Fortsatta påtryckningar för gruva i Kallak/Gállok

av Raymond Stokki // Artikel i Offensiv

Företaget Beowulf meddelade nyligen om planerade provborrningar i Kallak/Gállok till hösten, trots protester mot en gruvetablering i Jokkmokks kommun på renbetesmark. Samtidigt ser vi hur gruvbranchen fortsatt bjuder på katastrofer för människor och miljön.

Beowulf Mining, som redan väntar på tillstånd för en gruva, fortsätter mitt under en global pandemi och ekonomisk kris med påtryckningar för gruvstart. Företaget menar att provborrningarna kan påvisa en än större malmkropp än vad som tidigare har förutspåtts. 
Samtidigt passar riskkapitalbolaget på att gråta ut i ett brev till regeringen om att företaget inte kan göra affärer i Sverige om inte ett beslut fattas (i företagets favör) för gruvbrytning i Kallak/Gállok. 
De går även så långt som att påstå att en gruva skulle vara Sveriges räddning i coronakrisen, trots att de senare årens gruvetableringar inte har gett några utlovade lyft. Istället är följden av den tidigare gruvboomen förgiftade vattendrag och sjöar där skattebetalarna får betala notan för att städa upp.

Malmpriset ser ut att vara på väg mot rekordnivåer som inte har setts sedan 2017 (förra veckan steg det till över 100 dollar per ton). Dock menar kapitalistiska analytiker att priset lär falla och plana ut under året. Priset har cyniskt nog fallit på grund av katastroferna i Brasilien med brustna dammar, där arbetare har fått sätta livet till på grund av gruvbolagens rovgirighet. 
Just risken med kringliggande konstruktioner (skyddsvallar, klarningsbassänger och dammar) skapar återkommande problem. För en gruva i Kallak/Gállok innebär detta en risk om något går snett, då kommuner som ligger nedströms älven (som ligger alldeles intill den planerade gruvan) skulle kunna svämmas över. 
Dricksvattnet som oftast tas från älven skulle även kunna förgiftas av tungmetaller. Andra gruvor torrlägger sjöar och viktiga naturområden då grundvattennivån påverkas.

I veckan sprack den ryska bubblan som har försökt mörka en klimatkatastrof i Sibirien, där en nickel­anläggning har läckt ut 20 000 ton diesel i marker och vattendrag. Ryssland har utlyst katastrofläge då vattendragen leder till en sjö (som även tidigare har varit hårt ansatt av utsläpp) som i sin tur leder vidare vatten till Karahavet i arktiska oceanen.
Greenpeace säger att utsläppet är den största katastrofen i Arktis någonsin och jämför med Exxons utsläpp 1989. Anledningen verkar vara att hela anläggningen är byggd på permafrost som med smältningar, på grund av den globala uppvärmningen, nu gör att marken mjuknar och konstruktioner för bränslecisternerna ger vika. Med andra ord ett extremt exempel på hur klimatkrisens snöbollseffekt fungerar.

Förutom att gruvindustrin följer marknaden och inte verkliga behov är den oförmögen till att skydda människor och natur ifrån allvarliga katastrofer. Det ligger inbakat i systemet, för om gruvföretag, prospekteringsföretag och riskkapitalister ska kunna tjäna så mycket som möjligt har de ”inte råd” med att städa upp efter sig. 
Vi kan inte låta det kapitalistiska systemet roffa åt sig av naturens rikedomar. Det är en ohållbar framtid som endast kommer att fortsätta leda till katastrofer för oss alla.