Flyktingar anländer till Lampedusa i Italien
2 000 flyktingar dog på väg över Medelhavet in i Europa från januari till september i år, enligt en kritisk rapport från Europarådet.Särskilt kritiseras ett fall där 61 flyktingar dött efter att deras båt drivit runt i Medelhavet i två veckor. Italienska militärfartyg ska vid åtminstone två tillfällen haft möjlighet att undsätta dem, men av någon anledning struntat i det. Utredningen kritiserar också EU:s övriga medlemsländer för att hittills inte ha gjort tillräckligt för att rädda livet på nödställda migranter från Nordafrika.
Förutom att tillvarata europeiska storföretags intressen är muren mot flyktingar en av EU:s huvudfunktioner, och det är en uppgift som allt större fokus lagts på.
På EU:s toppmöte om flyktingar 2003 föreslog Storbritanniens dåvarande premiärminister Tony Blair att man skulle bygga speciella uppsamlingsläger för flyktingar vid gränserna till de länder de flytt från. Under 2000-talets början stramades asylpolitiken åt allt hårdare.
Samtidigt väcktes uppmärsamhet kring människosmuggling, trafficking, utan att man pekade på sambandet med att man i praktiken stängt de ”legala” vägarna in i Europa och hänvisat flyktingar till människosmugglare som kunde ta hela livsbesparingar i betalt för en osäker transport in i EU. De smugglare som livnär sig på desperationen bland flyktingar är ofta samma människor som organiserar människohandel.
Fort Europas murar och kraftigt inskränkta asylrätt gör att trafficking frodas. Svenska Dagbladet skrev den 27 september att det finns ett stort mörkertal, hur många som fallit offer för handeln vet man inte.
Samtidigt avslöjades sambandet mellan en svartarbetarhärva i Lidköping och ett stort tillslag vid en camping i Bedfordshire, England. Där hade polisen hittat hundratals män som varit fängslade och tvingats bo i burar och hästtransporter. Platsen användes som uppsamlingsplats och männen skeppades sedan till olika arbetsplatser i Europa av den kriminella ligan.
FN fastslår att även om det vanligaste traffickingoffret är en ung kvinna som utnyttjas för sexhandel har antalet slavar som utnyttjas i kommersiell verksamhet ökat de senaste åren.
Konsekvenserna av Fort Europa syns överallt och drabbar människor som på olika sätt tagit sig in i EU, men de flyktingar som stoppas vid gränsen utsätts även de för myndigheternas brutalitet.
Människorättsorganisationen Human Rights Watch publicerade den 21 september sin analys av Frontex första insatsgrupp vid Greklands gräns mot Turkiet. Frontex är EU:s gränskontrollbyrå med uppdrag att samordna gränskontrollen av EU:s yttre gränser.
Verksamheten startade 2005 och då var budgeten 6 miljoner euro (50 miljoner kronor). Nu, sex år senare, har den exploderat till närmare 90 miljoner euro (800 miljoner kronor), vilket måste ses som ett mått på den ökade satsningen mot flyktingar från världens oroshärdar.
Förra året skickades 175 Frontexagenter till den grekisk-turkiska gränsen för att bistå de grekiska myndigheterna i vaktandet av denna viktiga gräns som man anser är inkörsport för 90 procent av de flyktingar som tar sig ”illegalt” till Europa. Kritiken är allt annat än mild.
– Frontex har blivit medbrottsling i att utsätta migranter för en behandling som de vet går helt emot människorättslagarna, säger Bill Frelick från Human Rights Watch i ett uttalande.
Exemplen är många. Man menar i rapporten att byrån sett mellan fingrarna trots att man varit väl medveten om de kränkningar som pågått: tortyr, misshandel och systematisk förnedring av flyktingar som korsat gränsen.
Man har bland annat granskat fem flyktingläger, alla i nordöstra Grekland, och beskriver inhumana omständigheter. Manliga och kvinnliga flyktingar ihop-trängda i överfulla celler (på en polisstation fanns 97 personer i ett utrymme avsett för 30 personer), våldtäktsanklagelser och minderåriga som förvarats tillsammans med andra flyktingar som de inte haft tidigare kontakt med. Rapporten säger också att det är vanligt med misshandel som straff för de som protesterar.
Som svar på rapporten säger EU-kommissionens talesman för interna affärer, Michele Cercone, att Frontex inte kan hållas ansvariga för misslyckanden som ett medlemsland i EU gjort sig skyldigt till, eller vad dessa myndigheter gör med flyktingar som lämnats över till dem.
Trots att, som EU-parlamentet själva konstaterar på sin hemsida, ”enligt internationell rätt får ingen person föras iland eller överlämnas till myndigheterna i ett land där hans eller hennes liv eller frihet hotas” hålls Frontexagenter fria från ansvar när de överlämnar flyktingar till de grekiska myndigheterna för att förpassas till dessa flyktingläger. En irakisk flykting som intervjuas i rapporten säger:
– Jag kommer från ett land i krig, men jag har aldrig sett lidande som jag ser här. Så länge du inte svimmar så låter de dig inte träffa en läkare (…) Det finns ingen elektricitet och inget vatten. Vi dricker från urinoaren.
I fullständig kontrast till det här har EU-kommissionen beslutat att ge Frontex befogenheter att tillsätta en inspektör för att säkerställa att EU:s gränskontroller respekterar mänskliga rättigheter.
Förutom skrivningarna om mänskliga rättigheter, som inte kan betecknas som något annat än ett alibi, innebär förslaget en förstärkning av Frontex. Hittills har byrån förlitat sig på utrustning och operativ personal, till exempel gränsvakter, från medlemsstaterna. Nu får Frontex en egen budget och kommer att kunna köpa eller hyra sin egen utrustning, som till exempel bilar eller helikoptrar. Med andra ord beväpnas Frontex med en egen – och större – budget, samt att byrån tar ytterligare ett steg mot överstatlig verksamhet, och samtidigt ett steg längre bort från insyn av från EU:s medborgare.
Även på den italienska ön Lampedusa har Frontex ”samordnat” insatsen mot flyktingar. Under våren anlände ett allt större antal flyktingar till ön som ligger drygt 10 mil från Tunisiens kust.
Den 9 april rapporterade SvD att tiotusentals flyktingar från i första hand Tunisien kommit till ön. Efterhand ökade även antalet flyktingar från Libyen och andra nordafrikanska länder. Situationen lamslog myndigheterna och Berlusconis regering. Inrikesministern Roberto Maroni från det rasistiska Lega Nord sade att det kan finnas terrorister och kriminella bland flyktingarna. Regeringen konstaterade att situationen utgjorde ett humanitärt nödläge och öns borgmästare sade att myndigheterna inte hade någon kontroll över situationen.
Frontexs uppgift blev att bistå de lokala myndigheterna i att stoppa flyktingar från att kunna nå hamnen, samt att jaga och internera flyktingar som landstigit. Hundratals extrapoliser kallades in och till Frontex förfogande stod fyra fartyg, en helikopter och ett flygplan till förfogande. Trots detta kunde man inte undvika en katastrof.
En båt med flyktingar kantrade utanför hamnen, med resultatet att över 250 flyktingar drunknade och endast 53 av de som var ombord på båten räddades. Situationen på Lampedusa har sedan dess eskalerat och periodvis har flyktinglägret som är byggt för att hålla runt 800 flyktingar inspärrade rymt inte mindre än 3 000 personer.
I slutet av september beslutade myndigheterna att tömma och stänga flyktinglägret på ön. Verkställandet har av flera italienska journalister beskrivits som våldsamt och FN:s flyktingkommisariat i Genève har kritiserat beslutet eftersom det kraftigt ökar risken att fler båtflyktingar mister livet på vägen över Medelhavet.
Anpassningen till en gemensam flyktingpolitik har varit ett av argumenten för flera svenska regeringar att ta i med hårdare tag mot flyktingar.
I Sverige sökte 24 175 människor asyl 2009 och sju av tio nekades. 2010 var antalet sökande 31 819 och även då fick sju av tio avslag. Under 2011 var antalet fram till och med augusti 17 230 (1 463 färre än samma period 2010) och för tredje året i rad har svenska staten gett avslag till ungefär 70 procent av de flyktingar som sökt asyl i Sverige.
Ökningen mellan 2009 och 2010 representeras till stor del av den ökade mängden flyktingar från Afghanistan, en följd av USA:s ökade militära insats sedan Barack Obama trappade upp krigföringen och truppnärvaron i landet.
Även flyktingar som anlände från Serbien ökade dramatiskt. DN rapporterade i oktober 2010 om de miserabla förhållanden romer tvingas leva i. Vintern 2010 inledde också den serbiska regeringen en hetsjakt på romer och man rev bland annat ett stort romskt läger i en av Belgrads för-orter.
Bland andra FN:s flyktingkommissariat säger att det finns uppgifter om att romer diskrimineras i Serbien. I Sverige får i princip alla avslag på sin asylansökan. Migrationsverket menar att svår fattigdom och diskriminering inte är tillräckliga skyddsskäl enligt svensk lag, skrev DN.
Amnesty International är en av de människorättsorganisationer som kartlagt diskrimineringen av romer i Serbien. Man skriver att sedan 2009 har serbiska myndigheter tvångsvräkt romer från sju av Belgrads informella romska läger. Många av vräkningarna sker till följd av ett stort infrastrukturprojekt i staden. Man beräknar att minst hälften av de cirka 100 romska bosättningarna kommer att påverkas.
Både Röda Korset och Amnesty har riktat kritik mot hur Migrationsverket behandlar asylsökande romer. I en intervju med en romsk familj från Serbien i SR den 10 maj i år vittnar familjen om en situation som är bekant för många romer – de trakasseras, misshandlas och förnedras av myndigheter och grannar. I maj hade 1 200 asylärenden från romer kommit till Migrationsverket. Endast en procent av dessa hade godkänts.
Under 2010 fattade regeringen beslut om att tvångsavvisa över 2 500 irakier från Sverige, detta i strid mot det samlade internationella samfundet av människorättsorganisationer och FN:s flyktingkommission. Till Irak avvisar man flyktingar som lämnat sitt hemland på grund av kriget, på grund av politisk förföljelse eller förföljelse på grund av sexuell läggning.
I januari 2011 genomfördes den första av de intensivt kritiserade massdeportationerna från förvaret i Kållered utanför Göteborg. Svaret lät inte dröja och efter försöket till blockad av avvisningen spred sig rörelsen mot den rasistiska flyktingpolitiken över hela landet.
Aktion Mot Deportation grundades vid årsskiftet i Göteborg och snart växte motsvarande nätverk fram i andra städer. Blockader och demonstrationer följde på utvisningarna och i media skrevs det om de inhumana förhållanden som rådde på förvaren, och i häktena.
Den 25 januari 2011 skrev GP om att flyktingar tvingades sitta i polisens fylleceller under flera veckor. Anställda på arresten vittnade om att självmordsbenägna flyktingar som nekats vård på akuten placerats i celler på häktet.
Som längst hade en man suttit inlåst i tjugofem dygn och det hade redan förekommit ett par incidenter med personer som försökt ta sitt liv. Även iranier saknar skäl till asyl enligt svensk lag, även i de många fall där man kan bevisa att flyktingarna varit politiskt aktiva mot regimen.
Iran är det land i världen som kartlägger flest oppositionella i exil, trots detta har Migrationsverket i dom efter dom beslutat att avvisa iranier som varit politiskt aktiva i Sverige, i regimkritiska organisationer eller partier.
Enligt Committee to Protect Journalists (CPJ) har Iran utfört ett massivt angrepp mot den oberoende pressen under de senaste två åren. Vidare skriver man i sin årliga kartläggning av journalister i exil att Iran toppar listan över länder som tvingar journalister i exil för andra året i rad. Den iranska regeringen fortsatte sitt angrepp mot yttrandefriheten som intensifierades efter det omtvistade presidentvalet 2009. CPJ:s undersökning visar att minst 29 iranska redaktörer, reportrar och fotografer flytt landet år 2010. Att regimen är intresserade av att kartlägga oppositionella i exil är alltså ingen nyhet.
I takt med att det organiserade motståndet mot regeringens rasistiska flyktingpolitik har växt har myndigheterna tagit till allt hårdare och ljusskygga metoder för att kunna verkställa avvisningar.
Medias rapportering från blockaderna har många gånger fokuserat på polisens brutala ingripanden – man har inte tvekat i användningen av batonger och pepparsprej mot fredliga aktivister. Under 2011 har man åtalat 28 asylrättsaktivister, varav 15 har fällts för ohörsamhet mot ordningsmakten – ett straff som vanligtvis ger relativt låga dagsböter men som i de 15 aktivisternas fall gav högsta möjliga böter, en tydlig avvikelse från tidigare praxis och alldeles uppenbart en politiskt motiverad dom med syfte att verka avskräckande på rörelsen.
Även om repressionen och våldet mot asylaktivisterna har blivit värre är det flyktingarna själva som drabbas hårdast av brutaliseringen.
Det har avslöjats att man drogar och hand- och fotfängslar flyktingar för att enklare kunna frakta dem utan att de gör motstånd. Ali Mansouri, vars avvisning i september stoppades av hans egna protester, blev fastspänd på en bår och trots detta nedpressad av fem polis-män som satte knän i hans nacke och rygg. Den svenska flyktingpolitiken är resultatet av den nyliberala politiken, och dess brutalaste uttryck.
Kampen för rätten till asyl har under 2011 engagerat många och resulterat i stora framgångar, inte minst medialt. Sverigedemokraterna och andra rasister har isolerats och istället för att tala om massinvandring har massdeportationerna diskuterats.
Men för att på allvar hota den rådande utvisningspolitiken måste rörelsen växa ännu mer. Med Flyktingamnesti 2005 i minnet, då tiotusentals protesterade och genomdrev 17 000 uppehållstillstånd, måste den nya asylrörelsen vända sig utåt, till nya grupper.
Kampen för rättigheter åt gömda flyktingar är en fråga även för fackföreningarna och det ökade våldet avslöjar statens roll för bredare skikt bland arbetare och ungdomar – år 2009 demonstrerade 20 000 i Köpenhamn mot polisens övergrepp mot en grupp flyktingar. Kampen mot den nyliberala politikens härjningar förenas i den gemensamma kampen för återinförandet av asylrätten.
Stefan Berg
