Stoppa kriget mot Gaza – Bekämpa fattigdom, militarism och reaktion
1 maj-hälsning från International Socialist Alternative
Motståndet mot det blodiga kriget i Gaza kommer att dominera årets demonstrationer på första maj, efter mer än sex månader av massprotester. Med en attack mot Rafah i antågande kan protesterna bli sociala explosioner i flera länder, när miljoner runt om i världen svarar på de palestinska fackföreningarnas uppmaning att ”strejka för Palestina”.
Kampen mot det historiska raset i levnadsstandard kommer att vara ett annat framträdande tema. Bland annat i Nigeria, där elpriserna för tre veckor sedan steg med 300 procent. Detta kom ovanpå liknande prishöjningar på livsmedel, läkemedel, bränsle och transporter under det senaste året.
På arbetarklassens internationella dag, den 1 maj, kommer Movement for a Socialist Alternative (ISA i Nigeria) att delta i 10 delstater runt om i landet för att driva kampanj för en verklig höjning av minimilönen och mot regeringens attacker på arbetare.
För International Socialist Alternative, liksom för miljontals arbetare över hela världen, är 1 maj en dag för demonstrationer och strejker mot kapitalism och imperialism och alla de katastrofala effekterna av detta system.
20 dollar i månaden
I Nigeria är den officiella minimilönen 30 000 naira per månad. Efter den senaste tidens drastiska devalveringar är nairan en av de valutor som utvecklats sämst i världen. I slutet av april var 30 000 naira nere på cirka 200 kronor.
Devalveringar innebär alltid attacker på arbetarnas inkomster. Fallet i den redan låga levnadsstandarden i Nigeria är extremt. Samtidigt har de fem största bankerna i landet tredubblat sina vinster.
”Arbetare runt om i landet är beredda och har inget annat val än att kämpa mot denna oacceptabla utveckling. Det kommer oundvikligen att leda till kamp”, säger Dagga Tolar, MSA:s generalsekreterare.
Fackföreningsledarna har utlyst flera generalstrejker under de senaste åren, men ställt in dem efter löften om samtal med president Tinubus administration. ”Dialogen” har inte lett till någonting, och arbetare som är villiga att kämpa har fått vänta, gång på gång.
Kämpa för en lön som går att leva på
Första maj understryker internationellt, liksom i Nigeria, den pågående klasskampen mellan proletariatet, arbetarklassen, och borgarklassen, kapitalisterna. De breda arbetarmassorna omfattar miljontals människor (en stor majoritet) som lider av och kämpar mot rasism, sexism, nationellt förtryck och klimatkatastrofer. Därför är dessa kamper brännande frågor för hela arbetarrörelsen och avgörande delar i kampen för socialism.
Arbetarklassen och den förtryckta majoriteten av världens befolkning står mot en liten grupp kapitalistiska utsugare. ”Världens fem rikaste män har mer än fördubblat sina förmögenheter från 405 miljarder dollar till 869 miljarder dollar sedan 2020 – i en takt av 14 miljoner dollar per timme – medan nästan fem miljarder människor har blivit fattigare”, rapporterade Oxfam tidigare i år.
Fattigdom, arbetslöshet och bostadskriser växer och är vanliga problem för den stora massan av befolkningen i land efter land. Den sjunkande levnadsstandarden är ett resultat av den globala inflationsvågen som i sin tur är en oundviklig konsekvens av den politik som regeringarna i de största imperialistländerna förde för att undvika en finansiell kollaps 2008-09 och återigen under pandemin som dödade mer än 7 miljoner människor. Detta påskyndades ytterligare av effekterna av imperialistiska konflikter och krig.
Hundratals miljarder dollar hälldes in på ”marknaden” för att rädda den. Kapitalistiska spekulanter räddades, samtidigt som hårda åtstramningar genomfördes för offentlig välfärd och arbetande människor. Med början 2019-2020 orsakade detta stora vågor av masskamp, särskilt i Latinamerika och Mellanöstern.
Det kapitalistiska systemet snubblar från den ena ”lösningen” till den andra. Efter att den kapitalistiska globaliseringen skapade krisen 2008-09 har den gradvis ersatts av nationalistisk och militaristisk kapitalism: en era av ökande global imperialistisk kraftmätning.
Masskamp mot blodbadet i Gaza
Folkmordskriget i Gaza har dödat över 34 000 människor och skadat mer än 75 000, efter Hamas attack som dödade 1 200 den 7 oktober förra året. Blodbadet i Gaza är ett resultat av ockupationen, blockaden och det militära förtrycket mot palestinierna under årtionden: en integrerad del av det globala imperialistiska och kapitalistiska systemet.
Antikrigsprotesterna, som redan har haft en kraftfull inverkan över hela världen, måste utvidgas ytterligare till att omfatta organiserade aktioner från massan av arbetare, inklusive strejker och arbetarblockader av vapenleveranser, för ett permanent eldupphör och ett slut på ockupationen och bosättningarna. På många ställen har protesterna mötts av ökad repression, vilket återspeglar en allmän trend av förtryck under denna krisperiod. Under de senaste veckorna har vi sett hundratals studenter arresteras för att ha protesterat mot kriget och Biden-administrationens stöd till Israel på universitet i USA.
Nationella rättigheter för palestinierna kan bara vinnas genom masskamp, bland annat mot de USA-vänliga regimerna i Mellanöstern och för att störta regeringen i Israel. Vi står för en internationalistisk kamp i regionen, för ett socialistiskt fritt Palestina och en socialistisk omvandling i Israel.
Det imperialistiska nya kalla kriget
Vilka processer har lett fram till de krig som nu skakar världen? Under de senaste två decennierna har den tidigare kapitalistiska globaliseringen under ledning av USA och Kina förvandlats till ett nytt kallt krig mellan de två supermakterna. Det är en kamp om resurser, handel, teknik, makt och i allt högre grad en militär kapprustning. De två supermakterna står på olika sidor i kriget i Ukraina och i Mellanöstern. I Sydkinesiska sjön och runt Taiwan sker en stark militär upprustning med en kraftig ökning av militärövningar och konfrontationer.
Putinregimens försök att erövra eller underkuva Ukraina har lett till hundratusentals döda, främst soldater på båda sidor, och 6,5 miljoner ukrainare är flyktingar i andra länder.
Kriget i Ukraina har stärkt den amerikanska imperialismens grepp om västblocket, som stöder den ukrainska armén och Nato. Alla europeiska stater, med Tyskland i spetsen, ökar sina militärutgifter, och det gör även viktiga asiatiska länder – särskilt Japan och Indien – och regimerna i Mellanöstern. Förra året spenderades 2 400 miljarder dollar på militären globalt, den nionde raka årliga ökningen och det högsta beloppet någonsin sedan Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) började övervaka 1949.
I Afrika har vi sett kriget i Etiopien med 600 000 döda och det pågående kriget i Sudan med förödande konsekvenser för befolkningen. De många krigen har tvingat miljontals människor på flykt, lett till utbredd svält och sjukdomar samt total förstörelse av städer och hem.
Kampen mot krig och militarisering har varit ett tema för den internationella arbetarrörelsen sedan de första 1 maj-demonstrationerna. År 2024 måste vi höja fanan för den internationella arbetarklassens kamp för fred och socialism.
Den härskande klassens reaktion
Högernationalism och militarism har tillsammans med spridningen av andra reaktionära idéer tagit över etablerade högerpartier och till och med vunnit val, som Trump 2016 och på senare tid Milei i Argentina och Meloni i Italien. I opinionsundersökningarna inför det kommande valet i Europa i juni vinner högerpopulistiska och högerextrema partier mark, med starkt stöd i bland annat Belgien och Tyskland.
De idéer som de förespråkar inkluderar öppen rasism och murar mot flyktingar, kvinnohat inklusive attacker och förbud mot aborträttigheter, nya lagar och kampanjer mot HBTQ+-personer, förnekande av klimatkrisen och attacker mot demokratiska rättigheter. Denna reaktion i toppen av samhället, där staten genomför en sådan politik, uppmuntrar högerextremisterna att gå ännu längre.
De flesta av dessa attacker har mötts av motstånd och kamp, oftast ledd av unga människor, med många unga kvinnor i spetsen. Helgen den 19-21 januari protesterade 1,5 miljoner människor mot extremhögern och deras planer på massdeportationer av invandrare i den största demonstrationsvågen i Tysklands historia.
Detta motstånd mot reaktion måste spridas, och den organiserade arbetarrörelsen måste ta sitt ansvar och gå i täten tillsammans med andra demokratiska gräsrotsrörelser.
Vi måste också försvara behovet av arbetarklassens egna politiska massorganisationer som bygger på kamp. Under detta ”supervalår” är bristen på arbetarpartier som står stadigt mot attackerna från extremhögern och försvarar ett sammanhängande alternativ till det här systemets kris extremt tydlig. Tyvärr har många av de nya vänsteralternativen inte har stått pall och som har gett efter för trycket från ”det mindre onda”, och som många gånger går samman med eller stödjer kandidater för de traditionella eller tidigare arbetarpartierna i syfte att stoppa extremhögern. I år har vi den verkligt fruktansvärda möjligheten att se Trump omvald, vilket visar Bidenadministrationens och det demokratiska partiets totala misslyckande. Det är bara genom att basera oss på arbetarnas masskamp och ett socialistiskt alternativ som kan visa en väg ut ur det här systemet som vi kan besegra hotet från extremhögern.
Klimat och miljö
Förra året var det varmaste året som någonsin uppmätts, och trenden fortsätter med rekord i februari och mars i år. Extrema väderkatastrofer blir allt vanligare. Förra året var det värmeböljor med temperaturer över 40 grader i Vietnam, Bangladesh, Indien, Thailand och Laos i april och maj, i USA och Europa i juli och i Chile i februari. Många länder drabbades av omfattande skogsbränder och översvämningar.
Bland politiker och kapitalister hamnar klimat och miljö i skymundan eller nämns, i ännu högre grad än tidigare, endast retoriskt och fokus ligger istället på militarisering. FN:s klimattoppmöten har hållits i diktaturer – Egypten och Förenade Arabemiraten – med oljebolagen som dominerande aktörer. När det hölls i Polen var kolindustrin huvudsponsor!
Ungdomarnas klimatrörelse med skolstrejker och demonstrationer måste byggas upp på nytt, med effektiva massaktioner av ännu större lager av arbetare, förtryckta och fattiga. Den måste också vara tydligt riktad mot kapitalismen och de multinationella företag som är ansvariga för förstörelsen av planeten.
Arbetarklassen
I Kommunistiska manifestet, som skrevs av Marx och Engels 1848, pekas arbetarklassen ut som den kraft som kan avskaffa det kapitalistiska systemet: ”Vad bourgeoisin därför framför allt producerar är sina egna dödgrävare.”
Detta innebär en revolution, en kamp för att avskaffa kapitalismen och upprätta ett demokratiskt socialistiskt samhälle. Detta har inget att göra med små grupper av terrorister eller kupper, utan kräver en medveten och välorganiserad massrörelse av arbetarklassen och ett revolutionärt parti. Den nödvändiga socialistiska omvandlingen är inte en automatisk process som följer på kapitalismens kriser, utan måste kämpas fram av hängivna socialistiska klasskämpar.
Arbetarklassen idag är objektivt sett mycket starkare än under tidigare historiska perioder. Den 1 maj förra året, 2023, såg massdemonstrationer av arbetare över hela världen – från Sydkorea och Indonesien till Turkiet och Frankrike.
I sådana mobiliseringar, och i ännu högre grad i strejkrörelser och generalstrejker, visas arbetarklassens styrka tydligt. Ingenting rör sig eller produceras utan arbetarna.
2023 kännetecknades av historiska strejkvågor i många länder. Redan under 2024 har vi sett nya generalstrejker: i Argentina i januari, då 1,5 miljoner demonstrerade mot Mileis extrema motorsågsmassaker av välfärd, jobb och levnadsstandard. Detta har nu följts upp av mer än 1 miljon på gatorna den 23 april mot attackerna mot universiteten. I Guinea genomfördes i februari en generalstrejk mot militärjuntans arrestering av en välkänd aktivist. Fackföreningar på Västbanken i Palestina har hållit upprepade generalstrejker mot Israels väpnade styrkor. I Kina fördubblades antalet protester och strejker på arbetsplatserna förra året, främst med krav på obetalda löner. I Bangladesh inledde oppositionen en generalstrejk mot valfusk.
Den internationella arbetarklassen är långt ifrån besegrad och har en kolossal potentiell styrka. Den har bevisat sin vilja att kämpa, när den får en verklig ledning och målet för kampen är tydligt.
År 2024 innebär detta att den organiserade arbetarrörelsen stärks och i vissa fall återuppbyggs. Historiska fackliga satsningar i viktiga moderna industrier, bland annat på Amazon i USA, och tillväxten av fackföreningar i många länder runt om i världen som ett resultat av viktiga strider, är viktiga och anmärkningsvärda steg i denna riktning som måste byggas vidare på.
Att bygga rörelsen måste kombineras med en kamp för att bygga nya kämpande ledningar, med en strategi för mobilisering och kamp i stället för den misslyckade politiken med klassamarbete och ”socialt partnerskap” som så ofta har sett fackliga ledningen fungera som ett hinder för det nödvändiga motståndet.
Trotskijs optimism
För 123 år sedan skrev den ryske revolutionären Leo Trotskij en kort text med titeln ”Om optimism och pessimism”. Han inledde med citat om den globala utvecklingen – rasism i Frankrike, extrem nationalism i Österrike, mordiskt krig i Sydafrika, svält och hat i Europa – alla händelser som skulle göra vem som helst till pessimist. Men den ”oförblommerade optimisten”, skriver Trotskij, ser inte dessa händelser som framtiden, de ”är bara nuet”.
Idag finns det många inspirerande kamper. Vid sidan av generalstrejkerna genomfördes förra året stora feministiska strejker i Schweiz i juni och på Island i oktober. Aborträtten erövrades i Mexiko i september. Under 2022-23 skakades regimen i Iran av massrörelsen med unga kvinnor i spetsen.
Alla dessa kamper måste länkas samman i en gemensam rörelse mot krig, förtryck och exploatering – det kapitalistiska systemets uttryck. Arbetarklassen behöver kämpande massorganisationer för att leda masskampen till seger. Arbetarklassen behöver sina egna partier. I slutändan behöver vi ett revolutionärt parti, med ett tydligt socialistiskt övergångsprogram, för att vända systemets många kriser och bygga en bättre värld för människor och natur. Det är vad International Socialist Alternative kämpar för, på första maj och varje dag.
