftande och turbulent med stora skillnader i välstånd, utveckling och kunskap i olika geografiska områden. De regioner som hade en stark centraliserad statsmakt var generellt sett mer förskonade från häxhysterin, medan fattiga och mer laglösa stater drabbades hårdare. Det var på många håll en ständig kamp om makt och egendom –och generellt sett var kunskapsnivån och välståndet hos den stora massan väldigt låg. Krig, laglöshet, fattigdom, sjukdomar och missväxt drabbade folket hårt och bidrog till spridandet av häxhysterin. Den allra största frekvensen av häxprocesser sammanfaller till exempel med trettioåriga kriget (1618-1648), vilket var en omtumlande period av religiösa och politiska krig och militära konflikter i Centraleuropa.

Den stora spridaren av nyheter, rykten och kunskap var ofta kyrkan, som stod i nära kontakt med såväl makthavare som vanligt folk. Kristendomen, då framför allt katolicismen, var på uppgång och dess monoteistiska doktrin var i ständig konflikt med alla som inte gick i deras ledband. Den kristna kyrkan var inte främst en religiös institution för folket, utan en växande maktfaktor i många länder och det påverkade utvecklingen inom kyrkan. Den tidiga kristendomen hade inställningen att djävulen saknade verklig makt och han, såväl som de hedniska gudarna och trolldom och magi, förlöjligades snarare än fördömdes. Kyrkan utfärdade till och med deklarationer om att man inte fick anklaga någon för häxeri. Detta blev officiellt vid kyrkomötet i Paderborn år 785 och senare även i de kanoniska lagarna Canon episkopi (runt 900-talet) och Corpus Iuris Canonici (1140) med förklaringen att sådant skulle man helt enkelt inte tro på.

Detta hindrade dock inte världsliga makthavare från att beivra trolldom och förfölja dess utövare. År 506 skulle alla trolldomsböcker brännas i Frankerriket, och Karl den Store (romersk kejsare år 800) befallde under 790-talet att siare, spåmän och besvärjare skulle förslavas åt kyrkan.

Det stora paradigmskiftet i kyrkans hantering av trolldom kom under senare hälften av 1100-talet och början på 1200-talet. I takt med att kyrkan mer och mer blev en maktfaktor i samhället blev det allt viktigare att fördöma och bekämpa kristendomens fiender. Alla ickekristna, så kallade kättare, hotade den renläriga kristendomen. Samma sak gällde trolldom, magi och religiösa utbrytare. Man började i allt högre grad förknippa allt onormalt, övernaturligt och icke-kristet med djävulsdyrkan och demonisk ondska. Under 1100-talet instiftades biskopliga inkvisitioner med uppgift att spåra upp och bekämpa heresi (kätteri) och djävulsdyrkan. År 1233 utfärdade påven Gregorius IX en inkvisition med främsta uppgift att undersöka kätterska rörelser, till exempel katarerna och valdenserna som började dyka upp vid den här tiden. Dominikaner- och franciskanermunkar bemannade inkvisitionen, direkt underställda påven. Det blev en instrumentell jakt på hedningar, kättare, trolldomsutövare, häxor och andra som inte följde den kristna normen.

Den tidigare inställningen att djävulen saknade reell makt utmanades och den dominikanske teologen, prästen och filosofen Thomas av Aquino, bland andra, medverkade under 1200-talet till att kyrkan skulle anta doktrinen att djävulen och demoner faktiskt kunde påverka och skada med sina handlingar; att det var fysiska manifestationer och inte illusioner. Detta legitimerade jakten på trolldomsutövare. Enligt teologer under 1400-talet ska de första häxsekterna ha uppstått runt mitten av 1300-talet, vilket sammanfaller väl med kyrkans intensifiering av häxjakterna.

Just under 1300-talet hände en hel del saker som bidrog till utvecklingen mot häxprocesserna och det var framför allt i Norditalien och Schweiz som det pyrde. Den katolska kyrkan inledde en hetsjakt på alla möjliga religiösa samfund och kättare. Samtidigt florerade det rykten om ondskefulla hemliga sällskap som utövade djävulsdyrkan för att skada samhället runt om i Europa. I Frankrike anklagades spetälska för att ha förgiftat brunnar år 1321 och detsamma sades om judar år 1347 vilket ledde till förföljelser. I Dauphine år 1409 sades en sekt av kristna och judar utöva riter mot kristendomen. Alla dessa rykten spädde på rädslan för djävulsdyrkare och hotet mot det kristna samhället. Kristna demonologer befäste tron på en särskild sekt, häxorna, som hängav sig åt djävulsdyrkan och allehanda demoniska riter. Franciskanermunken San Bernardo da Sienas (1380-1444) predikningar om häxeri och djävulsdyrkan ledde senare till de första häxprocesserna i Rom. Att man försvor sig till djävulen ansågs vara en förutsättning för häxeri, vilket var en klar skillnad mot tidigare då trolldom mer handlade om världsliga ting.

Det som möjliggjorde den nästintill koordinerade häxjakten över hela den europeiska kontinenten var kyrkans utveckling av demonologin, det vill säga skrivna verk som beskrev djävulsdyrkan, häxeri och trolldom. Dessa skrevs av såväl sekulära som religiösa personer och ansågs vara en regelrätt forskningsgren.

Den mest kända är nog Häxhammaren (Malleus Maleficarum) som skrevs 1487 av Jacob Sprenger och Heinrich Kramer, ett par dominikanska inkvisitorer som tyckte att man hade varit alltför snäll vid tidigare rättegångar (Innsbruck, Österrike, 1485). Verket är ytterst kvinnofientligt och utpekar främst kvinnor som häxor och sammankopplar också kvinnlig sexualitet och lust med häxeri. Det beskrivs i detalj hur man ska identifiera en häxa och hur tortyr ska användas för att få fram bekännelser, men även vad som definierar en häxa och vilka metoder hon använder i sitt utövande (otukt och otrohet, mäns impotens, kastraktion och sterilisering, sex utan reproduktion, preventivmedel, abort och barnamord). Häxhammaren var inte ett beställningsverk och en hel del i den sanktionerades inte alls av kyrkan, men den vann ändå stor popularitet och blev efter Bibeln den mest sålda boken under medeltiden.

Ett annat känt verk var De magorum demonomania, skriven av Jean Bodin 1578, som också var extremt kvinnofientlig. Bland annat skrev han att kvinnor var odugliga och skulle styras av sin far. De var också liderligare och svagare än män – och därmed mer mottagliga för djävulens frestelser. Häxor skulle helst brännas levande på bål, enligt honom.

Dessa demonologier spreds och lästes internationellt och användes både av den katolska och den protestantiska kyrkan samt av sekulära myndigheter. Johann Gutenbergs utveckling av boktryckarkonsten under mitten av 1400-talet möjliggjorde att dessa texter kunde spridas i en takt och omfattning som tidigare aldrig hade varit möjligt – till exempel utgavs Häxhammaren hela 29 gånger mellan 1486 och 1669.

Det var till övervägande del kvinnor som anklagades och straffades för häxeri, men andelen män var inte oansenlig. Manliga häxor, eller trollkarlar, var oftast sådana som var kunniga i naturläkemedel, sysslade med shamanism eller animism (tron på den besjälade naturen, exempevis att träd eller vattendrag också hade en själ), hade nära band till naturen och sades kunna påverka väder eller grödor och djur. Nästan alla anklagade var fattiga bönder eller tillhörde underklassen och hade låg status i samhället. De som anklagade var både män, kvinnor och barn. Det förekom också att högt uppsatta och mäktiga personer använde sig av systemet för att göra sig av med obekväma personer.

Eftersom definitionen av en häxa enligt demonologin var densamma överallt så följde nästan alla processer samma mönster. Först skulle det hittas bevis på att den anklagade var häxa och det kunde till exempel vara ett häxmärke eller så användes vattenprovet. Sedan skulle det torteras för att få fram en bekännelse att de hade hängivit sig åt djävulen och utfört sataniska riter – till exempel rest till Blåkulla – Följt av mer tortyr för att ange sina kompanjoner. Den som överlevde kunde sedan bli avrättad; bränning på bål var vanligt, men vissa hade ”tur” och kunde få en snabb död genom halshuggning.

Vad som gör det svårt att veta det verkliga antalet offer är att de som dog under häxproven eller tortyren inte räknades in i statistiken. Häxprocesserna kunde genomföras trots lagar som vanligtvis förbjöd tortyr eller åtal utan verklig bevisbörda genom att häxeribrottet undantogs från de vanliga lagarna och att det därför var fritt fram att göra som de styrande ville.

Det var just det här systemet med angiveri under tortyr som bidrog till de stora masshysteriska processerna, där hundratals människor kunde bli dömda och avrättade. Kyrkan hade sin inkvisition, men de flesta häxprocesserna sköttes av sekulära myndigheter, vilka inte alltid följde kyrkans riktlinjer och var i många hänseenden mycket värre än inkvisitionen. Att häxprocesser sköttes av andra myndigheter än kyrkan har gjort att det är mycket svårt att uppskatta antalet dömda och avrättade. Häxjägare och inkvisitorer var väldigt impopulära och blev många gånger attackerade. Folk ville få bort såväl anklagelserna som den negativa stämpeln det gav åt närstående och släkt.

HÄXPROCESSERNA I EUROPA

Det är omöjligt att veta exakt när avrättningarna för häxeri började, men de första bekräftade avrättningarna skedde i Schweiz och Ungern på 1360-talet och utfördes av världsliga domstolar, alltså inte kyrkan.

Den första dokumenterade häxhysterin utbröt under häxjakten och den påföljande häxprocessen i Valais i Schweiz år 1428, där ett hundratal offer bedöms ha åtalats och straffats under en period av ungefär åtta år. Till skillnad från senare processer, där offren mest bestod av kvinnor, var två tredjedelar av de anklagade män. År 1431 dömdes Jeanne D’Arc för häxeri av en engelsk domstol i Frankrike och blev bränd på bål i staden Rouen. Under 1300- och 1400-talen ökade antalet häxprocesser markant i Italien, Schweiz, Frankrike och Tyskland.

Värst drabbat i Europa var Tyskland, där massiva processer orsakade hundratals avrättningar. Processen i Trier med mellan 500 och 1 000 offer inledde perioden och processerna gick som farsoter genom landet. Den mest intensiva perioden var mellan 1560 och 1630. Vissa länder hade en mycket mer restriktiv hållning än andra, till exempel Portugal där endast sju personer avrättades. Island hade också en särställning genom att nästan alla avrättade var män. Där hade magi och trolldom länge ansetts vara en manlig syssla.

De på den tiden perifera områden som Skandinavien, Ryssland och Amerika hade sina mest intensiva perioder lite senare, och de processerna var ofta inte alls lika omfattande.

Under 1700-talet avtog den värsta hysterin och under seklets andra hälft upphörde de flesta processerna helt. Det framfördes stark kritik mot kyrkans demonologi; fler och fler länder började frångå kyrkans extrema hållning och i allt högre grad underkändes processernas rättfärdigande. Trolldom kunde alltjämt bestraffas, men i andra former än avrättning. Det ansågs att häxsabbater, resor till demoniska orgier, magi och så vidare bara var fantasier och påhitt. Dessutom stod det klart att folk använde angiverisystemet för sin egen personliga vinst i tvistemål.

När man började kräva riktiga bevis, inte bara hörsägen eller påhittade häxmärken, avtog anmälningarna. Majoriteten av anklagelserna om häxeri härrörde troligtvis från osämja, avund, affärsuppgörelser som hade gått snett och annat småaktigt kiv. Vissa drog nytta av hysterin och levde gott som häxjägare, andra kunde för en kort stund åtnjuta en makt som man tidigare hade saknat och ge igen för tidigare oförrätter.

MODERNA TIDER

På medeltiden spreds antihäxskrifter över hela Europa och resten av världen, vilket betydde mycket för befästandet av den negativa synen på kvinnor. Dessa medel att stämpla och begränsa kvinnor har aldrig försvunnit. Föreställningar om kvinnans egenskaper har överlevt och kan idag tydligt ses i hur pojkar och män uttrycker sig på sociala medier. Bland grupper av unga män sprids otroligt kvinnofientliga kulturer där tjejer utpekas som horor, häxor, slampor, bitchar och allt möjligt – och ofta är det väldigt svårt att försvara sig mot detta.

När grupperna kommer över privata bilder eller filmer kan tjejer hånas och förlöjligas – men också pressas till att tänja på sina gränser. Om sexuella inviter avvisas kan rena drevjakter uppstå.

Uthängningar av kvinnor på sociala medier kan på många sätt liknas vid de medeltida häxprocesserna. Det handlar om ett maktutövande mot någon som har mycket svårt att försvara sig och det används psykisk tortyr, utpressning, grupptryck, förnedring, utfrysning och så vidare för att mer eller mindre tillintetgöra sina offer.

Samtidigt råder ett samhällsklimat där kvinnor ofta nekas hjälp, ignoreras, bedöms som icke trovärdiga eller till och med anses skyldiga till att ha satt sig i den situationen. Det kapitalistiska systemet och den mansdominerade maktstrukturen prioriterar sexuella trakasserier och övergrepp mycket lågt – och ständiga nedskärningar inom välfärd och trygghet säkerställer att förövarna kan härja mer eller mindre fritt, utan straff.

Det är lätt att skylla medeltidens häxprocesser på vidskepelse, religionshets, ignorans och att de var ett tecken i tiden. Men när liknande saker händer igen även i våra tider, med all vår upplysning och materiella rikedomar, måste man fundera på den verkliga orsaken.

Överallt det finns en kapitalistisk, exploaterande ekonomi och en patriarkalisk maktstruktur med konservativt religiösa inslag samt högerorienterad politik drabbas framför allt kvinnor av förtryck, diskriminering, förföljelser och repressalier. Även om det kanske inte utmynnar i lika omfattande masshysteriska processer och avrättningar idag så kan konsekvenserna för de drabbade vara nog så allvarliga. Med en socialistisk omvandling av samhället för verklig jämställdhet och en rättvis fördelning av resurser och tillgångar tror jag att man kan undanröja en stor del av de faktorer som har lett, och alltjämt leder, till häxprocesser.

Häxprocesserna i Sverige

I Sverige är det framför allt ”Det stora oväsendet”, 1668-1676 – där cirka 300 personer avrättades för häxeri – som brukar nämnas idag. Men det förekom flera processer innan dess, med uppgifter om avrättningar på grund av trolldom från 1400-talet och framåt.

Under tidig medeltid sade svensk lag att endast trolldom som ledde till annans död fick bestraffas med avrättning. Under reformationstiden 1527-1596 genomfördes cirka 100 häxprocesser som ledde till ungefär tio avrättningar.

År 1608 kom en ny häxlag – i och med att Moseboken inkorporerades i svensk lag – där dödsstraff förespråkades för all trolldom, grundat på Bibelns bud att ”du skall icke låta en trollkona leva”. Därefter blev det vanligare att kvinnor avrättades för häxeri.

Prinsessan Maria Elisabet lät beordra att flera häxor skulle avrättas under 1610-talet och i Finspång avrättades sju kvinnor år 1617. Det hävdas att det finns ett stort mörkertal också, då många domböcker har gått förlorade, men vid denna tid verkar de flesta fallen inte ha lett till avrättning – utan till andra straff såsom böter, straffarbete, utvisning eller spöstraff.

Den första vågen av häxprocesser avstannade runt 1620 och därefter dröjde det till senare delen av 1660-talet innan de blossade upp igen. Det förekom enstaka fall av avrättningar för trolldom, till exempel dömdes två kvinnor i Umeå till döden för att de hade rest till Blåkulla och använt trollkatter för att mjölka andras kor. Men några större häxprocesser sågs inte förrän 1668 när ”Det stora oväsendet” startade.

Det stora oväsendet började i Härjedalen med att en vallpojke hade sagt sig se vallflickan Gertrud gå på vattnet över Österdalälven med sina getter. Hon förhördes och leddes till att bekänna att djävulen hade varit inblandad och att pigan Märet Jonsdotter hade tagit med henne till Satan på en rödsmord ko. Det hade det skett flera resor till Blåkulla därefter och hon hade även tagit med sig andra barn till Blåkulla. Gertruds berättelser ledde till att flera andra anklagades och till slut blev åtta personer avrättade.

Händelsen spreds ryktesvägen till andra församlingar, varpå ruljansen var igång. De här processerna skiljer sig från de tidigare genom att barn ofta användes som vittnen och demoniska inslag som Blåkulleresor med sexuella orgier blev vanliga. Ofta var det tiggarpojkar, så kallade visgossar, som gick runt och spred anklagelser, ibland mot att de fick mat; de var väl sedda av prästerna som genom dem fick vatten på sina kvarnar och kunde predika om häxeri och trolldom.

Resultat från andra socknars häxprocesser utannonserades i kyrkorna och spädde på befolkningens oro och rädslor, vilket ledde till nya anklagelser och processer.

Många inblandade fick andra straff än avrättning, men ändå ledde den här periodens häxprocesser till att uppemot 300 personer miste livet. Tortyr användes slumpmässigt och avrättningarna var jämförelsevis milda, det vill säga att offren halshöggs innan kropparna brändes på bål. I Bohuslän, som nyligen hade varit danskt, följdes dock dansk trolldomslag, där tortyr och vattenprov var mycket vanligare. Men karaktären var annorlunda, då det var vuxna som anklagade andra vuxna samt att det oftast handlade om sådant som dåligt väder, missväxt, fiskerinäringen eller satansmässor.

År 1669 utsågs trolldomskommissioner i de olika landskapen för att hantera processerna och 1673-74 skapades den nationella Trolldomskommissionen för att samordna dessa. De lokala domstolarna åtalade och dömde vanligtvis ett stort antal anklagade till döden, men dessa domar blev ofta till slut omvandlade till mildare straff av hovrätten. Den verkliga vändpunkten kom med häxprocesserna i Stockholm (häxprocessen i Katarina församling) där barnvittnena så småningom erkände att de vittnat falskt och flera av dem blev själva avrättade. Trolldomskommissionen förkunnade 1677 genom kyrkorna att häxeriet i landet nu var borta och att häxjakten var över, därpå upplöstes kommissionen.

Under kulmen av häxprocesserna i Sverige användes barnvittnen. Det fanns en tro på att barn hade en inneboende godhet och oskuldsfullhet – därför vägde deras ord tungt. Det fanns också en konsensus om att den som anklagade själv inte kunde bli anklagad, vilket pressade barn och andra vittnen till att ljuga. Likaså eggade de varandra och nästan tävlade om vem som kunde hitta på de mest färgstarka och utstuderade berättelserna om vad som hände på häxsabbaterna och på Blåkulla.

Man får också komma ihåg att det fanns ett utbrett motstånd mot häxprocesserna. Även högt uppsatta personer uttalade sitt missnöje och framförde kritik mot tortyren eller de summariska rättegångarna, säkerligen mycket på grund av oro för att de själva skulle råka illa ut.

Den sista avrättningen för häxeri skedde 1704. Den sista häxprocessen utspelade sig 1757, men alla 18 frikändes och då efter tortyr. År 1779 avskaffades dödsstraffet för trolldom. Det var fortfarande straffbart att ingå en ”satanspakt”, men det straffades inte med döden. Totalt anses runt 400 personer ha avrättats för häxeri och trolldom i Sverige.

Det här är del 1 av fördjupningsartiklarna i Offensiv nummer 1616.

Här är länk till del 2: ”Kollontaj & Federici, den ursprungliga ackumulationen”.

Här är länk till del 3: ”Glorian kring tyska sexindustrin spricker”.

• Källor: Levack, Brian (2013). The Oxford Handbook of Witchcraft in Early Modern Europe and Colonial America. // Scarre, Geoffrey; Callow, John (2001). Witchcraft and Magic in Sixteenth and Seventeenth-Century Europe //Jones, Adam. ”Case Study: The European Witch-Hunts, c. 1450–1750 and Witch-Hunts Today” // Ankarloo, Bengt, Trolldomsprocesserna i Sverige // Åberg, Alf, Häxorna: de stora trolldomsprocesserna i Sverige 1668-1676 // Theodor Norlin: Svenska kyrkans historia // Per Sörlin, Trolldoms- och vidskepelseprocesserna i Göta Hovrätt 1635-1752 // Wikipedia.