Det är en tid av eskalerande kapitalistiska kriser – klimatkris, politiska sammanbrott, fler krig och levnadskostnadskris – men förvirringen om vad som är alternativet tilltar den med. Därför slår vi ett slag för socialismen på årets första maj.
Socialdemokratin har lämnat socialismen sedan länge. På 1990-talet satte den världsrekord i välfärdsslakt och i partiprogrammet från 2013 finns inte ens en vision om gemensamt ägande över ekonomin kvar. Det politiska vakuum som därmed har lämnats öppet har delvis och tyvärr fyllts med Sverigedemokraternas långa uppgång, det vill säga så långt från socialismen man kan komma.
Vänsterpartiet har missat sin historiska chans, och har inte stått emot eller höjt den socialistiska rösten varken i praktiken eller programmatiskt. Tvärtom är partiet nära att kapitulera.
Världen domineras allt mer av två imperialistiska poler – USA och Kina. Trots att båda har kapitalismen som ekonomiskt system kallar sig Kina för ”kommunistisk” och ses i stora delar av världen som det minst onda.
Det är därmed inte konstigt att det råder en begreppsförvirring. Offensiv vill med den här fördjupningsbilagan ge sig in i matchen om vad socialism är, från alla vinklar. Framför allt vill vi höja blicken, ge perspektiv och visioner samt mål för kampen.
En vanlig förståelse av ”socialism” är att det är en ideologi för stegvisa reformer av kapitalismen, till exempel i radions Politiska rummet om Socialismen (den 24 april 2022), med professor Jenny Andersson och statsvetare Markus Furendal, samt Sven-Eric Liedman. Där beskrivs socialismen, i våra ögon felaktigt, som enbart socialdemokrati till skillnad från den revolutionära inriktningen som är kommunismen. De definierar Sverige som socialismens moderland på grund av Socialdemokraternas långa styre av landet under många årtionden.
Pelle Dragsted från Enhedslisten i Danmark menar i sin bok Nordisk Socialism att vi måste överge uppdelningen mellan en revolutionär inriktning och en reformistisk, helt enkelt genom att överge det revolutionära. När revolutionära socialister ser kapitalismen som ett enhetligt system som omfattar både ekonomi, klassamhälle, stat och hela samhället, menar Dragsted att motståndet blir oöverstigligt. Fienden blir för stor. Vi kommer aldrig att klara det. Istället ska vi bara definiera kapitalismen som själva ekonomin, menar han, och ge oss på den genom att utöka det “socialistiska” runt omkring oss (exempelvis Coop, bibliotek, järnvägssystemet och allmänna pensionsfonder). Vänsterledaren Jonas Sjöstedt skriver i förordet ”redan genom att använda det ägande vi redan har kan vi skapa större inslag av socialism i vårt samhälle”.
Här måste vi höja ett varningens finger. Vart är vi på väg? Ledde tider på 1900-talet av stegvisa reformer till ökad jämlikhet? Nej. Sverige idag är ett utpräglat kapitalistiskt samhälle. Klassklyftorna i Sverige utmärker sig för att vara bland de snabbast växande i världen. ”Det låter väl inte speciellt jämlikt att vi har 542 miljardärer, samtidigt som vi har den högsta andelen hushåll med låg ekonomisk standard någonsin och de största inkomstskillnaderna på decennier? På samma gång skriker skola, vård och omsorg efter mer resurser”, säger Suzanne Standfast från Oxfam Sverige (Dagens Arena).
Kan vi bara räkna bort statens natur och se samhället runtomkring den kapitalistiska ekonomin som något annat (vad?), för att där samla kraft och ge oss på det ekonomiska ägandet? Om det vore så enkelt vore det så klart att föredra. Men statens karaktär framträder nu i sin sanna skepnad efter att de gamla fårakläderna har kastats av. Med Natointrädet sker en rasande militarisering, där vapenexporten går på högvarv, amerikanska militärbaser etablerar sig runt om i hela landet, tusentals unga tvingas in i värnplikt och så vidare, samtidigt som krigen i världen ökar. Fängelser, gränspoliser och visitationszoner är andra delar av repressionen som har uppåtgående kurvor.
Sverige idag är ett utpräglat kapitalistiskt samhälle.
Socialistiskt Alternativ och Offensiv menar tvärtom att insikten om att kapitalismen är ett system som omfattar både ekonomi och samhället runt omkring, ett utpräglat klassamhälle, leder till slutsatsen att det krävs revolutionära omvälvningar där kapitalismen avskaffas, byts ut, för att få ett stopp på krig, klimatkris, fattigdom och förtryck.
Synen på staten har alltid varit en vattendelare i den socialistiska rörelsen. Rosa Luxemburgs kamp mot socialdemokratins snabba förborgerligande när de klev in i de parlamentariska församlingarna kring slutet på 1800-talet var viktigt för den revolutionära inriktningen, som senare leddes av revolutionärer som Lenin och Trotskij. Den ryska revolutionen kom sig av att kapitalismen och dess stater hade dragit in världen i ett förödande världskrig med miljontals döda. Arbetarna krävde fred och bröd.
Dagens borgerliga stat har en kärnuppgift: Att bevara den rådande ordningen, det vill säga att bevara klassamhället med alla dess orättvisor. Under socialismen däremot styrs staten demokratiskt underifrån, och eftersom ekonomin inte längre bygger på kapitalisternas ägande, utan på det gemensamma, är statens nya uppgift att bygga välfärd och jämlikhet och på sikt avskaffa sig själv. När samhället övergår i ett klasslöst samhälle i jämlikhet och i samklang med naturen, där de gamla förtrycken har arbetats bort, behövs inte längre någon stat. Det är det kommunistiska samhället.
Det här skedde inte i Sovjetunionen. Tvärtom. Staten växte till en fruktansvärd diktatur och ett byråkratiskt maskineri som bidrog till att skapa efterföljare i många länder. Därför var det alltid falskt att de olika staterna i öst kallade sig för “kommunistiska”. Ännu falskare är det av dagens regim i Kina att kalla sig för ”kommunister” när landet under en process av 40 år återgått till ett kapitalistiskt produktionssätt.
Leo Trotskij var den som ledde kampen mot Stalins diktatur, och därför anser vi att “trotskismen” som inriktning inom marxismen är viktig.
En del av stalinismen var att göra Lenin till en fetisch efter hans död, eftersom Stalin hade ett intresse av att folk inte skulle känna till den verkliga innebörden av hans politik – som var för arbetardemokrati och mot byråkratdiktatur. Därför är det väldigt märkligt att de före detta ”trotskisterna” i den politiska gruppen IMT använder sig av så mycket Leninfetishism. De håller just nu på att förbereda resandet av en åtta meter hög Leninstaty i Leninland och sprider förvirring om ”kommunism”.
Den välkända skriften Det kommunistiska Manifestet av Marx och Engels 1848 var ett handlingsprogram för arbetarklassen. Rörelsen har alltid dragit en linje från den socialistiska/kommunistiska visionen ner till kampen här och nu. Den bästa utvecklaren av det är enligt vår syn Leo Trotskij med sina idéer om övergångsprogrammets metod. Den delen av socialismen har vi inte haft plats för att utveckla i denna fördjupning, men kort kan sägas att kampen vi driver här och nu, till exempel mot hyreshöjningar, behöver hjälp av den socialistiska visionen om bra, billiga bostäder åt alla som en mänsklig rättighet, för att ta kampen mot hyreshöjningarna så långt det nu är möjligt.
Här och nu kräver vi inte bara nej till hyreshöjning, utan också avkommersialisering av allmännyttan, nej till alla inslag av marknadshyra, allmännyttan i hyresgästernas regi och så vidare för att komma vidare, inte bara att stoppa de omedelbara hoten. Omvänt kan det sägas att i ett socialistiskt, eller kommunistiskt om så önskas, övergångsprogram är dagskraven minst lika viktiga som slutmålet.
Ska arbetarklassen klara av att medvetet resa sig och göra upp med kapitalismen i en revolution – en demokratisk, medveten och avancerad handling av den stora majoriteten – behöver den öva sig på kamp mot systemet redan idag, i de frågor som ligger nära till hands. Annars kan inte de erfarenheter erövras och förmedlas i ett nytt socialistiskt och revolutionärt massparti för arbetarklassen som kommer att behövas. Så bygger vi socialismen idag – i kampen.
Elin Gauffin
Den röda visionen
Vad innebär socialism? Detta är en fråga som kan besvaras på många olika sätt, då en kan se på alla livets aspekter genom ett socialistiskt perspektiv. Socialism som ideologi innebär både en materialistisk historiesyn och en analys av det samtida kapitalistiska klassamhälle vi lever i. Därtill är socialism en revolutionär teori som innefattar en metod för att bekämpa dessa problem och nå någonting bättre. Slutligen är socialism också en filosofi, en vision av ett framtida samhälle – en utopi.
Idéer om utopier kan ofta kännas väldigt overkliga, just eftersom de innebär en värld annorlunda vår egen. Utopier visar inte bara en hypotetisk framtid, utan beroende på vad som är sig likt och vad som skiljer sig gentemot dagens värld framgår även utopistens samhällssyn och värderingar. Detta syns genom hur en utopi ifrågasätter ekonomiska, sociala och kulturella system och mönster, som ger oss möjligheten att utforska hur ett samhälle kan se ut när vi vrider på dess rattar.
Sedan Thomas Mores bok Utopia (1516) har begreppet använts för att inspirera och hypotisera om en bättre framtid. Detta kan ge en känsla av gemenskap och motivation för en grupp att samlas och diskutera hur mål kan nås. Utopier får också konstnärliga uttryck, som genom ifrågasättandet av den rådande normen och moral leder oss till att reflektera över de värderingar och principer som vi vill ska forma våra liv. Vi ställer frågor om varför vårt samhälle ser ut som det gör och varför normen säger att vi ska tro och vara på ett visst sätt.
En utopi är alltså en ledstjärna, en inspiration och ett mål – ett steg utöver att fråga varför samhället ser ut som det gör, för att istället fråga hur vi vill ha det i en bättre värld. Denna strävan efter en bättre framtid för oss och framtida generationer kan sägas vara en inneboende mänsklig egenskap, som gett oss högre evolutionära överlevnadschanser.
Vi konfronteras av ett hotfullt problem och försöker därpå hitta lösningar. Så länge vi inte kan bemöta hotet direkt bygger vi vår gemenskap och samlar kraft, för att sedan tillsammans försöka nå våra mål. Denna tro på kollektivets makt och förmåga att förändra lägger grunden för en socialistisk utopi.
Vad innebär då en socialistisk utopi? Eftersom utopin är en revolutionär brytning med det som redan finns måste vi förstå vilka värderingar det är som präglar vår moderna tid. Industrialiseringen i Europa under 1800-talet innebar enorma ekonomiska, sociala och politiska förändringar, som byggde nya klasstrukturer och förändrade maktdynamiker. Kapitalismen blev den rådande samhällsordningen, med ekonomisk vinst och välstånd för kapitalägare som högsta prioritet och värde.
Arbetarklassen och bönder, proletariatet, utgjorde den stora majoriteten av befolkningen och skapade kapitalisternas välstånd, men hade varken politisk eller ekonomisk makt. Karl Marx och Friedrich Engels beskrev i Det kommunistiska partiets manifest (1848) hur kapitalismen var ett system byggt på proletariatets exploatering, samt beskrev hur proletariatet kunde nå sin befrielse.
Idag lever vi i ett framskridet stadium av kapitalismen, där kapitalmaximering, konsumism, global utsugning och individualism har nått nivåer som Marx och Engels knappt hade kunnat föreställa sig. Därför ser vi till grunden för den marxistiska världssynen som de lade fram för 170 år sedan, och delar deras vision om det klasslösa samhället. Socialistiska utopier skiljer sig i detaljer mellan grupper och individer, men alla delar analysen av den samtida kapitalistiska ordningen varför denna är ohållbar, och åsikten att en bättre värld är möjlig.
Vi drömmer om ett klasslöst, statslöst och verkligt fritt och demokratiskt samhälle. Fokuset ligger ofta på arbetarklassens övertagande och demokratiska kontroll över produktionsmedlen, men det är endast där proletariatets utopi börjar. Karl Marx skriver i Kritik av Gothaprogrammet (1875) att efter det revolutionära omstörtandet av bourgeoisins kontroll, och när arbete inte längre definierar vårt värde, kan vi skriva på samhällets fanor: ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.
Detta är ett samhälle där vi först och främst är människor, med fri- och rättigheter, klasslösa och nationslösa, som lever för vår egen skull. Som människor lever vi alltid i relation till andra – både biologiskt och existentiellt nödvändigt. Vi drömmer om ett samhälle där vi agerar som kollektiv för allas bästa, där det inte sker på andras eller naturens bekostnad. Det handlar om att vi ska få ”känna den största rikedomen, den andra människan”, som Marx menar.
Istället för att vara alienerade, tävlande individer, där tid är pengar, kan vi genom teknikens framsteg nå allas frigörelse, där vi får autonomi över vår tid på jorden att göra det vi vill. Denna frigörelse befriar oss från dagens samhällshierarkier.
Men en revolutionär omstörtning av samhällets strukturer kan inte vara klar när ekonomisk jämlikhet nås. Det handlar om ett permanent ifrågasättande av maktstrukturer och hierarkier som vi ser i alla delar av våra liv. Marx och Engels skriver i Kommunistiska manifestet att ”envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling”. Alltså: Ingen är fri innan alla är fria. Alla de förtryck som klassamhället och kapitalismen är som ett paraply över – rasism, sexism, queerfobi, funkofobi och alla andra strukturer som sätter gränser och värderar vissa människor över andra – är klyftor skapade för att splittra och alienera oss, som vi istället tillsammans måste dekonstruera.
Befriade från gamla maktstrukturer har vi alla friheten att blomstra som människor, med fria möjligheter till personligt och kulturellt uttryck. Det är friheten att skapa det som aldrig setts, att utforska det vi inte känner till, och att skapa ett gemensamt liv där vi värnar om det vi faktiskt värderar.
Men vi gör det gemensamt, då vår kunskap, våra idéer och allt vi skapar är det kollektiva resultatet av tusentals år av mänskliga uppfinningar, tankar och arbetskraft. Vi är på detta sätt alla en enda organism, som sträcker sig genom tid och rum. Vi drömmer om en värld där vi kan se till att gemensamt ta hand om hela organismens välmående, där vi ser hur fantastisk och utomordentlig människan är och vad hon är kapabel till.
Så vad är socialism? Idag står idén om allas lika rättigheter i Sveriges grundlag, och ”demokratiska värden” styr våra liv och politik, men det som saknas är den fria verkligheten. Vi lever i en värld där utvecklingen verkar gå åt fel håll, vilket visar hur viktigt det är att ha en utopi att drömma om. Idén om en utopi ger oss styrka och hopp om att vi gemensamt kan möta krisen och bekämpa hotet för att nå en bättre värld. Denna socialistiska utopi låter oss på nytt definiera vad vårt liv är till för, och vad vi vill fylla det med.
Chris Budweg
———————————————————————————————————————————————————–
Den socialistiska manualen finns här: https://www.socialisterna.org/den-socialistiska-manualen/
Dialektisk materialism
Många idag knyter näven i fickan och proklamerar uppgivet att inget går att förändra; ”de gör ju som de vill!”. Men allt är i ständig förändring. För marxister är dialektisk materialism en nyckel för att kunna förklara världsutvecklingen, rörelser och relationerna däremellan.
Dialektisk materialism är en grund i den vetenskapliga socialismen, som handlar om att ge vägledning till kamp, beväpna den med riktig teori, samt en förståelse bakom hur saker i samhället hänger samman. Marx beskrev det som att ”Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den”.
Dialektisk materialism är allmänna rörelselagar för både natur och samhälle, som konstaterar att utvecklingen är en språngvis process och i grunden drivs av motsättningar. På det politiska området betyder dialektisk materialism grovt sett att den materiella grunden i samhället sätter en gräns för vilka idéer eller partier som kan utvecklas och vinna stöd, medan dialektiken understryker betydelsen av partiers och klassers agerande utifrån den objektiva, materiella, situationen.
Kommunistiska manifestet ger exempel på den historiska och dialektiska materialismen (den marxistiska filosofins grundbult): om hur kommunisternas teoretiska ståndpunkter är allmänna uttryck för det faktiska förhållandet i en existerande klasskamp, i en pågående historisk rörelse. Alltså: Teorin och tanken kommer inte först. Vi måste utgå från den faktiska materiella verklighet som vi lever i, och de materiella förutsättningar som samhället är uppbyggt omkring och utvecklas ifrån.
Tanken kommer från de materiella omständigheterna och de motsättningar som finns i samhället och naturen, inte tvärtom. Exempelvis var det ju inte som att någon plötsligt kom på att det pågår en global uppvärmning och att detta leder till klimatkrisen, utan det var en slutsats från observationer, forskning och studier – en slutsats från verkligheten.
Det handlar om vad som är det primära, vad som kommer först: anden och tanken, eller naturen, det materiella? Marx och Engels menade korrekt, till skillnad från till exempel Hegel, att det är verkligheten, samhället, som skapar staten, eller snarare den klass som dominerar samhället.
Det är Marx och Engels förtjänst i utvecklingen av socialismen till vetenskap som möjliggjorde att vetenskapligt kunna analysera och förstå samhällets och historiens utveckling och processer. Exempelvis i förklaringen till hur mervärde skapas i den kapitalistiska produktionskedjan.
Dialektiken är grundläggande för att kunna förklara den föregående och pågående historiska och materiella rörelsen, som är ständigt föränderlig och i konstant växelverkan. Denna rörelse sker språngvis som ett resultat av kollisioner av motstridiga krafter. I samhället handlar det om klasskamp och revolution.
Dialektikens tre rörelselagar kan sammanfattas i:
1. Kvantitetens övergång till kvalité.
2. Motsatsernas kamp.
3. Negationens negation.
Kvantitetens övergång till kvalité är både en naturlag och en samhällslag. Vattnets olika faser är ett bra naturlagsexempel: Det övergår från fast till flytande vid 0 grader, och från flytande till gas vid 100 grader. Vid dessa båda kritiska punkter av den rent kvantitativa förändringen, i gradsiffran, blir det ett kvalitativt förändrat tillstånd hos vattnet. Detta kan man också se i rörelser, kampanjer och revolutioner – det är något naturligt, till och med. Ett annat exempel är att om du pumpar ett däck för mycket spricker det; ett kvalitativt förändrat tillstånd.
Marx och Engels pekade på denna lag inom skapandet av kapital; att först när det finns ett bestämt minimum av anhopat penningvärde blir det till kapital, eftersom kapital egentligen kan benämnas som det av arbetaren skapade mervärdet som kapitalisten tar. Detta värde skiljer sig naturligtvis åt i olika industrigrenar. Om du har hundra kronor har du inte helt plötsligt kapital. Men om du har miljontals eller miljardtals genom utsugning av tusentals arbetare, genom spekulation eller andra metoder, då har du kapital.
Det syns också i att de materiella förhållandena för arbetarklassen kontra kapitalistklassen är i ständig förändring, men blir till en explosion när klasskampen når ett specifikt stadium.
Tydliga exempel kan vara under revolutioner som den ryska revolutionen, där arbetarklassen störtade den gamla ordningen – tsardömet och den liknande politiken som den provisoriska regeringen förde – och införde steg mot socialism. Den visade att det bara är en revolutionär kamp med ett tydligt socialistiskt program som kan sätta kontroll över egendom, produktionsförhållanden och de viktigaste delarna av ekonomin i arbetarklassens händer (den visade också på behovet av ett revolutionärt arbetarparti).
Motsatsernas kamp innebär att orsakerna till förändring inte enbart ligger utanför tingen, människan eller historiska händelser, de sker även genom motsatsförhållanden som byggs upp inom tingen, människan eller historiska händelser.
I varje ting finns det motsatta element – motsättningar – som dels behöver varandra (kallas enhet) och dels är i motsägelse med varandra (kallas konflikt). Det är genom enheten av och konflikten mellan dessa motsatta ting som all progressiv utveckling sker, i motsättningar.
I Lenins Till frågan om dialektiken listar han upp flera exempel för motsatsernas kamp, bland annat:
I matematiken: plus och minus. I mekaniken: verkan och motverkan. I fysiken: positiv och negativ elektricitet. I kemin: förening och sönderfall av atomer. I samhällsvetenskapen: klasskamp.
Den huvudsakliga motsats som driver fram utvecklingen i samhället är motsatsen mellan produktivförhållandena och produktivkrafterna, alltså motsatsen mellan kapital och arbete, mellan mänskligt arbete, resurser och arbetsredskap, och egendomsförhållandena eller människans relation till produktivkrafterna. Mellan förtryckt och förtryckare, mellan arbetarklass och kapitalistklass, etc. Det är i denna motsats, motsättningen, som klasskillnader uppstår.
”Den skriftligt bevarade historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp”. I denna klassiska mening summerar Kommunistiska Manifestet den historiska materialismen. Klasskampen är historiens lokomotiv, som för samhället framåt.
Negationens negation handlar om resultatet av förändringar; en progressiv utveckling framåt, uppåt. Förändringen leder till någonting nytt som är oåterkalleligt, men som ändå anknyter till tidigare förhållanden. I Anti-Dühring ger Engels olika naturvetenskapliga exempel på negationens negation, exempelvis att när ett sädeskorn planteras och gror negeras fröet (det upphör att existera), men istället framträder en planta.
När ett ting på en särskild nivå försvinner eller förgörs, negeras, transformeras det till en högre nivå, som genom en andra negation också förstörs och når en än högre nivå, en negationernas negation. I samhället kan man se detta i övergången mellan olika samhällsformer, som från feodalism till kapitalism och från kapitalism till socialism.
Dessa tre lagar samverkar och går in i varandra hela tiden. Den centrala bedriften med dialektisk materialism är kunskapen om att det finns en objektiv lagbundenhet inom naturen som även gäller människan och den mänskliga utvecklingen.
Den dialektiska materialismen behövs som förklaringsmodell för att förstå samhället. Vi pekar på betydelsen av kamp samt hur och varför den ekonomiska makten i relation till förtryck finns och har uppstått.
Klassamhället och kapitalismens förtryck och utsugning finns även om man sätter ord på det eller inte, om man är medveten om det eller inte. För att citera Marx och Engels (Konst och litteratur):
”Vi utgår inte från vad människorna säger, inbillar sig och föreställer sig och inte heller från de omtalade tänkta, inbillade och föreställda människorna för att därifrån komma fram till de livs levande människorna. Vi utgår från de verkligen verksamma människorna och utifrån deras verkliga livsprocess.”
Den vetenskapliga socialismens förklaringsmodell och metoder behövs för att kunna vägleda kamp och ge korrekta perspektiv. Utan den hamnar man lätt snett i slutsatser och analyser.
Robert Bielecki
Vänsterpartiet vill bli Socialdemokraterna
Att Vänsterpartiet vill bli till ett Socialdemokraterna 2.0 har varit ganska tydligt länge. Inte minst syntes det i det förslag till ett nytt partiprogram som Vänsterpartiets ledning tog fram. Det var inte förrän de interna protesterna som de backade något, se artikeln intill.
I det program som V har haft sedan 2016 nämns kapitalismen 23 gånger – i det förslag som först lades fram till kongressen i maj nämndes inte kapitalismen en enda gång. Varianter av socialism nämndes 44 gånger 2016 mot sex gånger nu. Arbetarklass nämndes 23 gånger 2016 mot tre gånger nu. Militarism, som tidigare nämndes 23 gånger, är nu helt utraderad.
Oavsett om de har lyft tillbaka fraser om socialism eller inte förändrar det inte vilket slags parti Vänsterpartiet är och åt vilket håll de är på väg. Partiprogram är en sak; vad man gör i praktiken en annan. ”Varje steg av verklig rörelse är viktigare än ett dussin program”, som Karl Marx skrev i ”Kritik av Gothaprogrammet”. Han skrev också i samma skrift att: ”Bortsett härifrån är det min plikt att inte genom diplomatiskt stillatigande godkänna ett program, som enligt min övertygelse är alltigenom förkastligt och för partiet demoraliserande”.
Tyvärr har Vänsterpartiet än sämre facit i praktiken och ”verklig rörelse”. I Region Stockholm lovade V, tillsammans med S, att tågvärdarna på pendeltågen skulle få vara kvar om de kom till makten. Socialdemokraterna svek omedelbart efter valet sitt löfte, och den efterföljande lokförarstrejken var resultatet – som gav en enorm kampinjektion till alla arbetare och inspirerade till hopp. Vänsterpartiet gjorde knappt någonting för att stoppa sveket, och är fortfarande ett ”samarbetsparti” med den S-C-MP-styrda regionen.
Ett annat exempel är hur V i Göteborg styr kommunen tillsammans med S och MP. På 1 maj ifjol höll V:s migrationspolitiska talesperson Tony Haddou tal, där han sa att ”Vi har ett vänsterstyre i Göteborg, vi har tagit tillbaka kontrollen över välfärden – grattis Göteborg!”. Samtidigt pågick de värsta skolnedskärningarna i mannaminne i staden.
Kontroll över välfärden – kontroll överhuvudtaget – kan aldrig komma uppifrån och ner. Det blir toppstyrt och odemokratiskt, utan insyn. Dessutom är politikerna slavar till budgetreglerna, och ”tvingas” därmed till ständiga nedskärningar för att få ”budget i balans” (samtidigt gör banker rekordvinster på hundratals miljarder kronor varje år och aktieägarna har konstanta utdelningsfester!).
Kontroll och styre måste vara underifrån och upp, där arbetarna på golvet – skolpersonal, vårdarbetarna, lokförarna etc – är med och demokratiskt beslutar om vad som behövs och hur arbetet ska gå till. De utför arbetet – de vet vad som behövs.
Vänsterpartiet administrerar kapitalismen överallt där de är med och samregerar, vilket innebär försämringar och attacker. Dessutom är det alldeles för sällan som V deltar i rörelser, aktioner, kampanjer och motstånd mot systemet. Denna passivitet och rädsla från V att sticka upp gentemot övriga politiska etablissemang är det värsta brottet, för ingen positiv förändring för arbetarklassen (populärt ”de 99 procenten”) kommer utan kamp, strejker, demonstrationer och protester underifrån.
Arbetarklassen behöver ett nytt parti för arbetarklassen, ett verkligt socialistiskt arbetarparti som organiserar kamp med ett verkligt socialistiskt program. Vi behöver också ta strid för att fackföreningarna ska bli demokratiska och kämpande, utan toppstyre och byråkratisering (exempelvis går ju avtalen inte ut på omröstning i Sverige, vilket är unikt i negativ bemärkelse). Fröet till detta finns i de rörelser som idag äger rum och som i framtiden oundvikligen kommer att uppstå: mot skolnedskärningar, angiverilagen, kriget mot Gaza, klimatkrisen, med mera.
Den samlade arbetarklassen – vi som bor i förorten, låginkomsttagare, ungdomar, gräsrötter, föreningsaktiva med många flera – måste kroka arm i en gemensam rörelse för jobb, bostad, trygghet och rättvisa för alla, mot kapitalismens alla fasor och de skenande klassklyftorna. Banker och storföretag måste ställas under arbetarklassens kontroll och styre för att kunna planera samhället utifrån behov, inte vinstjakt och rå exploatering.
Socialistiskt Alternativ agiterar, organiserar och bygger kamp, samt deltar sida vid sida i rörelser tillsammans med arbetare, antirasister, klimataktivister, feminister, hbtq+-aktivister med mera. Du behövs i bygget av ett socialistiskt alternativ – gå med idag.
Robert Bielecki
”Programmet förändrar partiet i grunden”
Inför sin kongress den 8 maj ska Vänsterpartiet anta ett nytt partiprogram. Redan för fyra år sedan gjordes ett försök från partiledningen att ta bort det antikapitalistiska innehållet, men den gången räddade coronan urartningen och programdebatten sköts upp. Året därpå kom de där pinsamma mediasituationerna när Nooshi Dadgostar tog avstånd från sitt eget partiprogram och inte kunde svara på vad socialism är på en direkt fråga. Nu har programkommissionen kommit med ett förslag som har framkallat en motionsstorm. Över 1 000 motioner har skickats in.
En som har uppmärksammats i Dagens Nyheter är en motion och debattartikel skriven av bland andra Stefan Sjölander från V Hammarby/Skarpnäck med rubriken ”Förslaget till nytt partiprogram innebär ett nytt parti”. Därefter har partiledningen backat något och stoppat in några socialistiska ord i programförslaget. Offensiv har träffat Stefan Sjölander. Han är fortfarande väldigt kritisk.
Vill du läsa Stefan Sjölanders debattinlägg ”Socialism bara till ordet” finns det här.
Du skriver att programkommissionen har förstärkt vissa avsnitt, kring ägandet, att förbättra människors livsvillkor krockar med kapitalismens dynamik (en märklig skrivning), att kapitalismen är instabil och att rasismen har sitt ursprung i kolonialismen. Men du är fortfarande kritisk?
– Förslaget baserar sig fortfarande på en kapitalistisk produktionsprocess med löneexploatering. Fortfarande en kapitalistisk syn på hur samhället ska fungera. Man måste titta på arbete. Ägande och klass tillsammans. Klassanalysen är frånvarande.
– Genom kärleksförklaringar och vänskapsband ska motståndarna förstå att socialism behövs. Det bygger på idén att vänstern ska vara så stark att den genom sin storlek förmår kapitalisterna att släppa ifrån sig makt utan motstånd. Det är som att vi är tillbaka till tidiga 1980-talet och det fortfarande finns bland annat kapitalkontroll. Programskrivarna verkar ha bristande kunskaper i hur det kapitalistiska systemet fungerar och statens uppgift. Som Marx sa – staten är till för att stödja den allmänna kapitalistiska utvecklingen.
– Jag kan ta ett exempel på kapitalisternas makt. Det kapitalistiska systemet och därmed dess enda syfte, profit. Mest djupgående syns det i den totala frånvaron av ställningstaganden kring kapitalet som det kommer till uttryck i den globala finanshandel som Sverige är anslutet till; en finanshandel som omsluter och flyttar hundratals miljarder kronor varje dag utan några begränsningar eller inskränkningar, enbart för profit och utan att bidra med någonting till produktionen eller människors välbefinnande.
– När frågan om beskattning av riskkapitalet har kommit upp har riskkapitalisterna hotat med att lämna Sverige. Istället för att stå på sig backar finansministern direkt och säger i media att “riskkapitalisterna är jätteviktiga för Sverige”. Vad har Vänsterpartiet för uppfattning om det här absurda tillståndet?
Stefan Sjölander och hans motionsvänner är även mycket kritiska till det ganska långa stycket om feminism. Det kallas för liberalfeminism.
– Klassanalysen är frånvarande. Det är som att alla kvinnor skulle vara utsatta för samma förtryck. Så är det inte. Det går inte att uppnå jämställdhet inom kapitalismen. Arbetarkvinnors förtryck är klassbaserat och dess avskaffande kan bara uppnås när klasserna är avskaffade, under socialismen.
Det jag tycker är värst är att den viktigaste frågan, som så kraftigt har påskyndat högervridningen, nämligen militariseringen inte nämns. Stämmer det?
– Militariseringen nämns inte med ett ord. Istället för att stå med fredsrörelsen och visa på ett motstånd är V knäpptyst. De röstade ju till och med för 2-procentsmålet i försvarsutskottet (Natos krav på att militärutgifterna ska vara 2 procent av BNP).
Det är den frågan som folk på stan är mest upprörda över. Och att V inte deltar som parti alls i Palestinademonstrationerna. Det började för två år sedan när S regeringen lämnade in Natoansökan. V-topparna sa att de var emot en gång, sen var de knäpptysta och drev inte frågan i valrörelsen, på första maj eller på något sätt försökte bygga en rörelse emot.
Tycker du fortfarande att det här reviderade programförslaget innebär att det bildas ett nytt parti?
– Ja. Man har i de konkreta ställningstagandena och i sakfrågorna övergett att man är ett parti på socialistisk grund. Socialism finns bara med som ord. De ansluter istället till uppfattningen att kapitalismen är det system som ska bearbetas. De säger med andra ord att det är okej att exploatera människor.
Vad tror du kommer att hända nu? Kommer medlemmarna att acceptera det?
– Dessvärre tror jag att kongressen kommer att köpa det och jag tror att de kan vinna nya medlemmar på det här, men att de kommer att förlora de mest aktiva medlemmarna.
– Det här hänger ihop med att sakfrågorna i programförslaget brister. Riktigt dåliga förslag kring till exempel media och klimat. Och det är inte bara militariseringen som saknas. Det står ingenting om någonting så självklart som ekonomisk demokrati eller digitaliseringen och vem som ska få del av vinsterna från den tekniska utvecklingen.
Här återkommer alltså kopplingen mellan de materiella omständigheterna och vilket program som skapas. Mellan syftet med programmet och dess innehåll. Vi pratar om Vänsterpartiets brist på aktivism, aktivt motstånd mot kapitalismen sprunget ur en klassanalys och slutsatsen att vi måste använda oss av klasskamp – det vill säga bygga massrörelser underifrån. Detta i sin tur påskyndar Vänsterpartiets förborgerligande, vilket i sin tur ger dåliga sakfrågeförslag. Men det kan ju hända saker utanför Vänsterpartiet med.
Elin Gauffin
LÄS OCKSÅ VÅR SOCIALISTISKA MANUAL HÄR!
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.