I flera av de etablerade partierna pågår programdiskussioner. Vänsterpartiet antog nyligen ett nytt program. Inom socialdemokraterna, moderaterna och centern diskuteras nya förslag. På pappret kan det framstå som om vänsterpartiet och i viss mån socialdemokraterna står för en omvandling av samhället. Men det mest slående hos vänsterpartiets och socialdemokraternas partiprogram är att dessa inte har någon som helst betydelse för deras dagliga politik. Under vänsterpartiets senaste kongress sades det att ”kommunisterna” stärkte sin ställning i och med det nya partiprogrammet – utan att det haft någon som helst effekt på partiets förda politik. Partiprogrammen för dessa partier är i bästa fall högtidsord eller önskelistor. I verkligheten måste de då föra en annan politik, vara ”pragmatiska”. Faktum är att alla etablerade partier i dag arbetar efter varianter av samma program – det nyliberala program som bestäms av marknaden. Det nya socialdemokratiska partiprogrammet innebär ett visst erkännande av detta och en anpassning till deras praktik av nedskärningar, privatiseringar och EU-anpassning.Under kapitalismen infinner sig aldrig ett idealtillstånd då reformer kan genomföras utan motstånd från kapitalägarna. I stället tvingas de partier som inte är beredda att utmana kapitalismen att backa allt längre från eventuella fraser i sina program.
Vad är ett program? Det är inte först och främst några krav på ett papper. Ett marxistiskt program är en generalisering av arbetarklassens kamperfarenheter, en historisk analys. Genom att dra lärdomar av tidigare kamp kan man förbereda sig för dagens kamp, och hur man ska uppnå de segrar som krävs för att ett nytt samhälle ska kunna växa fram.
Behovet att ersätta kapitalismen med ett annat samhällssystem är uppenbart. Trots att mänskligheten nått långt inom vetenskap, teknik och kultur, och trots de ofantliga rikedomar som finns i världen, så är det fler än någonsin som inte får de enklaste behoven – mat, rent vatten, bostad, mediciner och jobb – tillfredsställda. Rättvisepartiet Socialisterna är socialistiskt för att vi tror att ett bättre samhälle är möjligt och nödvändigt.
Idag är uppgiften att beväpna en ny generation med ett socialistiskt program. Stora delar av vänstern befinner sig i ett tillstånd av förvirring efter kollapsen för de stalinistiska diktaturerna i Östeuropa 1989-90. 1990-talet var ett årtionde av politisk reaktion. Även om borgerligheten också haft stora kriser så överträffades dessa av den kraftiga högervridningen av de traditionella arbetarpartierna, socialdemokratin, som i land efter land förvandlats till helt igenom borgerliga partier. Den socialistiska medvetenheten har kastats tillbaka.
Men den nyliberala offensiven har skapat en motreaktion och nu är en ny generation på väg ut till kampens arena. En antikapitalistisk medvetenhet håller på att växa fram, vilket kunnat ses i protesterna mot storföretagens globalisering som startade med massdemonstrationerna mot WTO i Seattle november 1999 och fortsatt över hela världen: Washington, Söul, Melbourne, Prag, Nice, Quebec, Göteborg, Genua, Bryssel, Barcelona, Sevilla, Rom m fl.
Ställda inför allt större antikapitalistiska protester svarar makthavarna med ökad repression. Under Göteborgsdemonstrationerna besköts demonstranter i Sverige för första gången sedan Ådalen 1931. I Genua sköts Carlo Giuliani ihjäl av polisen. Göteborgsdomarna är ett försök att kriminalisera protester mot den rådande ordningen, med en helt ny straffskala för demonstranter. Överallt i världen beskärs demokratiska rättigheter i namn av kamp mot ”terrorism”. I själva verket är det ett sätt att försöka kväsa protesterna och ger en fingervisning om hur arbetarprotester kommer att bemötas i framtiden.
Terrorattacken mot USA den 11 september 2001 och USA:s efterföljande krig mot ett av världens fattigaste länder, Afghanistan, ställer den instabila kapitalistiska världsordningen i blixtbelysning. Kapitalismen erbjuder mänskligheten nya katastrofer genom krig, svält, massarbetslöshet, miljöförstöring och fattigdom.
Ett annat hot kommer från extremhögern som vunnit framsteg i valen i en rad europeiska länder. Det speglar en polarisering av samhället p g a de växande klyftorna, men också missnöjet med de etablerade partierna, speciellt sveket från den gamla ”vänstern” och socialdemokratin, som förborgerligats. Det är en nyckeluppgift för dagens socialister att ge ett kampalternativ som enar de grupper som drabbas av nyliberalismen och på så sätt skära av möjligheterna för den reaktionära och rasistiska högern att splittra.
Vår kamp är inte ny. Det har nu gått mer än 150 år sedan Marx och Engels skrev Kommunistiska manifestet. De idéer som Marx och Engels lade fram var inte färdiga recept, utan främst analysmetoder för att förstå hur samhället utvecklas. Det socialistiska eller marxistiska revolutionära programmet måste ständigt förnyas, nya erfarenheter måste analyseras och kompletteras.
Analysmetoderna – den dialektiska materialismen och den historiska materialismen – arbetades fram i polemik mot dåvarande strömningar inom filosofin, men gick utöver filosofiska resonemang. ”Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt; vad det gäller är att förändra den”, skrev Marx.
Marx och Engels analys av kapitalismen ledde till slutsatsen att liksom kapitalismen hade ersatt feodalismen, som i sin tur hade ersatt slavsamhället som samhällssystem, måste ett nytt system, socialismen, ersätta kapitalismen. Sociala revolutioner ersatte gamla produktions-, egendoms- och maktförhållanden med nya. Kapitalismen hade fört mänskligheten till den punkt i historien där förutsättningarna för ett samhälle utan nöd och förtryck nu fanns. För första gången fanns förutsättningar för att ett sådant historiskt steg inte skulle leda till att en besutten klass ersattes av en ny härskande klass som företrädde en minoritet. Under kapitalismen växer en klass fram, arbetarklassen, vars befrielse bara var möjlig genom att avskaffa allt förtryck, i alla förtrycktas intressen.
Genom avskaffandet av den privata äganderätten till produktionsmedlen (fabriker, maskiner, råvaror, jord m m) och avskaffandet av världens uppdelning i nationalstater, skulle det vara möjligt att bygga upp ett samhälle där produktionen sker efter behov, inte för profit, till alla människors väl och i samklang med naturen. Ett framtida klasslöst samhälle, det kommunistiska samhället, skulle då kunna växa fram.
Denna kamp, som började redan på Marx dagar, för vi vidare i dag. 1900-talets viktigaste lärdom är behovet av revolutionära partier för arbetarklassen. Gång på gång har arbetarna i världens länder visat sig vara beredda att gå ut i kamp, men bara under ryska revolutionen 1917 fanns ett revolutionärt socialistiskt parti med förankring hos arbetarklassen som kunde föra arbetarna till seger. Hur denna revolution sedan urartade i stalinismens kontrarevolution tillhör också de viktigaste av 1900-talets lärdomar som vi bär med oss i det nya århundradet.
Detta program består av två delar:
- Ett handlingsprogram med krav för dagens kamp. Dessa krav är inte huggna i sten, utan måste med nödvändighet ständigt uppdateras med kampens gång, men icke desto mindre ger det en grundläggande bild av vad Rättvisepartiet Socialisterna och CWI (Committee for a Workers’ International, den internationella socialistiska organisation som RS är den svenska sektionen av) står för.
- En historisk analys av arbetarklassens kamp från mitten av 1800-talet fram till idag, med de viktigaste lärdomarna.
Marcus Kollbrunner
sekreterare i arbetet med
RS grundsatser
