Fördjupning: Transfrigörelse

Könstillhörighetslagen

Onsdagen den 17 april 2024 ska riksdagen besluta om en ny könstillhörighetslag. Det är 52 år efter att den nuvarande ”Lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall” infördes, år 1972. Sverige var det första landet i världen att införa en lag om byte av juridisk könstillhörighet, förutsatt att personen var svensk medborgare, 18 år, ogift och steriliserad. Nu är Sverige det sista landet i Norden att införa en modern könstillhörighetslag.

Partierna som är för den historiska lagändringen är C, V, MP, S (minus S-kvinnor), L (minus Liberala Kvinnor) och M (men 80% av medlemmarna är emot enligt Aftonbladet). Partier emot är KD och SD, varav den sistnämnda vill höja åldersgränsen för könsbekräftande vård till 25 års ålder.
Så sent som 2013, för elva år sedan, beslutade riksdagen att avskaffa ”kravet på sterilisering och förbudet mot bibehållen fortplantningsförmåga inför ändring av könstillhörighet”. Detta skedde kort efter att kammarrätten i Stockholm funnit att steriliseringskravet strider mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter och regeringsformen.

Redan år 2014 lämnade ”Utredningen om åldersgränsen för fastställelse av ändrad könstillhörighet” över betänkandet ”Juridiskt kön och medicinsk könskorrigering” till S-regeringen. Utredningens slutsats var att den nuvarande könstillhörighetslagen bör upphävas och ersättas med två nya lagar, en som behandlar byte av juridiskt kön och en om ”tillståndsprövning av ingrepp i könsorganen och avlägsnande av könskörtlarna”.
I utredningen föreslogs även att åldersgränsen för byte av juridiskt kön sänks till 15 års ålder och att samma ålder ska gälla för tillstånd till ingrepp i könsorganen eller avlägsnande av könskörtlarna, förutsatt att ingreppen är förenliga ”med vetenskap och beprövad erfarenhet, att vårdnadshavaren samtycker och att den unge har tillräcklig mognad att själv samtycka”.
År 2017 överlämnades ett annat betänkande till regeringen: ”Transpersoner i Sverige – Förslag för stärkt ställning och bättre levnadsvillkor”. Varken betänkandet från 2014 eller 2017 resulterade i någon ny könstillhörighetslag, trots konstaterandet att den nuvarande lagen är oerhört bristfällig.
År 2018 beslutade riksdagen att lägga till ”könsöverskridande identitet eller uttryck” som grund för brotten hets mot folkgrupp, olaga diskriminering samt förolämpning, vilket markerar första gången som transpersoner erkänns och inkluderas av en svensk grundlag (yttrandefrihetsgrundlagen).
Märkbart är att samma tillägg inte gjordes i regeringsformen, den grundlag som bland annat inkluderar skrivelsen att ”Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursptung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person”.

Torsdagen den 4 april 2024 föreslog socialutskottet, i likhet med slutsatsen från 2014 års utredning, att riksdagen bör upphäva den nuvarande könstillhörighetslagen och ersätta den med två nya lagar ,den ena om ”vissa kirurgiska ingrepp i könsorganen” och den andra ”fastställande av könstillhörighet i vissa fall”.
Motiveringen är att den nuvarande könstillhörighetslagen från 1972 grundas i den begränsade ”uppfattningen att samtliga transsexuella önskade hormoner eller ingrepp i könsorganen i syfte att åstadkomma en anatomisk förändring för att uppnå likhet med det motsatta könet” medan verkligheten bevisar att det är ”långt ifrån alla som önskar ändra juridiskt kön som samtidigt har ett behov av att fysiskt ändra kroppen. Det är inte heller säkert att en person som har ett behov av underlivskirurgi även vill ändra det kön som framgår av folkbokföringen. Som framgår ovan tar den nuvarande lagstiftningen inte hänsyn till detta”.
Åldersgränsen för byte av juridiskt kön föreslås (könstillhörighet i folkbokföringen, i praktiken ett byte av personnummer) sänkas från 18 till 16 år, med vårdnadshavarens skriftliga samtycke. Det kommer fortfarande att krävas en prövning, men denna föreslås förenklas så att det i praktiken kan räcka med ett läkarintyg, jämfört med dagens process då Socialstyrelsens rättsliga råd ”för sin bedömning behöver underlag i form av utlåtande från läkare och som regel även från psykolog samt en social utredning, helst utförd av en socionom”.
Socialutskottet föreslår även att det inte ska krävas något tillstånd från Socialstyrelsen för att få ”genomgå sådana kirurgiska ingrepp i könsorganen som syftar till att personens kropp ska stämma överens med könsidentiteten”. Det betonas dock att ingreppen precis som i dagsläget ska föregås av en utredning inom hälso- och sjukvården och att åldersgränsen ska vara 18 år. Åldersgränsen för borttagning av könskörtlarna ligger oförändrat på 23 års ålder, med undantag för synnerliga skäl.

I remissvaren till de tidigare utredningarna och den senaste har vissa organisationer uttryckt skepsis eller varit hårt kritiska till förslagen på nya lagar. Socialutskottets betänkande ger förvånansvärt bra svar på tal till denna skepsis och i många fall ren transfobi, som på många sätt också har dominerat i den offentliga debatten.
Bland annat hävdar Sveriges Kvinnolobby och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) att lagändringen innebär en helt ny definition av kön som är frikopplad från den fysiska kroppen, eftersom grunden för juridiskt kön kommer att bygga på självbestämmande. Socialutskottet poängterar att den nuvarande lagstiftningen kräver att en person som vill byta juridiskt kön ”sedan en tid ska ha uppträtt i enlighet med denna könsidentitet”, medan de nya lagförslagen ger könsnormer ”mindre betydelse för könsidentiteten i rättsligt hänseende än vad som är fallet i dag” och fortsätter: ”Att ställa upp sådana krav är dessutom som nämns ovan i direkt konflikt med rätten till privatliv och synsättet att ingen ska tvingas genomgå medicinsk behandling eller medicinska ingrepp för att få sin registrerade könstillhörighet ändrad”.
Andra farhågor, som att lagändringar skulle leda till missbruk i kriminellt syfte, en lavinartad ökning i antalet ansökningar om kirurgiska ingrepp eller byte av juridiskt kön, eller försvårad statistiskhållning, har inte skett i andra länder som infört nya könstillhörighetslagar såsom Danmark (2014), Norge (2016), Island (2019) eller Finland (2023).
Mest sannolikt är att den nya lagen går igenom, men marginalerna är små. Debatten i media har återigen utlöst ett transfobisk drev och flera riksdagspartier är splittrade i frågan. Statsminister Ulf Kristerssons ifrågasättande av delar av lagen är en uppenbar flirt med de reaktionära stämningar som de själva odlar tillsammans med SD och resten av högerregeringen.

Oavsett resultat kommer kampen för transpersoners rättigheter att fortsätta, och behöver expandera, kopplas samman med kampen mot rasismen, sexismen, militarismen och attackerna på välfärden. Bara genom att krossa det kapitalistiska systemet kan verklig och bestående frigörelse uppnås för transpersoner och alla andra förtryckta.
Vilgot Karlsson

---

Kroppslig autonomi nu

Kön är ett system för kontroll. Patriarkatet delar in mänskligheten i två kategorier, män och kvinnor, beroende på hur våra kroppar ser ut. Dessa grupper får sedan olika mycket makt och olika roller och regler att följa. Beteende som avviker från dessa roller bestraffas, både av institutioner och människorna omkring oss. Det är på så sätt man lär sig vara man eller kvinna. Vi som vägrar att kategoriseras och följa reglerna stämplas som mentalt sjuka, trots att kategorierna är påhittade och begränsar allas frihet.

Transpersoner är under attack från stater och myndigheter globalt. I USA fortsätter vågen av lagförslag som begränsar vår rätt att existera, just nu behandlas mer än 500 sådana. Ryssland har nu helt kriminaliserat hbtq+-rörelsen och förbjudit transvård.
Men dessa attacker pågår även i Sverige, där unga transpersoner fråntas sin rätt till vård och där våra identiteter stämplas som en kultursjukdom i statliga media.
Läget var dock inte särskilt bra innan dessa attacker heller.

Den svenska statens approach till transpersoner har alltid bestått av ogiltigförklaring och sjukdomsstämpling. Socialstyrelsen beskriver könsdysfori på följande vis:
”Könsdysfori är när det vid födseln registrerade könet inte stämmer överens med könsidentiteten och det leder till ett lidande eller en försämrad möjlighet att fungera i vardagen.” Det ses alltså som en sjukdom att må dåligt i könsrollen man har tvingats in i. Det är bara transpersoner med diagnoserad könsdysfori som erbjuds könsbekräftande vård. Det innebär att vi nekas vård om vi inte vill erkänna oss sjuka eller om vi inte uppvisar rätt nivå av lidande för att räknas som sjuka.

Hur gör man då för att få en dysforidiagnos?

Först måste du få en remiss till en av Sveriges sex kliniker som hanterar könsdysforiutredningar. Efter det står du i vårdkö i cirka två år innan du ens får en kallelse. Själva utredningen tar ungefär ett år, men om teamet upplever att du har andra psykologiska problem eller väldigt dålig mental hälsa kan utredningen pausas tills du mår bättre. Under utredningen får man flera samtal med en psykiatriker, en kurator och en psykolog.

En sammanfattning av dagens transvård:
• Det tar cirka fem år från första remiss till behandling.
• Du nekas vård om du inte uppvisar rätt nivå av lidande.
• Din väntan förlängs om du lider för mycket.
• Du nekas underlivskirurgi om du är trans på fel sätt.

Men det behöver inte se ut så här. Jag vill ha transvård baserat på informerat samtycke, där patienten beskriver vilka förändringar hen vill ha och läkaren ger information om möjliga behandlingar och deras för- och nackdelar så att patienten kan välja det som passar bäst.
Ett vårdsystem baserat på informerat samtycke hade även varit bättre på att stoppa lidande. För det stämmer att det är många transpersoner som mår dåligt i sin kropp och uppnår vårdens definition av könsdysfori. Ska dessa personer behöva lida i ett halvt decennium till innan de kan få den medicin som hjälper? Ska de behöva psykiatrins godkännande för att bli tagna på allvar? Ska människor behöva dö i väntan på att få vara sig själva?

I Sverige behandlas tusentals cispersoner med samma hormoner som vi måste hoppa genom brinnande ringar för att få tag på.
Klimakteriebesvär behandlas med östrogen och progesteron, hypogonadism (testosteronbrist hos cis-män) behandlas med testosteron, hirsutism (ökad kropp- och ansiktsbehåring hos cis-kvinnor) och manligt håravfall behandlas med androgenhämmande mediciner. Ingen av dessa behandlingar kräver att man har en psykiatrisk diagnos. Varför ska transpersoner behöva det?

Transpersoner är trötta på att vänta. Vi kräver kroppslig autonomi nu.
Boel Bernmark

ETT SOCIALISTISKT PROGRAM FÖR TRANSFRIGÖRELSE
• Kroppslig autonomi! Försvara transpersoners rätt till sin egen kropp!
• Bygg en kämpande hbtq+-rörelse – protestera mot transfobin var den än dyker upp!
• Kamp mot sexuellt våld! Storsatsa på kvinno-, trans- och mansjourer samt vård för våldsutsatta.
• Massiv upprustning av välfärden! Inga köer för könsbekräftande vård! kamp för allas rätt till sjukvård, psykiatri, terapi och elevhälsa. Låt banker och storföretag betala!
• Inför ett tredje juridiskt kön och könsneutrala personnummer och ta bort könsmarkörer i pass och legitimation!
• Nolltolerans mot sexuella och transfoba trakasserier!
• Trygga jobb, bra arbetsmiljö, demokratiska arbetsplatser och hbtq+-medvetna fackföreningar!
• Massiv satsning på utbildning av all skol- och vårdpersonal i hbtq+-frågor, genusteori och förtryck i hederns namn!
• Förbjud omvändelseterapi!
• Bort med sexistiska och queerfoba domare!
• Släng ut vinstintressen och riskkapitalister ur välfärden! Socialistisk kamp för att störta det kapitalistiska systemet som upprätthåller sexismen och transfobin! Allas frigörelse!

---

Förenade i ilska: ACT UP och kampen för queerrättigheter idag

”AIDS Coalition To Unleash Power är en mångsidig, partipolitiskt obunden grupp av individer, förenade i ilska och engagerade i direkt aktion för att få ett slut på aidskrisen.”
Detta credo lästes upp varje måndagskväll i en vanligtvis fullsatt lokal på 13th Street på Manhattan. Från 1987 till 1993 deltog över 800 personer – de flesta av dem queera eller med queera familjemedlemmar och vänner – regelbundet på ACT UP:s möten i New York, och 1990 fanns det mer än 100 ACT UP-lokalföreningar över hela världen.

Innan ACT UP splittrades 1992 revolutionerade organisationen möjligheterna att överleva hiv/aids genom att ta ett ”all-out”, kampinriktat grepp mot regeringens passivitet. Detta var en kamp på liv och död för ledande ACT UP-aktivister, eftersom många av dem själva hade smittats av viruset eller älskade någon som hade gjort det.
Rörelsen utformade, och tvingade FDA (USA:s läkemedelsverk) att godkänna ett snabbspårssystem för sjuka individer att få tillgång till experimentella läkemedel. De fick CDC (USA:s nationella folkhälsomyndighet) att ändra sin definition av aids till att även omfatta kvinnor, så att de fick tillgång till experimentella kliniska läkemedelsprövningar och förmåner. De fick till ett slut på exkluderandet av personer med aids från sjukförsäkringar och vann legaliseringen av säkra sprututbyten i New York City.

Det förmodligen starkaste argumentet för ACT UP:s framgång var dess obestridliga påverkan på själva epidemin: antalet fall av aids i USA ökade kraftigt under 1980-talet, nådde en topp i början av 1990-talet och har sedan dess fortsatt att minska.
Allt detta uppnåddes på relativt kort tid, av en rörelse som (i förhållande till massrörelser) var ganska liten – dess största demonstration var en protest med 7 000 deltagare, långt ifrån höjderna i 1970-talets kvinnorörelse eller 1960-talets medborgarrättsrörelse.
ACT UP övervann sin storlek, och en homofobisk Reaganadministration som fördröjde åtgärder mot hiv/aids till dess att tusentals redan hade dött, med militanta taktiker och en strategi som kallades för ”inside/outside”.
Dagens queeraktivister har mycket att lära av ACT UP:s historia. På bara några år har transpersoners rättsstatus – och dagliga liv – förändrats radikalt i många amerikanska delstater. I maj förbjöd 21 delstater transpersoner att tävla i idrotter som överensstämmer med deras könsidentitet. Sjutton delstater förbjuder könsbekräftande vård för transungdomar. Där ACT UP-aktivisterna kämpade för en chans att överleva mot en dödlig sjukdom, står trans- och queerpersoner idag inför vår egen kamp – för vår lagliga rätt att existera.
Redan från början ställdes ACT UP inför problemet att tvinga regeringen att agera mot något som den absolut inte ville ha något att göra med. Aids, som först kallades ”gaycancer” av media och formellt kallades GRID (gay-related immune deficiency) av CDC, var en lika okänd som dödlig sjukdom. De första fallen i USA identifierades 1981 – vid årets slut hade 337 fall rapporterats, och redan då hade 130 dött.
Vita huset under Reagan behandlade hiv/aids som ett slagträ, men mer skadligt än ord var Reagans obevekliga strävan efter åtstramning. Vid sidan av nedskärningar på välfärdstjänster och krossande attacker på facket minskade Reagan anslagen till CDC och NIH (motsvarande Socialstyrelsen).
När Reaganadministrationen till slut offentligt erkände aidsepidemin pressade den Public Health Service att anta ett hiv-reseförbud, vilket gjorde det omöjligt för invandrare med hiv att komma in i landet. När Reagan lämnade sin post 1989 hade nästan 83 000 fall av aids bekräftats och nästan 50 000 hade dött. Under 1990-talet ändrade Bill Clinton inte strategin i grunden – han fortsatte och till och med kodifierade hiv-reseförbudet i lagstiftningen, som inte upphävdes förrän 2010, och främjade ”Don’t Ask, Don’t Tell”-policyn för militären.

ACT UP förstod att det var viktigt att vara kampinriktad.

Under den tid som regeringens aidspolitik bestod av ren tystnad växte paniken bland homosexuella. Det var oklart hur hiv/aids spreds och det fanns ingen effektiv behandling. Att få diagnosen aids innebar inte bara en sannolik död – det innebar också oftast att bli övergiven av sin familj och gemenskap för att man var homosexuell. Hjälporganisationer dök upp för att ge människor med aids husrum, mat och stöd, men utan effektiv behandling var detta i huvudsak hospicevård. FDA skulle inte godkänna ett enda läkemedel för att bekämpa aids förrän 1987.
Det var detta tryckkokarscenario som ledde till explosionen av ACT UP. År 1987 varnade Larry Kramer en folkmassa som samlats på Lesbian & Gay Community Services Center i New York City: ”Om fem år kommer hälften av er att vara döda!”. Han frågade senare: ”Vill vi starta en ny organisation som ägnar sig åt politisk handling?”. Svaret blev ett rungande ja – 300 personer träffades två dagar senare för att bilda ACT UP.
Bara några veckor senare genomförde ACT UP sin första aktion, numera känd som First Wall Street. Aktivisterna lade sig ner på vägen och försökte störa rusningstrafiken så mycket som möjligt. Deras krav var bland annat att nya experimentella läkemedel (som Ribavirin, Ampligen och Glucan) omedelbart skulle göras tillgängliga för aidspatienter, att dubbelblindstudier där vissa dödligt sjuka personer fick placebopiller skulle upphöra, att behandlingen skulle bli överkomlig och att en massiv folkbildningskampanj skulle genomföras för att stoppa spridningen av aids. 250 personer deltog och 17 arresterades.
År 1988 genomförde gruppen sin förmodligen mest berömda aktion, Seize Control of the FDA. Denna demonstration samlade 1 500 personer och förde samman de ACT UP-föreningar som hade dykt upp över hela landet. Detta var en central del av ACT UP:s strategi – att aktioner för att vara effektiva måste vara specifika och riktade dit de där de såg att problemet fanns.
”Det här var verkligen starten på den nationella aidsrörelsen”, säger David Barr, en ACT UP-organisatör, i Sarah Schulmans Let The Record Show.
Aktionen, och det underförstådda hotet om att en större rörelse skulle växa fram, fungerade – mindre än ett år senare godkände FDA ett nytt aidsläkemedel och utökade de kliniska prövningarna för ytterligare ett.

ATT KÄMPA FÖR ATT VINNA

ACT UP antog en ”dubbel” strategi i sitt arbete. Några av deras medlemmar, särskilt de som hade en bakgrund inom vetenskap och data, granskade medicinsk forskning, identifierade läkemedel som de ville att FDA skulle godkänna och studerade hur kliniska prövningar genomfördes för att se om de kunde ändras för att behandla fler människor snabbare. Dessa medlemmar, många av dem i undergruppen, Treatment & Data, skulle försöka ta sig ”in” i regeringen – få en audiens hos FDA eller NIH och lägga fram sina specifika fall.
Men det som gav taktiken ”inside” någon möjlighet att vara effektiv var dess motsvarighet – att konfrontera regerings- och medietjänstemän offentligt och lägga fram sin sak för allmänheten snarare än bara bakom stängda dörrar. Möten som vanligtvis hade ägt rum utan uppmärksamhet blev platser för protester som offentliggjorde krav som ökad tillgång till läkemedel eller utökade kliniska prövningar. ACT UP blev särskilt kända för sina ”zaps” – korta, slagkraftiga aktioner riktade mot sårbara mål med uppmärksamhet från media och högljutt oväsen.
Men i den slutliga analysen var ”inside” och ”outside” aldrig likvärdiga motparter. Före Seize Control of the FDA-aktionen 1988 hade FDA en avvisande inställning till aktivisterna i ACT UP. Personer inom FDA svarade inte på deras samtal. Efter aktionen, som David Barr berättar, ”ringde de tillbaka nästa dag” (Let The Record Show, sid 133).
Idag är det ingen som minns ACT UP för den lobbyverksamhet som de bedrev. Deras styrka låg i deras väl underbyggda och specifika, riktade krav som skapade uppmärksamhet kring rörelsen. Det var den direkta aktionen, de stora teaterdemonstrationerna och utbildningen av allmänheten genom media som gjorde ACT UP framgångsrikt och minnesvärt.
ACT UP förstod att det var viktigt att vara kampinriktad. I den bokstavliga kampen för sina liv kunde det inte finnas någon medelväg – även om regeringstjänstemän, politiker och mediepersoner hade sympati för dem privat, var det värdelöst utan verklig handling på ACT UP:s krav.

Den verkliga tragedin med ACT UP var att organisationen hade ett relativt kort liv, trots att den var verkligt effektiv när det gällde att vinna segrar som ledde till att tusentals människor med aids överlevde. En orsak till denna nedgång var att många av dess främsta medlemmar dog – för just de människor som banade väg för tillgång till aidsbehandling var det i många fall för lite och för sent för att rädda sig själva.
Men vad ledde till splittringen och vilka lärdomar kan dras av den för dagens aktivister?
Delvis var ACT UP:s horisontalistiska strategi en faktor. Åtgärder och insatser samordnades inte centralt, vilket gjorde att många människor kunde ta sig an olika frågor och att många saker kunde pågå samtidigt: behandlingsforskning, stora aktioner, mediebevakning och mycket mer. Men avsaknaden av valda ledare och demokratiska strukturer (förutom en massiv omröstning på golvet om att stödja saker eller inte) hade en mycket stor nackdel: de facto-ledare för ACT UP uppstod ändå och styrde på många sätt gruppens riktning – och med tiden i allt högre grad i olika riktningar.

Men splittringen var i slutändan en strategisk kris. Med tiden växte spänningarna mellan aktionskommittén och Treatment & Data-kommittén, vilket ledde till att Treatment & Data-kommittén slutligen lämnade ACT UP 1992 och ombildades till Treatment Action Group (TAG). I grund och botten splittrades ”outside” och ”inside” från varandra.
Men ”inside” och ”outside” kan bättre benämnas som ”direkt aktion” och ”lobbying”. ACT UP fortsatte att hålla aktioner efter splittringen i en liknande stil som de brukade, och TAG blev en lobbyistgrupp som ville arbeta mer direkt med regeringen och läkemedelsföretagen.

Men även strategin med direkt aktion var också ofullständig. Hur effektiv ACT UP än var när det gällde att vinna en framtid för människor med aids, så vann man i slutändan aldrig något som var överkomligt prismässigt. Idag finns det effektiv behandling mot aids – men bara om patienterna har råd med den, eftersom sjukvården i USA fortfarande domineras av kapitalistklassen och läkemedelsföretagens vinstintressen.
Om ACT UP hade tagit sig an större strider, som kampen för allmän sjukvård, hade man kunnat bygga upp ett bredare stöd i arbetarklassen genom att knyta an till den gemensamma kampen mot vinstdrivande sjukvård. Det var viktigt att visa att människor som dör i aids och människor som går i konkurs på grund av cancerbehandlingar var en produkt av samma systemiska problem.
Ett sådant tillvägagångssätt skulle också ha varit effektivt för att bekämpa den homofobi och transfobi som alienerade människor med aids från samhället. Rörelser som Lesbians and Gays Support the Miners, en queer solidaritetskampanj för en årslång gruvarbetarstrejk i Storbritannien bara två år innan ACT UP grundades, som radikalt förändrade de sociala attityderna hos arbetarklassen i Storbritannien, visar hur kraftfull denna strategi är.

Under de drygt två decennier som har gått sedan ACT UP har lobbying spelat en allt större roll i queeraktivismen. Naturligtvis har detta inneburit att man fokuserat på Demokraterna. Som en bekräftelse på lärdomarna från ACT UP kunde lobbying i slutändan inte heller få jobbet gjort när det gällde samkönade äktenskap – massdemonstrationer och direkt aktion krävdes för att vinna det.
I kampen för att försvara transpersoners rättigheter mot en anstormning av högerlagar är lärdomarna från ACT UP avgörande – för att vinna måste vi först organisera oss, och vi måste ta en direkt, kämpande strategi mot högern. Vi måste göra det omöjligt för dem att fortsätta som vanligt.
Queerstudenter har visat en beundransvärd kämpande ledning genom att organisera skolstrejker, och denna grund kan byggas på med massmobiliseringar, ockupationer av statliga lagstiftande församlingar och skarpa krav på vår jämlikhet som backas upp med att visa att vi har majoritetens stöd i samhället.
Genom att följa arvet och lärdomarna från ACT UP kan vi bygga en queerrättighetsrörelse i modern tid som kan vinna inte bara transrättigheter, utan mycket, mycket mer.
Greyson Van Arsdale, Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer USA)

---

”Vi låter oss inte rubbas”

Den 31 mars är den internationella dagen för synliggörandet av transpersoner (Trans Day of Visibility, TDOV på engelska). Dagen är till för att uppmärksamma transpersoner och deras erfarenheter, men också för att ta kamp mot förtryck och diskriminering.

I Stockholm arrangerade föreningen Transhälsoplattformen (THP) en demonstration på Medborgarplatsen. THP kräver ökad tillgång till sjukvård för transpersoner och kämpar mot medikalisering och byråkratiska hinder. Demonstrationens tre huvudkrav var:
1. Kortare väntetider.
2. Synliggör behoven hos ickebinära personer.
3. Tillgång till vård utan krav på psykiatrisk diagnos.

THP uppmärksammade också situationen i Gaza och uppmanade till en protest för ”trans- och queerpalestinier och befrielsen av Palestina”. Offensiv har pratat med Morwyn, känd för att ha strejkat i flera månader utanför Socialstyrelsens kontor i somras, medgrundare av THP:
– Transhälsoplattformen fortsätter att kämpa för en decentralisering av transvården som gör den mer tillgänglig samt för en avmedikalisering av transpersoner. Vi inspireras av organisationen Transit i Katalonien som började som en aktivistorganisation men som numera ansvarar för transpersoners tillgång till information och sjukvård.
– Vi driver frågan om informerat samtycke och att transpersoner ska få tillgång till vård utan att behöva ha en diagnos eller genomlida långa väntetider.
– Den 17 april ska riksdagen rösta om en ny könstillhörighetslag. Det är välkommet att det juridiska och det medicinska skiljs åt, men det kommer inte automatiskt betyda förbättringar i transvården i sig självt. Den senaste lagen kom ju år 1972, och den enda förbättringen som gjorts sedan dess var 2013 när man beslutade att inte längre sterilisera transpersoner.

Demonstrationen, som var placerad mitt på Medborgarplatsen och sammanföll med en fotbollsmatch, trakasserades regelbundet av förbipasserande, berusade fotbollssupportrar. Men demonstranterna, inklusive Unga Socialister som också var på plats, hanterade det genom att tålmodigt förklara för de som ville lyssna. Det fanns också de som bara ville störa demonstrationen och spy ur sig transfobi och fördomar.

Offensiv har pratat med flera andra demonstranter. Gustavo var en av de som behövde hantera trakasserier från förbipasserande, inklusive en berusad man som kastade sin snabbmat mot THP:s banderoll:
– Det är tråkigt att det finns människor som har så begränsad syn. Vissa går inte att argumentera med. De saknar medkänsla och vill inte lyssna. Sen finns det domem som är villiga att lyssna och är öppna för att ändra sin uppfattning också, såklart. Just i detta fall hjälpte det inte att många förbipasserande var berusade och då har lättare för att brusa upp sig.

Kai, medarrangör:
– Vi kräver helt enkelt att vården baseras på självbestämmande.

Lisa:
– Idag är det jätteviktigt att prata om problemen inom den könsbekräftande vården. Det är viktigt att alla får den hjälp de vill ha och behöver.

Sander:
– Det är psykiskt påfrestande att inte få tillgång till transvård i tid. Många mår dåligt. Politikerna lyssnar inte, därför är det viktigt att uppmärksamma detta.

Naomi:
– Vi behöver synas och nå ut med rätt information. Särskilt eftersom det finns så mycket desinformation. Vi behöver nå ut med våra krav och vårt program, inte bara svara på vad andra säger.

Lova:
– Viktigast är att vi syns som en positiv kraft, att folk ser att vi är människor som alla andra. Det här är en gemenskap, ett ”safe space”.

Marianne:
– Jag hoppas att vi snart inte ska behöva demonstrera för det som är så självklart. Det är en sorts slöseri med mänsklig kapacitet.
– Att attackeras av förbipasserande var inte en del av demonstrationsplanen, men det är en del av många transpersoners vardag. Det är precis därför TDOV arrangeras, för att synliggöra och stolt deklarera att ”Vi finns, och vi kommer att kämpa för ett värdigt liv fritt från alla förtryck”. Demonstrationsvakten Kai uttryckte det bäst: ”Vi kommer inte att låta oss rubbas”.
Vilgot Karlsson