I november 2005 hölls presidentval i Sri Lanka och Mahinda Rajapakse valdes till ny president.
För att vinna majoritet i valet ingick Mahinda Rajapakses parti,
det regerande SLFP (Sri Lankas frihetsparti, ett borgerligt parti) en
allians med ultranationalistiska partier (singalesiska chauvinister)
som exempelvis JVP (folkets frihetsfront) som kallar sig marxistiska,
men i själva verket är ett extremt nationalistiskt parti och
de buddistiska munkarnas parti JHU.
En av valalliansens huvudparoller var att det då existerande vapenstilleståndet,
som undertecknades av Sri Lankas regering och de tamilska tigrarnas befrielsefront
(LTTE) 2002, skulle upphävas. Mahinda Rajapakse och JVP/JHU betecknade
avtalet, som kom till stånd efter nära 20 år av blodigt
inbördeskrig, som ”ett förräderi mot nationen”.
Samtal i Genève
Omedelbart efter valet, sattes emellertid Rajapakse under hårt
tryck av imperialistiska länder för att återuppta samtalen
med de tamilska tigrarna LTTE. Många trodde att LTTE skulle säga
nej till att förhandla med den nya presidenten. Men LTTE sade ja
och den första rundan genomfördes i Genève 22 och 23
februari i år. Samtalen i Schweiz slutade i en viktig överenskommelse.
Båda parter sade sig vara beredda att upprätthålla vapenvilan
och Sri Lankas regering förband sig att avväpna alla paramilitära
styrkor (väpnade grupper).
Att den lankesiska regeringen accepterade avtalet om vapenstillestånd
var en stor framgång för LTTE och gick helt emot vad Rajapakse
sagt i valet.
Att regeringen gick med på att avväpna de paramilitära
styrkor som opererar i regeringskontrollerade områden, särskilt
utbrytargruppen ur LTTE (Karunagruppen) i östra Sri Lanka, var också en
stor framgång för LTTE (överste Karuna Amman var militär
ledare för tigrarnas östra område men bröt med LTTE
för två år sedan). Regeringssidan har direkta kopplingar
till Karunagruppen och har använt dem i attacker mot LTTE.
Men snart stod det klart att den lankesiska regeringen inte var beredd
att hålla sin del av överenskommelsen. Inget gjordes för
att avväpna exempelvis Karunagruppen. LTTE fullföljde inte
heller sina åtaganden från samtalen i Genève i februari
utan fortsatte att exempelvis rekrytera barnsoldater.
Men det är framför allt regeringens brott mot överenskommelsen
som bär ansvaret för det upptrappade våldet och för
att februari hittills blivit en slutpunkt och inte en start för
fortsatta förhandlingar.
500 har dödats
Sedan början av april har mer än 500 dödats och utvecklingen
glider alltmer tillbaka till det blodiga inbördeskrigets dagar.
Striderna har trappats upp och regeringen har bombat tamilska områden.
Tiotusentals i östra och norra delarna av ön har tvingats på flykt
igen.
Razzior och trakasserier mot tamilerna sker dagligen i Colombo och i
andra städer. Enskilda tamiler har kidnappats och mördats och
deras huvudlösa kroppar har dumpats i stadens utkanter.
Glidningen mot fullskaligt krig tycks oundviklig, men trycket mot båda
sidor för att detta inte ska ske är enormt.
I skuggan av våldet har lokalval ägt rum. I kommunalvalen
30 mars segrade presidentens parti stort, men denna gång utan stöd
från JVP och JHU. Inte nog med det. JVP och JHU fick inte många
röster utan förpassades till åskådarplats.
Det enda partiet som lyckades öka antalet röster var United
Socialist Party (USP) som för första gången kom in i
ett fullmäktige – i Eheliyagoda.
Den 20 maj kunde kommunalval hållas i huvudstaden Colombo och i
några kommuner i östra Sri Lanka. Till följd av de krigsliknande
stämningarna, sjönk valdeltagandet kraftigt till mellan 50
och 55 procent och alla stora partier tappade röster jämfört
med november.
Valutgången den 20 maj visade emellertid att Mahinda Rajapakses
nationalistiska politik fortfarande har stöd bland singaleserna
i södra Sri Lanka. Men i områden med blandad befolkning förlorade
Rajapakse och hans parti. (I öster där det finns en stor muslimsk
befolkning förlorade de partier som stöder regeringen stort
till Sri Lankas Muslim Congress.)
Siritunga Jayasuriya
USP:s ordförande
