Västs inblandning är något som möjligen kan stärka Gaddafiregimen, såvida den ännu inte har tömt ut sitt politiska förtroendekapital i landet, särskilt i de tätbefolkade områden som kont- rolleras av Gaddafi och hans anhängare.Det står absolut klart att NATO:s intervention inte äger rum för att ”rädda” civilbefolkningen. USA, Frankrike och Storbritannien har klargjort att de vill få bort Gaddafi. De agerar i praktiken som rebellernas flygvapen och gjorde ingenting för att hindra rebellstyrkornas granatbeskjutning av civila i Sirtre. Gaddafis styrkor håller emellertid för närvarande, trots flygattackerna, ställningarna.
Obama har, då han inte vill bli inblandad i ytterligare ett Irak eller Afghanistan, uteslutit att sätta in marktrupper, till skillnad från Cameron, som redan har skickat en liten SAS-styrka till landet. Detta är dock en farlig strategi, inte bara i Libyen utan också på hemmaplan då opinionsundersökningar i Storbritannien och USA visar på växande opposition mot varje slag av markintervention. Det pågår dock, mot bakgrund av att Gaddafis styrkor åter är på offensiven, en öppen diskussion om tillhandahållande av vapen till rebellerna, åtminstone till de Västvänliga som NATO litar på; men detta skulle inte automatiskt garantera dem segern.
Londonkonferensen den 29 mars backade ifrån att följa i Sarkozys fotspår och omedelbart erkänna det självutnämnda Interimistiska Nationella Rådet (INR) som kärnan till en ny regering. Det var inte möjligt då den endast kontrollerar en del av landet, där en minoritet av befolkningen bor.
Själva konferensen kännetecknades av hyckleri. Dess avslutningsuttalanden proklamera- de att ”det libyska folket måste ha frihet att självt bestämma sin framtid”, men de makter som deltog på konferensen har knappast alls kritiserat förtrycket och avsaknaden av demokratiska rättigheter i Bah-rain, Saudiarabien, Syrien eller Jemen.
Sanningen är att Västmakterna agerar för att stjäla frukterna av den folkliga resning som började i februari. Denna process har vissa likheter med det sätt som massrörelserna för demokratis-ka rättigheter och ett slut på privilegierna i det forna Sovjet- unionen och Östeuropa avleddes till ett återupprättande av kapitalismen, med katastrofala följder för befolkningarna.
Avsaknaden av en oberoende rörelse av arbetare i Libyen som skulle kunna bygga ett verkligt demokratiskt alternativ till Gaddafis styre gör det möjligt för kombinationen av nyliga avhoppare från regimen och Västvänliga element att med NATO:s hjälp försöka bygga upp sin makt.
Den senaste rebelledaren på slagfältet, Khalifa Hafter, är en tidigare Gaddafiallierad som till för några veckor sedan av USA tilläts leva ett bekvämt liv i närheten av Washington under nästan 20 års tid. Han spenderade den tiden med att försöka bygga upp en miltär styrka för strid mot regimen. Clinton- och Bushadministrationerna såg antaglien Hafter som en allierad.
Västmakterna har inget genuint intresse för de verkliga intressena hos majoriteten av den libyska befolkningen; de strävar tvärtom efter att återfå mer kontroll över Libyens olja och gas samtidigt som de demonstrerar sin makt i Mellanöstern. Detta är ett skäl till varför det redan från början har rått öppen rivalitet mellan de olika makterna.
Väst har inget grundläggande intresse av demokrati. Det är bara att titta på hur de har stöttat den ruttna saudiska regimen – så sent som i september förra året sålde USA vapen till ett värde av 123 miljarder dollar (777 miljarder kronor) till Saudiarabiens och Gulfstaternas diktaturer. Detta är stater som har få eller inga demokratiska rättigheter, men som inte desto mindre är beväpnade till tänderna med hjälp av USA, Storbritannien och andra länder.
Den officiella oppositionen INR förlitar sig på NATO-flygstyrkor och massornas längtan efter en förändring för att säkra segern. Detta gör det dock lättare för Gaddafi att klamra sig fast vid makten. Han kan helt riktigt utmåla INR som några som sitter i knäet på Västmakterna, som vill exploatera Libyen ännu mer.
Samtidigt rapporterar även Västjournalister att många i västra Libyen är rädda för vad som skulle hända om Gaddafi störtades; att Libyen kan splittras upp som Somalia, fundamentalismen växa. Och vad skulle hända med de sociala framsteg som ändå har gjorts på sjukvårds- och utbildningsområdet m m de senaste 40 åren?
NATO:s ÖB amiral James Stavridis vittnesmål inför USA:s senat om att Libyens rebellstyrkor visar ”antydningar” om en möjlig al-Qaidanärvaro kan komma att hjälpa Gaddafi att åtminstone för vissa libyer framstå som ”det mindre onda”.
Nyckeln till revolutionens räddning ligger i händerna på de arbetande massorna. Tunisien och Egypten har redan visat att beslutsam kamp kan störta diktaturer. Händelserna under detta år visar emellertid också att kampvillighet i sig självt inte räcker. De arbetande massorna behöver på ett oberoende och demokratiskt sätt organisera sig i fackföreningar och ett massparti för arbetarna och de fattiga, med ett klart och tydligt program, för att kunna kämpa för att förhindra att revolutionens landvinningar tas av dem av element ur den gamla eliten eller av en ny elit som bildas, i samarbete med imperialismen.
De libyska massorna står inför allvarliga faror allteftersom kampen fortsätter och den utländska inblandningen tilltar. De genuint revolutionära krafterna i Libyen behöver på ett konkret sätt förkasta varje som helst förlitande på FN eller NATO och kräva ett omedelbart slut på denna intervention. För att kunna besegra Gaddafi behöver arbetarna och de unga bygga upp sina egna styrkor som kan ta revolutionen framåt till seger, en seger som inte bara vinner demokratiska rättigheter utan som också säkerställer att Libyens rikedomar verkligen ägs och ställs under massornas demokratiska kontroll och styre, i deras intresse.
Detta skulle lägga grunden för befrielse och genuin socialism, i motsats till Gaddafis fejkade version, vilket skulle appellera till de arbetande massorna i Mellanöstern, Afrika och därbortom.
Robert Bechert, CWI
