I maj 1968 stod Frankrike på randen till en arbetarrevolution – som i sin tur kunde ha lett till en socialistisk omvälvning i världsskala. Lärdomarna av Frankrike i maj 1968 är oerhört värdefulla för dagens socialister. Det är också viktigt att se vad som verkligen hände i Frankrike i maj 1968, bortom alla myter som borgerligheten har skapat runt dessa dramatiska händelser.
Av Christer Bergström
Att tio miljoner franska arbetare var ute i en politisk strejk som direkt
ställde frågan om makten på dagordningen, försöker
dagens borgerliga kommentatorer sopa under mattan. Istället framställs
en förenklad bild av att det bara var ett ”studentuppror”,
och meningen är att det ska leda tankarna till ett politiskt ofarligt
”tonårsuppror”.
Det är sant att studenterna spelade en viktig roll i majhändelserna
i Frankrike 1968, men den roll de spelade för händelseutvecklingen
har överdrivits – inte minst av många av dem själva.
En vanlig föreställning är att revolutioner bara uppträder
som ett svar på djup misär. Detta är något som marxister,
som betraktar tillvaron dialektiskt – som ett samspel mellan olika
faktorer –alltid har gått emot. Erfarenheten visar att när
revolutionära situationer uppstår, är det framför
allt i perioder av förändring från en epok till en annan.
Men just deras dialektiska svaghet gjorde att många revolutionära
grupper under 1960-talet började tvivla på möjligheten
av en arbetarrevolution i Europa, på grund av den kraftiga uppgången
i levnadsstandarden. T.ex. deklarerade de franska ”trotskisterna”
att arbetarklassen i Europa var ”politiskt på reträtt”.
Deras analys sade dem att det inte skulle ske några arbetarresningar
i Västeuropa på över 20 år, och de satte istället
sitt hopp till den anti-koloniala gerillakampen i Vietnam och Latinamerika.
Detta var bara några veckor före majhändelserna 1968.
Frankrike 1968 var ett land i kraftig tillväxt. Reallönerna
ökade med i genomsnitt 5 procent om året, och industrialiseringen
visas i minskningen av den del av befolkningen som livnärde sig på
jordbruk – från 35 procent år 1945 till 17 procent år
1965, den snabbaste skiftningen i något västeuropeiskt land
vid den tiden. Med detta följde kraftigt ökade förväntningar
hos alla samhällsklasser, och detta bäddade för den våldsamma
klasskonflikten.
Arbetarklassen
När majrevolten 1968 bröt ut, var det urladdningen av en längre
tids upptrappad klasskamp. Det hade egentligen börjat 1963, när
gruvarbetarna i nordost hade vunnit en delseger genom sin över två
månader långa strejk. Under 1967 och början av 1968 ägde
en rad strejker och lockouter rum inom bilindustrin, stålindustrin,
skeppsvarv och offentlig sektor. Arbetarkampen möttes av hårt
motstånd. Efter 14 000 arbetares 23-dagarsstrejk vid en textilindustri
i Lyon sommaren 1967, avskedade företagsledningen nyckelpersoner
bland de strejkande. Ännu värre var det vid Peugeotarbetarnas
strejk i juni 1967 – då kallade företagsledningen in
kravallpolis och två arbetare dödades. I januari 1968 drabbade
strejkande bilarbetare i Caen samman med polis på stadens gator
under flera dagar i rad.
Dessa arbetarkamper var i huvudsak ”ekonomiska”, men de hade
en tendens att driva alltmer åt det politiska hållet. De tre
stora frågor som dominerade arbetarklassen i Frankrike i början
av 1968 var ungdomsarbetslösheten (hälften av Frankrikes 700
000 arbetslösa var under 25 år), kravet på ett återinförande
av 40 timmars arbetsdag och kampen för Västfrankrikes överlevnad.
Det sistnämnda berodde på den kraftiga nedgång i levnadsstandarden
som drabbade västra Frankrike genom kapitalismens snedvridna utveckling
av landet. Medan andra delar av Frankrike utvecklades explosionsartat,
upplevde de västra delarna en skarp minskning av levnadsstandarden.
De fackliga landsorganisationerna planerade en omfattande serie protestdemonstrationer
i Västfrankrike den 8 maj 1968.
Detta var läget när studenterna började protestera. Universitet
världen över genomgick i mitten av 1960-talet en omfattande
förändring när den stora generation som blivit född
under andra världskriget flockades till lärosätena. År
1968 var en tredjedel av Frankrikes befolkning under 20 år, och
en halv miljon av dem var inskrivna vid landets universitet – en
ökning med 150 procent på bara tre år. Den övervägande
delen av studenterna kom från medelklassen. Men studenttiden innebar
för dem – liksom för studenter i alla tider – ett
kort ögonblick av frisk luft och självständigt tänkande,
då de kom ifrån det borgerliga hemmets politiskt inskränkta
miljö, och innan de på nytt stängdes in i samma politiska
miljö i sina framtida yrkesliv.
Detta var ett internationellt fenomen, och i kraft av sitt stora antal
kände dessa ”fyrtiotalister” ett stort självförtroende.
Det förekom stora studentprotester över hela världen –
i USA, Spanien, Polen, Tyskland, Italien och Frankrike liksom i Sverige.
I alla dessa länder revolterade studenter mot auktoritära undervisningsmetoder
och krävde större inflytande. Det fanns förvisso ett element
av ”generationsmotsättning” i de första studentupproren,
och i sättet som de bemöttes.
Studenterna
I början av maj 1968 anklagade universitetsledningen vid Nanterre
några av studenterna, inklusive den tysk-franske studentledaren
Daniel Cohn-Bendit, för ”störande uppträdande”,
och stängde universitetet. När Cohn-Bendit kallade till en demonstration
tillsammans med Sorbonnes studenter den 3 maj, möttes de av kravallpolis
som fängslade hundratals studenter. De fängslade dömdes
till böter och vidare demonstrationer förbjöds.
Studenterna svarade med öppet trots. De spred kampen till gymnasieskolorna,
och den 6 maj demonstrerade 60 000 studenter och gymnasieelever i sympati
med de fängslade.
De gamla konservativa samhällsskikten i Frankrike levde samtidigt
i en känsla av att vara kränkta och sårade. De senaste
20 åren hade de förlorat nästan hela sitt kolonialvälde
– ofta under förödmjukande former, som när de militärt
drevs ut ur Algeriet och Indokina (Vietnam, Laos och Kambodja). Många
franska studenter hade tagit ställning för de koloniala folkens
frihetskamp. Detta var något som reaktionärerna inom statens
repressiva styrkor inte hade glömt. Särskilt skiktet av polisofficerare
var infekterat av hatiska, högerextremistiska element som såg
en ”kommunistisk konspiration” bakom studenternas egentligen
ganska oskyldiga – och framför allt naiva – protester.
Detta högerns hat utlöstes under kravallpolisens insats mot
student- och elevdemonstrationen i Paris på kvällen den 6 maj.
I en orgie av polisvåld blev 739 ungdomar så illa misshandlade
att de fick föras till sjukhus. Hundratals andra togs omhand av parisbor.
Paris var i chocktillstånd. En opinionsundersökning visade
att 80 procent av parisarna tog ställning för studenterna. Men
ingenstans kom solidaritetsyttringarna så starkt till uttryck som
inom arbetarklassen.
Kommunistpartiet
Här visades omedelbart den stora skillnaden mellan stämningarna
hos arbetarklassen och det parti som skulle företräda denna
klass. Sedan 1920-talet var kommunistpartiet (PCF) det dominerande partiet
inom den franska arbetarklassen. Tragiskt nog var det franska kommunistpartiet
ett av de stalinistiska partier i Västvärlden som var mest undergivet
diktaten från den konservativa byråkrati som härskade
i Sovjetunionen.
Ända sedan de likviderat den marxistiska oppositionen i landet, hade
pamparna i Sovjetunionen – från Stalin och framåt –
haft ett enda överordnat mål: Lugn och ro. De var nöjda
med att ha den makt de hade, och ville inte göra något för
att riskera denna makt. Framför allt fruktade de varje genuin arbetarrevolution,
som – det visste de – kunde inspirera arbetarklassen i Sovjetunionen
att resa sig mot pampväldet. Två gånger inom loppet av
nio år – 1936 och 1945 – hade det franska kommunistpartiet
följt föreskrifterna från Moskva och agerat för att
omintetgöra en socialistisk samhällsomvandling. Nu stod partiet
i begrepp att göra det för tredje gången.
Den sovjetiska tidningen Pravda – och därmed även PCF
– stämde in i borgarpressens klagotjut och anklagade ”trotskistiska
och anarkistiska smågrupper” för att ”hindra studentexamen”.
Detta hade en viss effekt på framför allt äldre arbetare,
men ett stort antal unga arbetare lyssnade istället på sina
egna samveten. I ett beundransvärt exempel på praktisk solidaritet,
förenade de sig med de protesterande studenterna i deras nya protestdemonstrationer.
De unga arbetarna tog med sig tryckluftsborrar från sina arbetsplatser,
och använde dem för att hjälpa studenterna att bygga försvarsbarrikader.
Den 10 maj, som senare kom att kallas ”Barrikadernas natt”,
byggdes 60 barrikader – vilket gav de äldre arbetarna associationer
till resningen mot nazisterna i augusti 1944.
President de Gaulle höll järnhård kontroll över vilka
nyheter som sändes ut av statskontrollerad radio och TV, men efter
hand trängde de skakande rapporterna om polisbrutaliteten fram i
hela landet. De nådde hundratusentals arbetare som redan var ute
i kamp. Protestdagen i Västfrankrike ägde rum den 8 maj. Under
parollen ”Väst måste leva!” demonstrerade tiotusentals
i Brest, Rouen, Nantes, Le Mans, och många andra städer. Den
känsla av solidaritet – av att all kamp är allas kamp
– som utvecklades, fokuserades till det öde som drabbade studenterna
i form av polisbrutalitet.
Under ett starkt tryck underifrån på att agera, utlyste de
två fackliga landsorganisationerna, CGT och CFDT, en 24-timmars
generalstrejk i solidaritet med studenterna den 13 maj. CGT dominerades
av kommunistpartiet och CFDT var den tidigare katolska landsorganisationen
som sedermera kom att bilda det nya franska socialistpartiet. Som vi vet
var PCF-ledningen emot studentkampen och fruktade en arbetarkamp som tog
sig politiska dimensioner. Men det var de unga arbetarnas spontana solidaritet
med studenterna som förmådde CGT att ta steget att utlysa denna
generalstrejk, i ett hopp om att kunna ta initiativet.
Generalstrejk
Men PCF och CGT hade underskattat arbetarnas kampvilja. Istället
för att fungera som en nödventil som återförde arbetarklassen
till ordningen, blev 13 maj 1968 startskottet för en revolutionär
utveckling. Över en miljon arbetare och studenter fyllde Paris’
gator i en manifestation som var så mäktig att kravallpolisen
bara stod vid sidan om och såg på. I ett slag förvandlades
Paris. Över hela staden syntes röda fanor, tiotusentals stämmor
tog i med ”Internationalen”, och ropen ”de Gaulle mördare!”
och ”de Gaulle avgå!” skallade. Trots att huvuddelen
av Paris poliskår avdelats till att bevaka arbetarmarschen, uppstod
så starka solidaritetsstämningar att antalet begångna
brott i Paris den dagen föll markant.
Studenterna gick vidare genom att ockupera universiteten, som förvandlades
till färgsprakande forum för ett allmänt uppror. Olika
slags kommittéer och församlingar bildades. Generalförsamlingen
för Sorbonnes ockupation samlades varje kväll på universitetets
amfiteater, och över femtusen personer brukade vara närvarande
på dessa möten – där vem som ville i princip hade
rätt att tala. Universitetsbyggnadernas väggar, och murarna
som omgav campusen, översållades av en myriad av upproriska
affischer. Budskapen spretade åt alla håll, som ”Det
är förbjudet att förbjuda!”, ”Allt är
möjligt!”, ”Arbetare i alla länder, roa er!”,
och ”Kreativitet, Spontanitet, Liv!” Rörelsen spred sig
som en löpeld, och inom kort var nästan alla Frankrikes universitet
ockuperade på liknande sätt.
Samtidigt gick arbetarna, på uppmaning av CGT, tillbaka till sina
arbeten. Men de gjorde så högst tveksamt. Många av dem
kände att de lärt sig något nytt och omskakande –
arbetarklassens enorma kollektiva styrka, och den respekt som hela samhället
visar när denna omsätts i verkligheten. En handfull unga metallarbetare
vid fabriken Sud Aviation kom att utlösa historiens dittills största
generalstrejk.
De var bara några få, men de vägrade att gå tillbaka
till arbetet när 24-timmars generalstrejken var till ända. I
flera veckor hade de och deras arbetskamrater kämpat mot en arrogant
företagsledning som sänkt deras löner för att arbetstiden
sänkts till 46,5 timmar i veckan. Den 14 maj tågade de tillbaka
till fabriken med stärkt självförtroende, låste in
företagsledningen och spelade oavbrutet ”Internationalen”
för dem. Sedan bildade de en aktionskommitté för att
sprida strejken. Efter några timmar var hela företaget i strejk,
och arbetarna hade ockuperat fabriken.
Sud Aviation-arbetarnas radikala initiativ träffade miljontals arbetare
över hela landet mitt i hjärtat. Styrkeuppvisningen den 13 maj
hade åstadkommit mirakel hos arbetare som tidigare känt sig
svaga och hunsade. Den 15 maj spred sig strejkerna och fabriksockupationerna
till Renaults bilfabriker, skeppsvarv, lasarett och Odéons nationalteater.
Ockupationer
Den 16 maj vällde strejk- och ockupationsvågen fram med enorm
kraft och entusiasm över hela landet. Tio miljoner arbetare lade
ner sina arbeten och ockuperade sina arbetsplatser i en gigantisk styrkeuppvisning.
Det var arbetarjätten som ruskade av sig åratal av nedvärdering.
Röda fanor hissades över ockuperade fabriker. På en av
de stora fabriksbyggnaderna på lastbilstillverkaren BERLIET, bytte
de ockuperande arbetarna plats på de jättelika bokstäverna
så att de bildade ordet LIBERTÉ – Frihet.
Borgarna stod helt paralyserade inför det inträffade. Borgerliga
journalister som vant sig vid att betrakta arbetarna som relativt fogliga
och framför allt politiskt ointresserade, beskrev med pannorna rynkade
av förvåning hur arbetarkollektivet spontant omfattade socialistiska
idéer. Sunday Times’ reporter skrev från Renaults gigantiska
Billancourt-verk:
”Inne i den enorma tillverkningshallen hålls strejkmöten
med 4 000 deltagare varje dag, och stämningen är elektrisk.
Tal avbryts av skallande rop med krav på de Gaulles avgång.
Ur högtalarna dånar ”Internationalen”, som männen
stämmer in i…”
President Charles de Gaulle visade sig totalt oförmögen att
förstå situationens allvar när han mitt i allt detta,
den 19 maj, reste på statsbesök till Rumänien för
att besöka den rumänske stalinistdiktatorn Ceaucescu. Det var
först när strejken hindrade leveransen av ett kvarts ton godsaker
till de Gaulles och Ceaucescus överdådiga fest i Rumänien,
som de två potentaterna – med samma ogillande – insåg
att arbetarna tagit över mycket av den verkliga makten i Frankrike.
När de Gaulle sedan återvände till Frankrike den 19 maj,
beordrade han polisprefekten i Paris, Grimaud, att sätta in sina
styrkor för att bryta ockupationen av två symboliska platser
– Odéons nationalteater och universitetet Sorbonne. När Grimaud,
som knappast var känd för någon räddhågsenhet,
bara skakade på huvudet och sorgset förklarade att händelseutvecklingen
inte längre medgav något sådant, bleknade de Gaulle.
Från det ögonblicket frågade han sig – liksom alla
andra – när arbetarna skulle ta steget till att fullkomligt
ta makten i samhället.
PCF och CGT såg med ogillande och fasa på den okontrollerade
kampvågen. I Moskva – förment ”kommunismens högborg”
– teg ledningen, som behärskades av samma känsla som sina
kollegor i Frankrike. Stalinisterna kontrollerade inte rörelsen,
och kunde heller inte göra det. Situationen var komplicerad. Genom
traditionen åtnjöt PCF ett stort förtroende hos arbetarna,
men förtroendet var inte så stort att partiet skulle ha kunnat
stoppa hela kamprörelsen. Vad stalinisterna däremot kunde göra
var att splittra.
Stalinisterna utnyttjade arbetarnas skepsis gentemot borgare till att
utså tvivel mot studenternas motiv. De avrådde – med
framgång – arbetarna från att delta i studenternas planerade
demonstration vid det statliga Radio- och TV-huset, och varnade dem från
att släppa in studenterna i de ockuperade fabrikerna:
”Studenterna vill komma in i fabrikerna för att förstöra
maskinerna”, ljög de medvetet. Med resultat att studenterna
inte släpptes in.
Trots att deras organisationer, PCF och de fackliga landsorganisationerna,
i realiteten var emot kampvågen – något som ingen av
dem vågade erkänna offentligt – började arbetarna
spontant formera början på bygget av socialism. Denna process
hann längst i provinsen Loire Atlantique, där arbetare, bönder
och även studenter tog över beslutsfattandet. I provinshuvudstaden
Nantes tog den Allmänna Strejkkommittén kontroll över
all in- och utgående trafik. Bensinkuponger och resetillstånd
utfärdades till förare som under strejken transporterade nödvändigt
gods till arbetare från gårdar i området. Strejkande
arbetare och studenter tog sig ut på landet för att hjälpa
bönderna med potatisskörden, och arbetarkvinnor organiserade
matdistributionen.
Efter att ha befunnit sig i ett fullständigt paralyserat tillstånd
i fem dagar efter sin återkomst från Rumänien, samlade
sig president de Gaulle till att hålla ett TV-tal till nationen
den 24 maj. Den enda haken var att ingen kunde se det – de strejkande
TV-arbetarna sände aldrig talet!
Värsta hökarna
I det läget beslöt sig de värsta hökarna inom den
franska regimen för att sätta in våld. Den natten utlöste
specialstyrkor inom polisen en våldsorgie mot barrikader som hölls
– återigen av arbetare och studenter gemensamt – i städer
över hela landet. Det resulterade i 1 500 skadade och två dödade
– en yngling i Paris och en polis i Lyon – utan att flytta
tillbaka arbetarnas positioner en millimeter. Men naturligtvis blev arbetarna
och studenterna skakade av allt våld, och regimen och stalinisterna
utnyttjade detta till att sätta sig i förhandlingar. I två
dagar satt de och förhandlade, vilket vore fullkomligt absurt i den
situationen om kommunistpartiet varit ett verkligt revolutionärt
parti.
Den enda faktor som saknades för att en verklig socialistisk revolution
skulle äga rum, var ett revolutionärt parti i ledningen för
arbetarkampen, ett parti som artikulerade det som arbetarna egentligen
kämpade för. Utan tvekan hade arbetarmassorna i Frankrike i
maj 1968 reagerat med entusiasm och samfälld stödaktion om ett
sådant parti hade sagt rent ut att det var fråga för
arbetarklassen om att ta makten. Grundat på Lenins program och en
sammanlänkning av sina egna strejkkommittéer hade de franska
arbetarna i maj 1968 kunnat gå vidare till den mest avancerade form
av demokratiskt arbetarstyre som världen någonsin skådat.
Det är dessutom inte uteslutet att de hade kunnat göra så
nästan helt utan blodsspillan, likt Oktoberrevolutionen i Ryssland
1917.
Från olika håll inom den franska krigsmakten kom rapporter
om att olika soldatkommittéer deklarerade sin solidaritet med de
kämpande arbetarna, och att de gjorde sig beredda att vända
sina vapen mot sina egna befäl om de beordrades att gå emot
arbetarna. Även från Parispolisens fackförening meddelades
att poliserna skulle komma att ”ifrågasätta sina order”
om de upprepat sattes in mot de strejkande.
Ett symtom på att Frankrike var moget för revolution var att
medelklassen, som alltid vacklar mellan arbetarklassen och överklassen,
så massivt svängde över till arbetarklassens position.
Och det handlade inte om ett passivt stöd, utan ett synnerligen aktivt,
där tjänstemän sällade sig till strejken, och bönder
över hela landet gav de strejkande ett handfast stöd.
Allt detta gjorde PCF och CGT sitt bästa för att desarmera.
I efterhand rättfärdigade PCF sitt handlande med att skylla
på arbetarna, som inte gått ut massivt med öppna krav
på en marxistisk revolution. Redan på sin tid hade Lenin hånat
de pedanter som inbillade sig att en revolution var en sammanstötning
mellan två läger där samtliga i det ena på förhand
var deklarerat ”för” revolution. I själva verket
kämpar massorna på den revolutionära sidan för konkreta
krav, utan att från början betrakta sig själva som revolutionära,
och vinner under kampens gång insikt om att endast en revolution
kan tillgodose dess behov.
Men som PCF var ovilligt att peka ut en revolutionär kurs, satte
sig partiet ner i förhandlingar. Efter två dagar, den 27 maj,
kom de fackliga representanterna ut med belåtna miner. De hade blivit
lovade enorma eftergifter från staten och arbetsgivarna –
sammanlagt minst 10 procents löneökning – i vissa fall
ända upp till 72 procent! – och 33 procents ökning av den lagstadgade
minimilönen. CGT-representanten Georges Séguy tog med sig
nyheten till arbetarna på de ockuperade Billancourtverken –
och blev totalt utbuad. Tusentals arbetare buade och visslade, och Séguy
lämnade chockad platsen medan deras samfällda rop skallade efter
honom:
”Nej till kompromisser! Ja till en folkregering!”
En ”folkregering” – det var nyckelordet för vad
arbetarna strävade efter, en arbetarregering, ett alternativt samhälle.
Det var precis vad stalinisterna i ohelig allians med de Gaulle ville
förhindra. På den ena ockuperade fabriken efter den andra buades
kompromissen ut, och parollen om folkregering restes. de Gaulle resignerade.
För att undkomma den revolution alla väntade sig skulle inträffa
vilken timme som helst, flydde han på morgonen den 29 maj landet
i en helikopter. Hans avskedsord till USA-ambassadören Shriver var
ödesmättade:
”Framtiden ligger inte längre i våra händer, utan
allena i Guds händer!”
Världen höll andan, och vad den frågade sig under dessa
kritiska dagar, sammanfattades av den brittiska tidningen The Economist:
”Den enda avgörande frågan är den om makten –
vem har den och vem kommer att ta den?”
Men de Gaulles korta exil i Tyskland satte stalinisternas verkliga intentioner
– och frånvaro av intentioner – i blixtbelysning. Arbetarmassorna
fortsatte sina ockupationer, vägrade acceptera de enorma eftergifterna
och krävde mer – i realiteten varken mer eller mindre än
makten över samhället. Men de saknade en organiserad samordning,
och det parti som de fortfarande betraktade som sitt visade med all önskvärd
tydlighet att det inte tänkte utmana de Gaulle och kapitalisterna
om makten. Inte ens sedan de sistnämnda var totalt demoraliserade
och den hårdhudade presidenten flytt landet.
Högern stärktes
Högern stärktes moraliskt mycket snabbare än arbetarna
demoraliserades. Redan på morgonen den 30 maj återvände
de Gaulle, nu med ett enormt stärkt självförtroende eftersom
det gått upp för honom att det kommunistparti som han fruktat
inte var något att oroa sig för, utan tvärtom hade strategiska
intressen gemensamma med honom. Möjligen hade han i Tyskland fått
liknande signaler från makthavarna i Moskva.
Medan PCF undlät att handla över huvud taget, satte högern
igång en våldsam aktivitet. Högeranhängare samlades
ihop över hela landet och bussades in till Paris, där de föstes
samman i en jättemanifestation för de Gaulle. Hundratusentals
– polisledningen, som sympatiserade med denna demonstration, angav
antalet till en miljon – huvudsakligen äldre högeranhängare
tågade nedför Paris boulevarder.
Nästa slag kom när de Gaulle och PCF enades om att ”lösa
det hela” genom att hålla politiska val. Detta gav PCF förevändningen
att uppmana arbetarna att lägga ner kampen. Återvänd till
era arbeten – vi ska bekräfta segern i de allmänna valen,
var PCF:s förrädiska budskap. Sedan gick PCF till val med en
paroll som försökte överträffa de Gaulle i fråga
om konservativ retorik: ”Mot oordning, mot anarki!”
Svikna av det parti som de betraktade som sitt, osäkra på vad
kampen längre gällde, och osäkra på om de alls kunde
segra, fortsatte stora delar av arbetarklassen sin strejk- och ockupationskamp
under allt från flera dagar till flera veckor. Och tragiskt nog
blev även det ryckiga och osamordnade sätt som kampen avslutades
på, ytterligare en faktor som demoraliserade arbetarna.
Vad PCF:s agerande ledde till var att arbetarna på nytt började
tvivla på att det var möjligt att utmana det kapitalistiska
samhället. Även om de vann många omfattande eftergifter
från arbetsgivare och stat genom sin kamp, tappade de allt det politiska
självförtroende som de vunnit den viktiga 13 maj 1968 och dagarna
därefter. Resultatet avspeglades i valresultatet. Kommunistpartiet,
som i valet 1967 fått över fem miljoner röster, tappade
600 000 röster. Det lilla centristiska partiet PSU, som försiktigt
talat om arbetarmakt under strejkkampen, fördubblade sitt röstetal
till nära 900 000. Men i huvudsak karaktäriserades valet av
besvikelse och demoralisering inom arbetarklassen – med påföljd
att Gaullistpartiet ökade sitt röstetal med 1,2 miljoner.
Tjeckoslovakien, Italien
Majhändelserna i Frankrike 1968 inspirerade – tillsammans med
Pragvåren i Tjeckoslovakien – otvivelaktigt kämpande
massor världen över. En massiv generalstrejk i Italien, med
20 miljoner deltagare, var förmodligen direkt påverkad av de
franska arbetarnas kamp i maj 68. Likaledes lät den inspirera den
argentinska generalstrejkrörelsen ”Cordobazo”.
Men vad majhändelserna i Frankrike 1968 hade kunnat få till
följd om de utnyttjats rätt – ur ett arbetarperspektiv
– vore ett bortsopande av kapitalismen från planeten. Därför
är erfarenheterna från Frankrike i maj 1968 omistliga för
varje revolutionär rörelse.
