Som Offensiv tidigare rapporterat, är det Barnakuten på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg som tar den första hårda smällen efter nedskärningsbeslutet.Förutom att var tredje läkare försvinner från barnsjukhuset är det de 1 100 vikarierna som arbetar på hela SU (Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg) som drabbas hårdast.
Lars Rydhede, personaldirektör på SU, säger till Metro den 12 december att uppåt 400 anställda kommer att behöva gå.
Personalen ser uppenbara risker med detta. Förutom att man kommer behöva avvisa patienter och skicka tillbaka dem till primärvården kan man tvingas köpa vården från andra.
– I förlängningen finns risk för att man inte kan ta emot patienter, utan får skicka dem till andra mottagningar som sedan skickar en räkning till oss. Då blir det ingen besparing, säger Nils Ekvall, barnläkare, till Metro.
Hela situationen präglas av brist på information – varken personal eller chefer vet något och när Offensiv pratar med en av vårdenhetscheferna för barnakuten vet hon inte om att personal redan börjat lämna sina anställningar.
SU:s presstjänst svarar kort och gott med ett mail som förklarar att ”Vi behöver bli mellan 300-400 färre anställda än vad vi var i november 2011. I dagsläget kan vi inte lämna några uppgifter om antalet vikarier som berörs av anställningsstoppet på respektive område inom sjukhuset”.
Personalen på avdelningen vill inte heller uttala sig till media. En anställd har dock ställt upp under förutsättning att få vara anonym.
– Det pratas i tysthet, många är väldigt rädda. Det finns en anda av repression på SU. Jag menar, nu är Arvin Yarollahi borta, vad tror du det beror på?
– En läkare på barnakuten fick veta på onsdagen att hans vikariat som slutade på fredagen inte skulle förlängas, trots att han lovats det tidigare. I september på ett fackligt möte informerade en i personalen om protesterna som Vårdreform har utlyst. Då sa den fackliga företrädaren att det var bra att någon tog upp det ’för att han själv inte var rätt person att ta upp det’. Det är i det här klimatet vi tvingas arbeta. Avsaknaden av besked är genomgående och har varit så sedan beslutet ändrades i november. Först figurerade siffror på en halv miljard i nedskärningar, men nu verkar slutbudet ha landat på 250 miljoner kronor.
Inte ens chefer eller fackliga företrädare i förhandlingsposition har en klar uppfattning om vad som kommer att ske. Detta återspeglas i den handfallenhet som uppvisas från den fackliga ledningen och man kan inte undvika att ställa sig frågan om förvirringen används som svepskäl för att inte agera.
Ännu har inget av facken på SU anslutit sig till protesterna mot nedskärningarna. Den hundra personer starka demonstrationen mot nedläggningen av två psykiatriska vårdavdelningar den 25 november hade bjudit in facken – men ingen dök upp.
Viljan att ändra på besluten finns inte hos de styrande politikerna, varken i Västra Götaland där S, V och MP sitter i majoritet, eller i resten av landet. Likaså saknas viljan eller den politiska förmågan hos facktopparna att leda kampen mot attackerna.
Protesterna måste komma någon annanstans ifrån, utanför de traditionella arbetarorganisationerna.
Den enda möjliga vägen framåt är att arbetarna själva organiserar kampen och genom styrkan i rörelsen tvingar fackförbunden att ansluta sig till den, för att kunna använda dess strejkvapen mot politikerna.
Stefan Berg
