foto: Daniel Mott / Flickr CC
Att försvara förorten handlar om att bygga ett motstånd mot kvinnoförtrycket.
– Vi måste ta kampen mot alla former av kvinnoförtryck på ett konkret sätt där vi bor, säger Mattias Bernhardsson (RS) som i detta debattinlägg kritiserar både förnekelse och generaliseringar om förtryck i förorten.
Den 22 juni skrev Amineh Kakabaveh, medlem i föreningen Varken hora eller kuvad (VHEK) och riksdagsledamot för Vänsterpartiet, debattartikeln I förorten växer männens diktatur. Amineh och VHEK gör ett outtröttligt och avgörande arbete för att bekämpa kvinnoförtryck, speciellt det förtryck som utförs i hederns namn.
Efter debattartikeln tog det ”hus i helvetet”. Några av Aminehs egna V-kollegor gick till och med så långt som att rasiststämpla henne på sociala medier. Manijeh Mehdiyar från Miljöpartiet och Maimuna Abdullahi från Muslimska mänskliga rättighetskommittén svarade i sin debattartikel att Amineh deltar i en ”rasistisk hatkampanj mot förorten”.
Det finns en rädsla att tala om saker som SD-rasisterna kan exploatera i sina egna intressen. Men det blir helt fel att göra den rädslan till en politisk hållning. Det är som om en flicka i skolan berättar om hur hon mobbas i sin klass och någon svarar: ”Ingen annan i klassen känner igen sig i det du berättar. Det du säger kan leda till en hatkampanj mot skolan. Mobbning finns faktiskt i alla skolor.”
Det finns en hatkampanj mot förorten, ja. Den förs dagligen i medierna av samma höger som slaktar förortens välfärd. Men det är absolut inte samma sak när utsatta från orten själva vittnar om ett förtryck de utsätts för – berättelserna av Zeliha, Per, Seve, Helin med flera – vilket var den röda tråden i Aminehs artikel. Om kvinnor utsätts för social kontroll av män, nekas tillträde till vissa mötesplatser, trakasseras för sin klädsel eller för sin sexualitet, då måste vi bekämpa det förtrycket.
Utsattas starka språkbruk kan leda till missuppfattningar om syftet med texterna och berättelserna – speciellt när högerspöken i pressen hakar på för sina egna intressen – men en måste kunna förstå de utsattas egna erfarenheter som grund för deras generaliseringar.
Svepande kritik mot ”skäggiga män i kjol” eller att kvinnor bär olika slöjor blir däremot fel. Skägg är inte lika med förtryckare och slöjbärande är inte lika med att vara förtryckt. Som socialister försvarar vi rätten till religion och religiösa symboler, men bekämpar religiöst förtryck; försvarar rätten att bära slöja samt andra beklädnader, men bekämpar påtvingande av dessa.
Det är heller inte sant att islamismen växer sig stark i alla förorter. Islamisterna kontrollerar Husby eller Jordbro lika lite som SD-rasisterna kontrollerar Skånes landsbygd. Grova generaliseringar hjälper oss inte att bekämpa varken kvinnoförtryck eller rasism.
Islamism kan växa i orter på samma sätt som SD-rasism kan växa på orter eller arbetsplatser – om det inte finns en samlande kraft som tar strid för allas gemensamma intressen och villkor tar splittringen vid istället. Därför behöver vi bygga motstånd i våra orter, försvara våra gemensam intressen som skola, hyresrätter, vård och service, och samtidigt ta kamp mot kvinnoförtryck och rasism.
När vänsterpartisterna Aron Etzler, Christina Höj Larsen och Rossana Dinamarca svarar i debatten skriver de mycket riktigt om att nedskärningspolitiken och klassklyftor bidrar till att reaktionära idéer kan växa (en nedskärningspolitik som V i många kommuner deltagit i) och manar till motstånd för att försvara förorten. Men att försvara förorten handlar faktiskt också om att bygga motstånd mot kvinnoförtrycket där vi bor på ett konkret sätt – inte bara i allmänna tal om ”jämställdhet”.
Att Manijeh och Maimuna anklagar Amineh för att kontinuerligt ”propagera om förekomsten av en särskild hederskultur i förorten” visar att de inte tror att det finns en sådan kultur. Detta är anmärkningsvärt när kvinnor som själva bor i orten vittnar om just detta.
Uppskattningsvis är 90 000 kvinnor i Sverige könsstympade och 70 000 unga upplever rädsla över att de inte får välja sin egen partner. Kvinnoförtrycket är en global kultur, men det innebär inte att den ser likadan ut överallt eller att alla drabbas på samma sätt.
Det är dags att agera konkret i frågan. I våras lade vi i Rättvisepartiet Socialisterna en motion i Haninges kommunfullmäktige: Åtgärder för att motverka mäns våld mot kvinnor och förtryck i hederns namn. Motionen innehåller 19 konkreta åtgärdsförslag och kommer förhoppningsvis upp till debatt till hösten.
Detta är ingen ny fråga för oss som har arbetat mot förtryck i hederns namn under en lång tid. Vi vet att förenklingar gör debatten en stor otjänst. Debattörer gör obalanserade uttalanden baserade på alltför grova generaliseringar.
Det finns två utifrånperspektiv om förorten som båda landar helt fel: ”Förorten är farlig och det sjuder av islamism”, eller det motsatta: ”Det finns INGA problem i förorten som inte finns överallt”. Hela denna infekterade debatt behöver det motsatta: ”Vi bor här och vi tar kamp mot det förtryck våra systrar, grannar och vänner utsätts för”.
De som avfärdar förtryck i hederns namn och islamistisk radikalisering stoppar huvudet i sanden. De klarar inte av att ha flera tankar i huvudet samtidigt. Men detsamma gäller tyvärr många av de debattörer som tar upp om ökad islamism och förtryck i hederns namn när de närmast ignorerar förekomsten av rasism och diskriminering samt att kvinnoförtrycket är en global kultur.
De klarar alltså inte heller av att ha fler än en tanke i huvudet samtidigt. Båda sidor måste sluta förenkla i debatten om förtryck.
Den vänster som enbart ser förtrycket som ett universellt patriarkat, likaväl den vänster som enbart ser förtrycket som ett resultat av religiösa auktoriteter, hamnar i dessa två sankmarker just på grund av att de saknar en marxistisk analys av hedersbegreppet såväl som av vilken roll och påverkan klassamhället, ekonomin, religioner etcetera har på hur strukturer utvecklas och särpräglas.
Vänstern måste kunna ”multi-taska”: Vi måste ta kampen mot förtrycket i hederns namn och högerislamistisk radikalisering med ett konkret program och bygget av rörelser, utan att för den delen svälja högerns grova generaliseringar om våra förorter. Vi måste ta kamp mot religiöst förtryck och social kontroll där vi bor och samtidigt ta kampen mot rasism.
Framför allt måste vi ta kampen mot all extremhöger, från Islamiska staten till SD. Inte genom att ropa på polis och lagstiftning – utan genom att organisera oss själva och våra grannar i orten i en gemensam kamp för allas lika rättigheter och ett liv envar själva har rätten att bestämma över. ■
