foto: Phil Roeder / Flickr CC
Bernie Sanders har bland annat manat till en politisk revolt mot miljardärsklassen, men för det krävs en enad massrörelse.
Upptakten till presidentvalet år 2016 i USA är ett tydligt bevis på det massiva förtroendetapp som det politiska etablissemanget har lidit samt på den skärpta polariseringen inom de två dominerande partierna (Demokraterna och Republikanerna). Vi ser hur Bernie Sanders – som har uppmanat till en ”politisk revolution” emot miljardärklassen – för närvarande innehar ett 35-procentigt stöd i primärvalet om vem som ska bli Demokraternas presidentkandidat, enligt en opinionsundersökning utförd av NBC. Den siffran stiger snabbt.
Det är tydligt att Hillary Clinton, storföretagens favoritkandidat, som skulle ha ett långt ärevarv i primärvalet, nu har stött på svårigheter. Samtidigt är de två huvudkandidaterna för Republikanerna, Donald Trump och Ben Carson, högerpopulister vars stöd till viss del beror på att de inte har några erfarenheter från att vara politiker. Detta visar på hatet mot politiker som sysslar med kohandel.
Det som försiggår är en del av en global trend, som i några länder har gått mycket längre än i andra, med en fullständig kollaps för etablerade partier och en snabb uppkomst av nya politiska krafter på både vänster- och högerkanten. Att Jeremy Corbyns valts till brittiska Labours nya partiledare är den senaste vänsterutmaningen.
Corbyn, en mångårig socialist i parlamentet, vann partiledarvalet efter att ha manat till motstånd mot Labourledningens åtstramningspolitik och mot de stora nedskärningar som genomförs av den konservativa regeringen.
Dessa utvecklingar visar den stora potential som har öppnats upp för att bygga en vänsterkraft i USA och i många andra länder – men bara om de rätta slutsatserna dras i tid, särskilt behovet av att bygga en självständig kraft för de 99 procenten (De 99 procenten är ett vanligt uttryck i USA för den andel av befolkningen som inte utgörs av de superrika).
Utvecklingen är en politisk reflektion av den djupa kris som den globala kapitalismen har gått in i sedan finansmarknadens implosion år 2007-08 – en kris som kan vara på väg in i en ny fas i och med den ekonomiska nedgången i Kina. Det är sant att det har funnits element av en ekonomisk återhämtning i USA, men det är i grund och botten en återhämtning för de rika.
Den stora majoriteten av arbetarklassen har inte fått erfara detta. Den senaste statistiken från Census Bureau (motsvarande Statistiska centralbyrån) visar att hushållens inkomst i snitt är 6,5 procent lägre år 2014 jämfört med år 2007. Jobben som skapas är i överväldigande hög grad låglönejobb, och arbetsvillkoren försämras.
De senaste åren har vi sett en motståndsvåg med början i arbetare och ungas revolt mot guvernör Scott Walker i Wisconsin år 2011. Några månader senare exploderade Occupy-rörelsen över hela landet, vilket reste de 99 procentens frågor och satte ojämlikheten i samhället på agendan. Sedan mordet på Michael Brown i Ferguson för strax över ett år sedan har tiotusentals unga svarta tagit till gatorna i kamp.
Snabbmatsarbetarnas aktioner för 15 dollar per timme i minimilön och facklig anslutning, som nådde en ny höjdpunkt den 15 april i år blir alltmer tydlig i att länka samman kampen för ekonomisk rättvisa med etnisk rättvisa. De pekar också på potentialen för att återuppbygga arbetarrörelsen, vilket är avgörande för att pressa tillbaka den pågående superexploateringen. Hundratusentals har också gått ut på gatorna med krav på verkliga åtgärder för att förhindra en kommande klimatkatastrof.
Det finns en växande ilska och en önskan om en seriös förändring bland breda skikt av arbetarklassen och unga. I flera år har opinionsundersökningar visat att socialismen får ökat stöd, särskilt av personer under 30 år.
De har också konsekvent visat att en majoritet stödjer vänsteråsikter, exempelvis högre beskattning av de rika (52 procent) och 15 dollar per timme i minimilön (63 procent). En Gallupundersökning i september 2014 visade att 58 procent stödjer idén om ett tredje parti.
Men det är också tydligt att högerpopulistiska krafter kommer att utnyttja det politiska vakuum som finns om inte vänstern kan ta sig an uppgiften att bygga ett alternativ till företagspolitiken. Vi har redan sett detta i ett antal europeiska länder.
Vi i Socialist Alternative (CWI:s sympatisörer i USA) har länge yrkat på bygget av ett nytt massparti som bygger på arbetares och fattigas intressen, snarare än på de 1 procentens intresse.
Många tänker på ett politisk parti enbart i valtermer, men vad som behövs är ett parti med rötter i bostadsområden och arbetsplatser, ett parti som baseras på social kamp vars politiska representanter i maktens korridorer ger en röst åt kraven från vanligt folk. Till syvende och sist har alla nyckelreformer kommit fram ur den kamp som från arbetare, svarta, kvinnor och hbtq-personer har fört.
Vissa tror att det är omöjligt för vänstern att påverka politiskt i en värld överöst av företagspengar. Men Bernie Sanders anti-etablissemangskampanj, som vägrar att ta emot företagspengar, har samlat in 15 miljoner dollar de första månaderna från 250 000 donatorer som i snitt har gett 31 dollar var. Kshama Sawants återvalskampanj till Seattles kommunfullmäktige har hittills samlat in över 300 000 dollar, en spektakulär summa.
Många argumenterar för att det är omöjligt att bryta det politiska strypgrepp som de två existerande storföretagspartierna har och att det är kontraproduktivt att arbeta utanför de ramverken. Ett konkret uttryck för detta är föreställningen att vänsterkandidater tar röster från Demokraterna och därmed låter det reaktionära Republikanerna vinna. Generationer av progressiva aktivister har fångats i fällan av sådana ”det mindre onda”-argument.
Tanken om det mindre onda har sina rötter i att Republikanerna i många fall är ett större hot mot arbetares rättigheter. Men att stödja Demokraterna har i bästa fall resulterat i att sakta ned arbetares reträtt, inte i att hindra reträtten. I värsta fall demoraliserar den aktivt arbetares kamp och tillåter ”det mer onda” att vinna. Vi kan enbart få tillbaka vad som har förlorats när vi har kämpande fackföreningar och ett politiskt parti som motsvarar våra intressen.
När Kshama Sawant (Socialist Alternative) valdes in i Seattles kommunfullmäktige för två år sedan som den första socialistiska ledamoten på 100 år, där hon vann 95 000 röster, började media tala om Socialist Alternative som stadens ”andra parti”, eftersom det inte finns någon egentlig republikansk verksamhet. Självfallet är de företagskontrollerade medierna genomgående fientliga mot oss, men att kalla oss för Seattles andra parti är ett erkännande av verkligheten.
Det finns ingen principiell anledning till varför detta inte skulle kunna återskapas i många städer runt om i hela landet, inklusive i områden som styrs av Republikanerna.
Kan Demokraterna reformeras? Det är en nyckelfråga som måste besvaras. Vi säger inte att alla medlemmar i Demokraterna är likadana, ej heller förnekar vi att det partiet under press kan byta uppfattning. Men i Demokraterna är det storföretagens intressen som dominerar. I det högst osannolika scenariet att Bernie Sanders vinner valet till Demokraternas representant i presidentvalet kommer han att stöta på en massiv fientlighet från partiets företagsdominerade delar och apparat. Faktum är att han kommer att stöta på denna fientlighet långt innan han vinner nomineringen. Det är exakt den situationen som Jeremy Corbyn möter från Labourpartiets nyliberala apparat. Corbyn måste staka ut en väg mot bygget av ett nytt parti.
Demokraterna är än mer kontrollerade av företagsintressen än vad Labourpartiet är. Sanders och hans sympatisörer måste därför nu bygga ramverket för en ny politisk kraft, fri från företagsintressen. Annars kommer de förr eller senare att duka under för de intressena. Det är därför vi har talat med de tusentals Sanders-sympatisörer som för närvarande är den viktigaste faktorn till att få fram en verklig vänsterpolitik. De vill att de många positiva delar som Sanders program innefattar uppnås. Det vill vi också. Men det kan enbart uppnås genom att börja bygget av ett nytt parti.
Sanders har nu mer öppet börjat utmana Hillary Clintons politik. Han har också sagt att Republikanerna inte vann år 2014, utan att Demokraterna snarare förlorade eftersom de misslyckades med att inspirera arbetare, minoriteter och ungdomar, varav rekordmånga inte röstade alls. Detta är sant.
Men Sanders säger också att en vinst för Demokraterna 2016 genom att gå mot en snäppet mer populistisk ståndpunkt skulle innebära en avgörande förändring för arbetare. Detta är inte sant.
Vem kommer Demokraterna i Washington att svara till om de vinner valet? Fackföreningsaktiva, svarta, latinos, kvinnor och ungdomar som röstade in dem? Eller storföretagen, som finansierar Demokraterna?
Hur kommer ett nytt parti att se ut? I det föregångna har socialister tittat på fackföreningarna som nyckelstyrkan till att bygga ett nytt politiskt parti i USA. Idag är detta inte ett sannolikt scenario, även om vissa fackföreningar under tryck underifrån skulle kunna spela en roll i en sådan utveckling.
I formationen av ett nytt parti för de 99 procenten kommer socialister att argumentera för ett tydligt vänster- och antikapitalistiskt program som motsätter sig nedskärningar, attacker på fackföreningar, miljöförstöring och strukturell rasism/sexism, och som samtidigt manar till att beskatta de rika för att kunna bekämpa det förfall som genomsyrar vårt samhälle. Helt klart skulle ett nytt parti inte ta emot några pengar från ”näringslivet” enligt vår uppfattning ska det nya partiets presentanter endast tjäna lika mycket som en genomsnittlig arbetare för att fortsättningsvis behålla banden till arbetares verklighet, likt Kshama Sawant gör.
Återigen, om ett parti för de 99 procenten ska lyckas måste det ha rötter i bostadsområden och på arbetsplatser och länka samman rörelserna på gatorna med kampen mot båda de företagsdominerade partierna i kommunfullmäktigen och i kongressen. Detta är exakt vad vi ämnade att göra i Seattle när Kshama Sawant valdes in år 2013. Detta är i liten skala en modell för vad ett nytt parti skulle kunna göra.
Bildandet av ett nytt parti är i sig självt inte en lösning på de problem som arbetare möter, men det är ett viktigt steg på rätt väg. Däremot kommer det oundvikligen att finnas olika strömningar givet den uppsjö av krafter som måste sammanslutas för att göra ett sådant parti genomförbart.
Det kommer särskilt att vara en livlig debatt mellan de som tror att kapitalismen kan tämjas och formas till att tjäna arbetares intressen, och socialisterna som anser att kapitalismen måste avskaffas samtidigt som man kämpar för varje möjlig reform till gagn för arbetarklassen. En sådan diskussion, kopplad till bygget av en politisk rörelse som involverar tiotusentals eller hundratusentals, skulle i sig självt vara ett enormt steg framåt.
Om ett parti ska kunna sätta stopp för företagens dominans krävs ett socialistiskt program.
Vi tror år 2016 kan bli ett nyckelår för den framväxande vänstern i USA. Vi kan särskilt se hur Bernie Sanders sympatisörer kommer att ställas inför svåra val om de på allvar vill utveckla en politisk revolution emot miljardärsklassen. Socialister har en nyckelroll att spela i de kommande diskussioner som skulle kunna leda till konkreta steg mot etableringen av ett genuint självständigt politiskt alternativ för de 99 procenten. ■
Vad står Bernie Sanders för?
Sedan Bernie Sanders, oberoende senator från Vermont och som benämner sig som demokratisk socialist, beslöt att ställa upp i nästa års presidentval har inget varit sig likt i amerikansk politik.
När Sanders deklarerade att han ville bli Demokraternas presidentkandidat var det med orden: ”Vi behöver en politisk revolution i det här landet”. Bara under hans första kampanjdag var det 100 000 personer som sade sig vilja hjälpa till och 35 000 gav totalt 1,5 miljoner dollar i kampanjstöd. Efter fyra dagar hade 75 000 personer donerat 3 miljoner dollar i stöd.
Hans möten har samlat tiotusentals deltagare och av alla kandidater är han den mest googlade.
Hans kandidatur har tvingat Demokraternas övriga kandidater till att tala om klyftornas USA och attackera storföretagens makt.
Sanders kandidatur fick rekordmånga, 15 miljoner, att följa förra veckans tv-debatt mellan Demokraternas olika kandidater. I tv-debatten gick Sanders på nytt till angrepp mot den kapitalistiska kasinoekonomin, Wall Streets makt och girighet samt de superrika.
Sanders kräver gratis utbildning och vill avskriva alla studieskulder. Han kräver sjuk- och hälsovård för alla och är motståndare till imperialistiska så kallade frihandelsavtal som NAFTA och den nyligen slutna TPP-avtalet. Han var emot Irakkriget, men tyvärr är han än idag inte beredd att gå emot Afghanistankriget.
Hillary Clinton leder fortfarande över Sanders i opinionsundersökningarna. Men avståndet har stadigt krympt och i takt med det har attackerna mot Sanders ökat.
Sanders vänsterutmaning har gjort att socialismen som begrepp finns med i valkampanjen. Sanders har dock sagt att om han förlorar kommer han att ge sitt stöd till Hillary Clinton.
Socialist Alternative anser det vara ett misstag. Istället borde Sanders fortsätta sin vänsterutmaning och uppmana till bildandet av ett nytt parti. ■
