Miljoner människor har tvingats att fly undan statliga och sekteristiska milisers brutalitet. Detta är verkligheten i de krig som har följt efter åratal av utländsk imperialistisk intervention i Mellanöstern och av de nederlag som de revolutioner har lidit som påbörjades under år 2011.
De flesta av siffrorna för antalet flyktingar underskattar omfattningen av den humanitära krisen. Omkring sex och en halv miljoner syrier är flyktingar inom Syriens gränser och ytterligare fyra miljoner är officiellt registrerade som flyktingar utanför Syriens gränser. Till det tillkommer flyktingar från Irak, Libyen, Jemen, Afghanistan, Somalia och andra krigszoner.
Hundratusentals har kommit till Europa för skydd och en framtid, ofta ställda inför riskfyllda resor, statsapparaters brutalitet och svindlares exploatering. Allt eftersom situationen har förvärrats har fler kommit att dö detta året under sina försök att övervinna de hinder som regeringar, särskilt de inom EU, har placerat i deras väg.
Detta i sin tur har resulterat i en folklig reaktion i Europa som har tvingat en del regeringar att vidta en del åtgärder för att hjälpa några av de miljontals flyktingar som flyr krigen i Mellanöstern.
De begränsade eftergifterna är dock inte följden av någon förändring av sinnelaget och inställningen i toppen av samhället. Om det inte varit för den växande folkliga vreden över hur flyktingar blir behandlade hade inget förändrats.
Europeiska regeringar har i månader bestämt motsatt sig sådana åtgärder. EU:s Medelhavsräddningsinsats Mare Nostrum ersattes tidigare i år av den mycket mer begränsade Operation Triton. Målet var att göra det mer riskfyllt för flyktingar och potentiella migranter att korsa Medelhavet.
Den brittiska regeringen uppgav att Mare Nostrum utgjorde en ”attraktionsfaktor” som uppmuntrade folk att försöka ta sig till Europa. Det var dock inte enbart den brittiska regeringen som öppet uttryckte vad man ville åstadkomma. Den tyska regeringen, som har fått en del hyllningar för sin ändrade hållning, stödde fullt ut avslutandet av Mare Nostrum därför att, som den tyske inrikesministern förklarade, ”Mare Nostrum avsågs vara en räddningsåtgärd och har visat sig vara en bro till Europa”. Berlin ville förstöra denna ”bro” för flyktingar.
Just nu verkar den tyska regeringen vara den mest generösa i fråga om att ta emot syriska flyktingar, men den är precis lika hycklande som de andra kapitalistiska regeringarna. Medan man tillät flyktingar att anlända via Ungern bad Berlin så gott som samtidigt regeringen i Rom att införa gränskontroller i Brenner vid den italiensk-österrikiska gränsen i ett försök att begränsa antalet anländande därifrån.
Bara några få dagar innan flyktingarna i Ungern släpptes in i Tyskland öppnade den bayerska delstatsregeringen sitt första så kallade ”stopp-, mottagnings- och utvisningscenter” med syftet att snabbt deportera de asylsökande från länder som Berlin klassar som ”säkra”. Den bayerska delstatsregeringen vill att Kosovo, ett land som Transparency International listar som ett av Europas mest korrupta länder och där svågerpolitik och vänskapskorruption är allmänt och överallt förekommande, läggs till den tyska ”säkra länder”-listan.
Samtidigt som den förändrade allmänna opinionen hade en kraftig inverkan på vad Merkel gjorde såg den tyska regeringen detta som chansen att reparera sin internationella image efter den brutala behandlingen av Grekland och samtidigt vidta åtgärder för att motverka Tysklands hotande befolkningsminskning.
Ordföranden för BDI (Tyska Industriförbundet, den tyska motsvarigheten till Svenskt Näringsliv) manade i början av augusti till att fler asylsökande borde släppas in i Tyskland. Detta därför att den tyska befolkningen minskar och åldras. Tyskland befolkning toppade år 2003 på 82,5 miljoner innan den började minska till 80,3 miljoner år 2011. Sedan dess har den ökat till 81,1 miljoner förra året, men detta har varit på grund av invandring.
Det är mot denna bakgrund som många tyska arbetstgivare vill ha fler immigranter och särskilt då yrkesutbildade och yrkeskunniga arbetare. Den tyska arbetsmarknadsministern var absolut glasklar på den punkten: ”Vi kommer också att tjäna på detta då vi behöver invandring”.
Kapitalistiska länders behandling av flyktingar har alltid varit baserat på den härskande klassens egenintressen eller utgjort respons på trycket från den allmänna opinionen eller massrörelser. Det är anmärkningsvärt att de oljerika självhärskardömena Saudiarabien och Gulfstaterna, länder från vilka en del av jihadistgrupperna sponsras och beväpnas, har släppt in väldigt få syrier som officiella flyktingar, blott 33 syrier i Gulfstaterna. Saudiarabien har hittills i år bara gett 18,4 miljoner USA-dollar (151 miljoner kronor) till FN:s Syrienappell, samtidigt som det mycket mindre Kuwait har anslagit betydligt mer, 304 miljoner USA-dollar (2 493 miljoner kronor).Även om en del mild kritik av detta har gjorts i västliga media görs det inte till någon stor fråga. Detta beror på att de västliga imperialisterna förstår att ett inflöde av flyktingar kan komma att hjälpa till med att undergräva de lokala styrande eliternas ställning, något som västmakterna helt klart vill undvika.
Men i Syrien, som är ställt inför en katastrofal situation i synnerhet på grund av Islamiska statens (IS) tillväxt och upptrappade strider, har antalet flyktingar från landet ökat från 11 000 om dagen år 2010 till 42 000 om dagen förra året. Många känner sig fast i de omkringliggande länderna, särskilt eftersom de hålls i flyktingläger och inte har laglig rätt att arbeta.
Mot denna bakgrund ställs den omedelbara frågan om hur snabb nödhjälp för de som flyr från krigen i Mellanöstern och på andra håll ska tillhandahållas. Det finns en omfattande våg av sympati i många länder och många frågar vad de kan göra för att hjälpa. Stora summor pengar samt stora mängder mat, vatten och andra förnödenheter har samlats till flyktingarna.
Arbetarnas organisationer måste ta ledningen i att kräva att flyktingarna beviljas asyl, i att hjälpa till med att organisera nödhjälp och uppmuntra flyktingarna själva till att organisera sig. Samtidigt behövs dock ett konkret program för vad som behöver göras för att hjälpa flyktingarna att få bosätta sig någonstans och, viktigast av allt, varifrån resurserna till det ska komma ifrån. En början borde vara ett stopp för privata företag att profitera på flyktingar; i Tyskland är den största tillhandahållaren av flyktingförläggningar ett privat företag, European Homecare som av den tyska finansdagstidningen Handelsblatt har beskrivits som en vinstmaskin.
Handling nu kan åstadkomma omedelbara förbättringar. Förbättringar kan vinnas genom masskamp eller hotet om kamp. Förra året rapporterade den brittiska dagstidningen Guardian att det fanns 11 miljoner tomma bostäder i Europa. I Wien finns det för närvarande 80 000 tomma bostäder, plus att det i många städer finns tomma kontorslokaler som snabbt skulle kunna erbjuda åtminstone tillfälliga nödlösningar.
Den rådande bostadskrisen är till stor del följden av regeringarnas politik. Vad som behövs är ett offentligt finansierat krisprogram för bostadsbyggande. Detta skulle tillsammans med ett förstatligande av fastighetsbolagen och de stora hyresvärdarna kunna möjliggöra en planmässig lösning på bostadsproblemen.
Det är de härskande klasserna, storföretagen och bankerna som är roten till det onda. De borde betala vad det kostar då det är deras system och politik som till stor del bär ansvaret för denna kris, vare sig det är resultatet av imperialistiska krig i Irak och Libyen eller finansieringen av jihadistgrupper av Saudiarabien och Gulfstaterna.
Samtidigt som flyktingarna har fått ett varmt välkomnande av många i Tyskland fortsätter också extremhögerns mordbrandsattacker på flyktingförläggningar på så gott som daglig basis och det är bara en tidsfråga innan någon blir dödad.
För att svara högerns rasism och invandrarfientliga propaganda krävs ett konkret program som kan besvara den oundvikliga invandrarfientliga propagandan från högern. Ett sådant program måste tillhandahålla klara och tydliga svar vad gäller hur skapa jobb, bostäder och välfärd till alla.
En socialistisk politik behövs för att förhindra ”härska genom att söndra”-maktutövning i internationell skala. ■
