Från blodbad i Gaza till akut risk för regionalt krig

av Shahar Ben-Horin och Yasha Marmer, Socialistiska Kamprörelsen (ISA i Israel och Palestina) // Artikel i Offensiv

Det militära svaret från regimen i Teheran på det provokativa israeliska mordet på iranska generaler på Irans konsulat i Damaskus ökar risken för en kedjereaktion som kan antända en regional storbrand.

Netanyahu och ministrarna i ”krigskabinettet”, som är ansvariga för den historiskt blodiga krisen och som initierade det lönnmord som ledde till den iranska attacken, klappar sig själva på axeln för att luftförsvaret till största delen avvärjde attacken. Samtidigt talar ultranationalistiska politiker som ministrarna Ben-Gvir och Smotrich öppet om att de ser fram emot ett regionalt krig.
Irans attack har för tillfället dämpat uppmärksamheten på den katastrof som utspelar sig i Gaza och har förstärkt Västimperialismens stöd till den israeliska kapitalismen. Biden har återigen betonat att USA:s stöd till den israeliska regeringen är ”orubbligt” och G7-regeringarna har hotat med nya sanktioner mot Iran. Samtidigt har de försökt att pressa den israeliska regeringen att inte ge ett svar som trappar upp – av rädsla för att förlora kontrollen över händelserna – samt hycklande upprepat att man vill främja en vapenvila i Gaza.
I Gaza rapporterade invånarna visserligen om en av de lugnaste nätterna under de senaste fasansfulla sex månaderna, när den israeliska krigsmaskinen fokuserade på den iranska attacken. Men den folkmordsattack som den israeliska högerregeringen genomför i Gaza fortsätter, om än med minskad intensitet. Hotet om en israelisk invasion av Rafah kvarstår, antalet döda har passerat den ofattbara siffran 33 000 och en fruktansvärd hungerkris rasar.

Den iranska delegationen till FN förklarade efteråt att saken nu anses vara utagerad från deras sida – så länge den israeliska regimen inte slår tillbaka. Washington klargjorde att man inte skulle stödja ett israeliskt angrepp på iranskt territorium, men regeringen Netanyahu-Ganz hotade i förväg med att man skulle svara militärt på varje attack från Irans landyta, och det rapporterades att den israeliska arméns ledning och Mossad har godkänt möjliga attackplaner.
Den israeliska regeringens veckomöte ställdes in och det rapporterades att det mindre ”krigskabinettet” sammanträdde för att besluta om ett ”svar”, men det verkar som om det rådde oenighet om ett omedelbart militärt svar. Utan grönt ljus från Bidenadministrationen ligger det i den israeliska regimens intresse att ta god tid på sig att försöka bevara det förnyade officiella stöd som Washington och dess allierade har gett.
Den absoluta majoriteten av de cirka 330 drönare, ballistiska robotar och kryssningsrobotar som avfyrades mot israeliska mål och som kom från Iran, Irak, Jemen och Syrien under flera timmar mellan lördag och söndag (den 13-14 april) fångades nästan alla upp, vilket regimen i Iran måste ha förstått i förväg. Attacken var avgränsad och åtföljd av en förvarning, men sände en varning om faror som en militär upptrappning rymmer.
Luftrummet i Israel, Egypten, Jordanien och Libanon förblev stängt i flera timmar, och det meddelades att israeliska skolor och universitet skulle stängas under en dag. Det rapporterades om mindre skador på infrastrukturen vid det israeliska flygvapnets bas Nabatim nära Arad. En 7-årig flicka från den ”icke erkända” beduinbyn nära Al-Fora skadades allvarligt efter att granatsplitter, i avsaknad av skyddsrum, trängt in genom taket på hennes hus, som de israeliska myndigheterna planerar att riva de närmaste dagarna.

Omkring 100 raketer avfyrades av Hizbollah vid gränsen mellan Israel och Libanon. Under några timmar hade iranska kommandostyrkor tagit över ett fartyg, som delvis ägdes av den israeliska magnaten Eyal Ofer, nära Förenade Arabemiratens kust, vilket sannolikt också var en del av aktionen.
Bidens upprepade varning till Irans ledare Khamenei – ”gör det inte!” – hindrade inte attacken. Detta är första gången som den iranska regimen agerar militärt (med undantag för cyberoperationer) mot israeliska mål från iranskt territorium och inte med hjälp av ombud som Hizbollah. Detta är ett försök att sätta ett högre pris för israeliska attacker mot den iranska regimens intressen. Denna ingriper naturligtvis inte till förmån för de palestinska eller iranska massorna, utan för att främja ambitionerna hos den styrande eliten i Iran och dess allierade.
I ”Gulfkriget” 1991, när en USA-ledd koalition anföll Irak, medan den amerikanska imperialismen efter stalinismens fall och slutet på det historiska kalla kriget framhävde sig som ensam världspolis, lydde den israeliska regimen när den uppmanades att inte ingripa militärt. Detta för att inte äventyra arabstaternas stöd till USA:s krig, även när irakiska Scudmissiler landade i Israel.

Idag är USA-imperialismen starkt försvagad i världen och i regionen. Detta återspeglades bland annat i att denna gång krävde Gulfstaternas despoter, av rädsla för att bli indragna, att de amerikanska baserna på deras territorium inte skulle användas för en direkt attack mot Iran. Åtminstone inte i detta skede.
Tanken på att kasta sig in i ett nytt krig i Mellanöstern avskräckte till och med Trumps regering. Den israeliska kapitalismen är mindre isolerad i regionen, men saknar samtidigt en strategi för att överkomma den ”säkerhets”-kris man skakas av. Trots ett djupt strategiskt beroende av den amerikanska imperialismen, kan den försöka säkra sina ”säkerhets”-intressen även utan Washingtons samtycke. Detta är en viktig faktor som riskerar att skapa ett regionalt krig.
Mordet i Damaskus den 1 april, där Mohammad Reza Zahadi (Hassan Mahdawi), befälhavare för den iranska Qudsstyrkan i Syrien och Libanon, dödades, var den allvarligaste attacken mot den iranska regimen sedan Trumpadministrationen mördade general Soleimani 2020. Men Bidenadministrationens kritik gällde bara att den inte hade uppdaterats i förväg.
De amerikanska, brittiska och franska delegationerna i FN:s ”säkerhetsråd” blockerade ett officiellt uttalande från den ryska delegationen som fördömde bombningen av konsulatet. Nu, som svar på den iranska attacken, gjorde Kreml ett uttalande som beskriver den som ett utövande av rätten till självförsvar. Konfliktprocessen i regionen stärker relationerna mellan Ryssland och Iran, samtidigt som båda regimerna försöker vinna stöd i regionen från de massor som protesterar mot massakern, svälten och förstörelsen i Gaza.

Att stoppa den ökande processen mot regionalt krig kräver att attacken i Gaza stoppas.

Den israeliska högerregeringens beslut att mörda de iranska generalerna och aktivisterna i den palestinska organisationen Islamiska Jihad, togs i vetskap om att detta skulle kunna leda till en omfattande militär upptrappning i regionen. Vidare togs beslutet samtidigt som Washington och dess allierade tryckte på för ett eldupphör i Gaza, och det skedde en eskalering av kriget mellan den israeliska armén och Hizbollah med upprepade hot om en storskalig israelisk attack mot libanesiskt territorium – tusentals invånare på båda sidor av gränsen mellan Israel och Libanon har tvingats lämna sina hem.
Den 25 mars avstod Bidenadministrationen från att lägga in veto mot en resolution i FN:s säkerhetsråd med krav på en omedelbar vapenvila. Efter mordet på biståndsarbetarna i ”World Central Kitchen” i Gaza, några timmar efter mordet i Damaskus, ökade trycket på Biden att sätta ytterligare press på den israeliska regeringen. Detta ledde till att fler lastbilar fick köra in i Gaza – en minimal lättnad av det barbariska svältvapnet mot befolkningen – men inte till någon vapenvila.
Det är inte bara Netanyahu själv som visar en ovilja att vara flexibel i förhandlingarna om ett eldupphör i Gaza och ett gisslan- och fångutbytesavtal. Den israeliska regeringen som helhet fortsätter att sträva efter hårda villkor, inklusive förberedelser för en israelisk invasion av Rafah och ockupationsstyrkor i området under månader och år. Denna linje, som i slutändan återspeglar en strategisk återvändsgränd, bottnar dock också i att kriget fortfarande har ett stöd bland allmänheten i Israel och Netanyahus desperata manövrerande för att hålla fast sig vid makten.
Hamasledarna, vilka som väntat välkomnade den iranska attacken, avvisade återigen det senaste israeliska utkastet till en tillfällig vapenvila och har hittills inte gått med på att acceptera diktaten. De gjorde detta mot bakgrund av de ökade spänningarna mellan Washington och Netanyahus regering samt mot bakgrund av växande demonstrationer i Israel för nyval och för att få hem gisslan.
Till en början hoppades ledningen för Hamas att attacken den 7 oktober skulle leda till att staten Israel utsattes för militära angrepp från många håll, men så skedde inte. I enlighet med Teherans önskemål och även med påtryckningar från den libanesiska allmänheten har Hizbollah undvikit en fullständig konflikt med den israeliska armén. Houthierna (Ansar Allah, ”guds hjälpare”) har genom blockaden i Röda havet lyckats störa en global handelsväg, men har inte på något sätt begränsat den israeliska regimens åtgärder. Att stoppa den ökande processen mot regionalt krig kräver att attacken i Gaza stoppas.

Mordet i Damaskus som ledde till den iranska attacken var i slutändan en balansakt för den israeliska regimen, som återinförde och förstärkte de intressen som kopplar den till Västimperialismen. Det ökade internationella trycket från regeringarna i Väst om att dämpa den israeliska attacken i Gaza, sker av rädsla för långtgående destabiliserande konsekvenser, och i synnerhet risken för att underblåsa ilska och radikalisering i masskala. Men splittringarna inom Västimperialismens läger har varit små i förhållande till deras gemensamma geopolitiska intressen kopplade till den globala interimperialistiska kampen, mellan Washingtons block och Pekings.
USA:s vapenleveranser och ekonomiska stöd till den ockupationsmakt som förgör palestinierna möter starkt globalt motstånd och har kostat Biden väljarstöd. Men de är avsedda att klargöra att Washington fortfarande är regionens ”överhuvud”, fast besluten att samla en rad länder i en koalition mot den iranska regimen, dess allierade och ombud, samt avvärja varje försök från den kinesiska och ryska imperialismen att stärka sitt regionala inflytande på bekostnad av Väst.
De öppna kontakterna mellan Indonesien, världens största muslimska land – som arbetar för att bli medlem i OECD – och Israel, om möjligheten att normalisera förbindelserna, liksom det fortsatta främjandet av idén om en framtida överenskommelse mellan USA och Saudiarabien som skulle omfatta en försvarsallians och en israelisk-saudisk normalisering, illustrerar dynamiken i de imperialistiska blockens maktstrider. Den blodiga krisen i Gaza är en integrerad del av denna process. Därför har de mjuka utmaningarna mot attacken i Gaza och ockupationen i form av rättsliga och diplomatiska åtgärder, under trycket från den allmänna opinionen och den internationella solidaritetsrörelsen, hittills endast resulterat i begränsade repor i den israeliska kapitalismens internationella relationer.

Situationen är fortfarande extremt instabil. En ny israelisk attack som kommer förr eller senare mot iranska mål kan också mötas av ett samordnat svar, med hög eldkraft från Hizbollahs sida, något som lätt kan driva fram en katastrofal israelisk attack i Libanon, och en direkt militär konfrontation mellan Israel och Iran. Den kan locka till sig ingripanden från både den amerikanska imperialismen och från Peking och Moskva. Att stoppa attacken i Gaza, de militära styrkornas och de högerextrema bosättarnas attacker och pogromer mot palestinierna på Västbanken, och faran för ett regionalt krig, är en brådskande uppgift.
I den utsträckning som regeringarna i Väst tog till ökade påtryckningar för en vapenvila i Gaza, var detta resultatet av rädsla över att förlora kontrollen över händelserna och utvecklingen av massornas ilska och masskamp. Liberala krafter, även inom den israeliska vänstern, som uppmanar Bidenadministrationen att lösa krisen missar problemet. Washington är den främsta möjliggöraren och pådrivaren av blodbadet i Gaza och av den regionala konfliktprocessen.
Massdemonstrationerna i hela regionen och hela världen, fackföreningarnas aktioner för att stoppa vapenleveranserna, de palestinska demonstrationerna och även de israeliska demonstrationerna till förmån för ”Deal Now” och ”Elections Now” (ett avtal om gisslan och nyval) – alla dessa utövar det största trycket på regeringarna, inklusive den israeliska regeringen, om att göra eftergifter, och de pekar på den nödvändiga riktningen att stoppa grymheterna och kämpa för en väg ut ur de omständigheter som ledde fram till dessa .

För att stoppa försämringen av situationen är det nödvändigt att bygga ett motstånd mot den israeliska attacken mot Iran, mot mordpolitiken, i syfte att stoppa och blodbadet i Gaza. Det är nödvändigt att stärka demonstrationerna och organisationerna för att främja kampen. Organiserade aktioner av arbetare internationellt och i regionen för att tvinga fram en vapenvila behövs också, som påtryckning mot den israeliska högerregeringens militära aggression och imperialistiska interventioner i regionen från Väst och Öst. Att störta den israeliska ”blodsregeringen” och att kämpa mot alla förtryckarregimer i regionen.
Ett slut på belägringen, ockupationen, bosättningarna och fattigdomen. Att främja uppbyggnaden av partier för den socialistiska vänsterns kamp i hela regionen. Att tillhandahålla alla nödvändiga resurser för återuppbyggnad och återställande av samhällen, under demokratisk samhällskontroll, i Gaza, västra Negev och på båda sidor om gränsen i Libanon, genom expropriering av banker och nyckelresurser från kapitalets händer på lokal och regional nivå. Ja till masskamp för palestinsk nationell och social frigörelse och regional fred, grundad på lika rätt till existens och självbestämmande för alla nationer, som en del av en kamp för socialistisk förändring.